Flyktingar från Afrika protesterar

Den senaste tiden har verkligen varit händelserik runt om i världen.

Det fruktansvärda kriget i Syrien och den märkliga fredskonferensen i Genevé får konkurrens av allvarliga kravaller i Kiev, politiska massmord i Egypten, Burma och Irak samt tal om fred i Sudan.

En händelse som dock inte fått något större utrymme i svensk media gäller protesterna i Tel Aviv av asylsökande afrikaner. Stora grupper av demonstrerande människor, kanske över 10 000, har högljutt krävt en bättre behandling.

Foto: Getty Images, BBC News

Bakgrunden är att mellan 50 000  och 60 000 afrikaner tagit sin tillflykt till Israel. Många har tagit sig fram till fots genom flera länder, från t.ex Sudan och Eritrea. De har flytt från politiskt förtryck, fattigdom, krig och förföljelse. Många av de flyende har blivit kidnappade av gangsters i Sinaiöknen och under dödshot har familjerna i hemlandet tvingats betala stora summor pengar för att offren skulle släppas. Ibland har dessa sedan istället dödats när pengarna överlämnats.  

Väl framme i Israel har de inte fått asyl, de är papperslösa och räknas som illegala invandrare. Flera hundra har internerats av de Israeliska myndigheterna i väntan på utvisning, andra har erbjudits enkla inkvarteringar i ökenområdena i södra delen av Israel. 

Flera Israeliska politiker har försvarat myndigheternas syn, och många ortodoxa judar har protesterat under förevändning att den judiska statens befolkningsstruktur kommer att rubbas om alltför många ickejudar tillåts stanna i landet. 

Naturligtvis vaknar kritikerna när de får chansen, särskilt på kommentarsplatser på internet och i debatten här i Sverige. Ännu en anledning att kritisera Israel. De finns de som kallar Israel för en apartheidstat på grund av just denna "affär". 

Det är fruktansvärt att människor tvingas fly från sina hem.
Jag råkade personligen lära känna en man i Israel som flytt från ett afrikanskt land tillsammans med sin fru. De lämnade sina två barn kvar hos släktingar och de har ännu inte, efter 6 år, kunnat förenas igen.
Mannen flydde undan hotet om att tvångsrekryteras till armén och tvingas deltaga i ett krig som förmodligen skulle kräva hans liv. De gick till fots under 3-4 månader, fick mat av hjälpsamma människor efter vägen, och undgick islamistiska terrorister och kidnappare. 

Det enda landet där de trodde sig kunna leva säkert i var Israel. 

Eftersom de är utan pass är de tvungna att jobba "svart", israeler har hjälpt dem att skaffa en lägenhet och inkomst. De är rädda, inte i första hand för den israeliska polisen, utan för att hemlandets myndigheter skulle hitta dem och mörda dem. Läget är onekligen hopplöst.

Det är värt att notera att Israel inte per automatik skickar hem flyktingar av detta slag, men myndigheterna är mycket misstänksamma mot illegala invandrare som kommer smygande genom Sinaiöknen på nätterna. Många gånger är det terrorister som försöker passera gränsen i syfte att utföra våldsdåd i Israel. Oftast tycks det vara Hamasmedlemmar från Gaza som tar sig genom Egyptiskt territorium mot Israels gräns.
Israel uppför ett staket längs hela gränsen mot Egypten i öknen för att stoppa lönnmördarna men detta kommer förstås också att försvåra för de afrikanska flyktingarnas att nå Israel.

Istället för att ensidigt kritisera Israels hållning borde den fria världen sätta press på alla skurkstater, inte minst i Afrika. Diktaturer som leker med innevånarnas liv, suger ut ländernas tillgångar och missköter hela nationer. Det internationella samfundet och FN verkar vara helt handlingsförlamade när det gäller att sätta galna potentater på plats.
Ta folkmordet i Rwanda 1994 som exempel, eller dagens Syrien.
Flyktingarna från länderna runt ekvatorn passerar nu det ena landet efter det andra i vetskap att de inte kan stanna p g a hotet från myndigheter, klaner eller gangsters. Många vill till Israel. 

Men det är Israel som får den mesta kritiken.

Israel beskylls för att inte vilja ta emot flyktingar. Här kan jag citera Golda Meir ur sin självbiografi: "Hörsägen och propaganda är en sak, fakta en annan!"

Tel Aviv, grundad 1909 av några judiska immigrantfamiljer i sanddynerna norr om Jaffa  Foto: Bertil

Israel har tagit emot miljoner flyktingar genom åren. Judiska flyktingar.
Det har skapats arbete, bostäder, skolgång och ett nytt hemspråk. Under några årtionden fick den unga, fattiga nationen ta emot utblottade och förföljda människor från hela världen. Vad de tillsammans åstadkommit är anmärkningsvärt.
Efter andra världskriget tog den unga staten emot spillrorna av Europas förföljda judar, för dessa människor fanns inget annat alternativ. Många länder stängde sina gränser och att leva kvar i en antisemitisk omgivning var inget alternativ efter Förintelsen, marken brände under deras fötter.

I samband med Israels utropande 1948 uppstod också en mycket stor flyktingström från arabvärlden, en judisk flyktingvåg som var större än den arabiska som lämnade det nybildade Israel.
Jag brukar kalla dem "de glömda flyktingarna". Drygt 850 000 judar tvingades lämna sina hem i ett flertal arabiska, muslimska länder. Ca 600 000 av dem rotade sig i Israel.

Sedan tog man emot en stor mängd judar bl.a från Jemen och Etiopien. 

Den senaste strömmen av invandrande judar till Israel kom från det kollapsade Sovjet, minst 550 000 efter 1989. (Det finns källor som talar om upp emot en miljon.)

Varför var just dessa människor välkomna? Jo, för att ingen annan ville ta emot dem! För att den säkraste platsen för dem var/är den judiska staten Israel.

Immigrationen till Israel av judar från t.ex Frankrike och Ungern men även från Sverige kommer att öka i en nära framtid. Det börjar bli för farligt att bo kvar, Israel tycks trots krigshot och terror vara ett seriöst alternativ för dessa människor på grund av antisemitismen som sprider sig över klotet.

Mitt hjärta brinner för de lidande flyktingarna från Afrika. Min hjärna säger att det dags att lägga verklig kraft på att att förbättra levnadsvillkoren för människorna i Afrika så de slipper fly från sina hem, råka illa ut i fientliga grannländer eller segla över Medelhavet i odugliga båtar till Europa.

Saker och ting har ofta flera sidor och det finns en djupare historisk klangbotten till Israels hållning i frågan om flyktingar.
Afrikanska och arabiska.
Och judiska.

Minnen av minnesdagar

Jag har besökt Israel flera gånger de senaste åren. 3 av resorna har råkat sammanfalla med den Israeliska självständighetsdagen. 

Israel utropades ju som en judisk stat den 14 maj 1948. Men det årliga firandet sker bara undantagsvis den 14 maj, då Israel firar sina högtider efter den judiska kalendern. Detta innebär att festdagarna och högtiderna flyttar lite på sig från år till år. Oftast infaller Självständighetsdagen runt månadsskiftet april-maj enligt vår kalender.

Redan dygnet innan Självständighetsdagen minns man alla krigens och terrorns offer. 

I Israel startar som bekant högtidsdagarna vid solnedgången, och avslutas ett dygn senare vid nästa solnedgång. Minnesdagen för krigens offer startar således på kvällen med sorgemusik på radion istället för populärmusik och underhållning. Israelisk tv visar då enbart dokumentärer från krigen och högstämda minnesstunder med tal och vemodig musik, t.ex från Västra muren i Jerusalem.

Nästa förmiddag fortsätter minnesdygnet bl.a genom att flyglarmet ljuder över hela landet och man manifesterar några tysta minuter till minnet av krigens offer. 

Detta innebär en märklig förvandling under den dag som börjar med sorg men glider över i en brakande fest. Självständighetsdagen rivstartar nämligen på kvällen med stor folkfest i alla tätorter. Popkonserter, högtidstal och uppvisningar av allehanda slag blandas huller om buller. Konserter och lekjippon för barnen dränker fullständigt ljudbilden på städernas torg och gator. Allt händer samtidigt och avslutas med stora fyrverkerier.

Fyrverkerier över torget i Netanya   Foto: Bertil

Alla tycks vara där, alla åldrar, alla typer, alla språk och alla stilar. Då jag och min hustru Gunilla för första gången besökte Israel 2007, befann vi oss i Netanya då dessa två så olika dagar inföll. Vi bodde på Israels Vänners lilla trevliga Hotel Orit, och fick där rådet att gå in mot centrum för att uppleva 11-slagets tysta minuter på ort och ställe.

Vi förstod först inte betydelsen av den stunden men det skulle visa sig bli ett minne för livet.

Sirenen ljuder över Jerusalem  Foto: Bertil

Kl 11 på förmiddagen ljöd alltså flygalarmet över staden. Vid det öronbedövande oljudet avstannade all trafik. Inte stoppades utan avstannade!

Alla människor stillade sig och upphörde med allt de höll på med. Korsade de en gata blev de stående där de befann sig. Risken att bli överkörd var obefintlig då även samtliga bilar stannade, och förare och passagerare klev ur och blev stående vid sidan av bilen som i givakt. 

Efter några sekunder var den annars livliga trafikbilden stilla som på ett fotografi. 

Jag såg genom skyltfönstren in i klädaffärer, där det nyss pågått en livlig kommers med damer som rafsade bland klädställningarna.
Nu stod de stilla, kanske med något snyggt plagg i händerna, men deras fokus låg någon helt annanstans.

Det är inte många av Israels invånare som inte har en släkting eller bekant som stupat eller skadats i något av krigen eller vid terrordåd. 

När alarmet tystade rullade den frysta filmen igång igen, och allt återgick till det normala.

Naturligtvis hade vi glömt kameran på hotellet, men den skadan har tagits igen vid senare tillfällen.

Skulle du bli rörd och en tår slinka ut ur ögonvrån, behöver du inte känna dig ensam. Många människor visar öppet sin sorg, och gömmer sina ansikten i händerna. Det är en mycket stark upplevelse att få vara med om, och man måste vara riktig hårdhudad för att inte bli känslomässigt berörd.

När jag besökte Israel våren 2011, var det för att hjälpa till med målningsarbeten vid till/ombyggnad i Hotel Orit i Netanya. Vad jag inte visste då var att det finns minst en dag till som högtidlighålls på samma sätt, med några tysta minuter: Yom Hashoah, dvs åminnelsedagen för Holocaust. (Förintelsen under Andra världskriget.)

Det visade sig att en vecka innan självständighetsdagen ljöd även då sirenerna över landet, och folket stannade upp för en kort minnesstund. Denna gång var jag inte förberedd på att gå ut på gatan och uppleva händelsen, utan stod i källaren och målade tak och väggar i det nybyggda skyddsrummet på hotellet. 

I rummet bredvid stod en israelisk byggarbetare och putsade en vägg. Han var utom synhåll för mig, men jag hörde det karaktäristiska ljudet av hans grävande i hinken med putsbruk som han med en pisksnärtsrörelse kastade på väggen. Jag minns inte om det var Eli, Naftali eller någon av de andra. I samma stund som flygalarmsignalen startade sitt ylande upphörde ljudet av mursleven. Jag upphörde naturligtvis lite blygt även jag med mitt arbete, och blev stående med blicken in mot väggen.

Naftali och Nissim Foto: Bertil

Där stod vi tysta, utom synhåll för varandra, men medvetna om den andre. Inga tecken på ögontjänande. Man skulle kanske kunna jämföra fenomenet med Earth Hour, kvällstimman då alla uppmanas släcka ned all el som support för jordens natur och energikris.

Hur många är konsekventa då egentligen? Visst, det kan vara lite mysigt att släcka lamporna, men släckte du tv:n?

Vem skulle bry sig om jag struntade i att sluta jobba? Ingen såg mig, det gällde ju bara de som syntes på gator och torg. Eller?

Spelade det någon roll om min arbetskamrat jobbade vidare? Han stod ju också där helt isolerad, ensam i en källare, men han avbröt självmant sitt arbete. Kanske hade han inte brytt sig om ifall jag fortsatt jobba. Jag var ju inte jude, så vad förstod jag om hans lojalitet och personliga funderingar?

Minuterna förflöt och plötsligt lugnade sirenen ner sig. Det rytmiska ljudet av murarens arbete började höras igen. Även jag återupptog arbetet med att måla väggen. Ingen av oss två kommenterade de tysta minuterna, varken under tiden eller efteråt.

Min uppfattning är att detta engagemang gäller i stort sett alla i Israel, ytterst få struntar i den här typen av gemensamma manifestationer.

Ska vi svenskar vara avundsjuka på israelerna för att de har saker som de gemensamt och så mangrant kan sluta upp omkring? Om det skulle gälla samma orsaker som för människorna i Israel är mitt svar: naturligtvis inte.

Inte kan vi vara avundsjuka på dem för att de varit hatade och förföljda, fördrivna och misskrediterade i hundratals år. Eller leva under hot om krig och terrordåd.

Men vi kan stödja dem genom att också vi stanna upp några minuter tillsammans med dem, och reflektera över allt som hänt dem, vi kan sätta oss in i de politiska turerna kring det nutida Israel och dra våra slutsatser av den kunskapen, och slutligen följa uppmaningen i 1 Mos 12:3 att välsigna Israel.

Jerusalem - "the city of gold"

När man befinner sig i Jerusalem är det inte svårt att njuta av stadsmiljön.

Jerusalem är dock en stad som saknar vattendrag. Det påstås att Jerusalem är den enda huvudstaden i världen som saknar vattendrag av något slag; hav, sjö eller flod. Naturligtvis medför detta faktum att det också saknas något som är så vanligt i de flesta viktiga städer: en hamn.

Avsaknaden av detta inslag i bebyggelsen, som de flesta av oss uppskattar så mycket, kompenseras av en fantastisk utsikt och storslagna vyer.

Stadens kanske mest kända utblick får man om man tar sig upp på Olivberget och blickar ut över Gamla staden med västra Jerusalem som fond.

När solen går ner i Medelhavet och staden badar i ljus förverkligas under några magiska minuter visionen i den gamla vackra sången om Jerusalem som ”staden av guld”.

I stort sett samtliga byggnader är klädda med likadan typ av fasadsten vilken återger kvällssolens sken på ett oefterhärmligt sätt.

Jaffagatan i kvällsljus  Foto: Bertil

Det är plötsligt inte bara Klippdomens guldkupol på Tempelberget, där det judiska templet en gång stod, som lyser i solen; nej hela staden tycks ge ett återsken av solen, och husen förvaltar detta varma ljus under den korta skymningen tills det plötsligt blir mörkt. För oss nordbor känns alltid skymningen i Orienten obefintlig, och vi överraskas av hur hastigt eftermiddagen övergår i kvällsmörker.

Staden är verkligen kuperad. Gatorna är sällan plana utan sträcker sig upp mot kullarnas toppar för att sedan löpa utför på andra sidan. Det kan vara tufft att vara fotgängare i Jerusalem.

Jag har vid flera besök i Jerusalem bott vid Allenby Square, helt nära Central Bus Station vid ena ändan av den långa Jaffagatan. Många av oss turister dras till Gamla staden vid Jaffagatans andra ände. 

Man kan numera ta sig dit med spårvagn eller för all del med buss, men roligast är det ändå att promenera och uppleva staden med alla dess intryck under marschen. Efter några dagars vandrande, just när man börjar känna sig hemma och börjar känna igen affärer och restauranger, och när den första kvällens entusiasm har bytts ut mot trötta ömma fötter, då kan Jaffagatan emellertid upplevas som ganska brant. Under sabbatsdygnet har man dessutom inget val, bussar och spårvagnar står stilla.

Jag har ändå ljuvliga minnen av att gå hemåt uppför Jaffagatan under fredagskvällen tillsammans med de mina men också med nyfunna tillfälliga vänner, dvs andra som är på väg åt samma håll som vi.

”Var kommer ni ifrån? Sverige? Vad spännande, vi kommer från Brasilien. USA. Italien. Australien.”

Det är av någon anledning lätt att starta samtal med främmande människor i Israel.

Vi går alla mitt i gatan, på spårvagnsspåren, men det finns ingen risk att det kommer någon vagn. Eller bil eller buss. Det är ju sabbat! Kvällen är ljum, det blåser en stilla bris längs husen.

Ett par, tre katter ligger uppflugna på någon hög mur och bevakar omgivningen. En halvstor hund kommer spatserande alldeles själv med svansen i vädret. Han möter min blick för en sekund men lägger sedan fokus på något annat och försvinner in på en bakgata.

Det är tyst i den stora staden på sabbatens kväll, inget trafikbrus hörs. Märkligt tyst. Det påminner mig om långfredagarna i min barndoms Sverige i början på sextiotalet.

Samtal och skratt hörs från olika håll och ljudet från röster studsar och ekar mellan husväggarna. Många går tillsammans i klungor. Väldigt många människor besöker Israel tillsammans i grupp, som turister eller som studenter.

Bakom hotel King David  Foto: Självutlösaren

En annan vacker vy framträder om man slår sig ner på en av parkbänkarna bakom hotel King David. Där har man också stadens murar framför sig, men från motsatt håll jämfört med att stå på Olivberget. En grön dal breder ut sig mellan den torra gräsmattan och barrträden vid den lilla parken och de vackra stadsmurarna på andra sidan; Hinomsdalen. Längs dalens botten går en hårt trafikerad genomfartsled men ljudet av trafiken dämpas tack vare bebyggelse och vegetation.

Slutligen kan jag nämna rosenparken, Wahl Rose Park, på höjden bakom Knesset, regeringsbyggnaden. Välskötta planteringar av rosor och andra blommor samt konstverk är utspridda på en mjukt rundad kulle.

En fågeldamm, gångvägar och parkbänkar fullbordar denna oas i den moderna delen av Jerusalem, en park som liksom Jerusalem i övrigt drar till sig besökare från hela världen.

Wahl Rose Park  Foto: Bertil

Vid Västra muren kan du, om du lyssnar noga, höra jordens alla språk.
Det är tur att Vår Fader förstår dem alla.

Ett särskilt minne lyckades jag vid ett tillfälle fånga på rörliga bilder och med ljud i min lilla kompaktkamera. Jag satt på en bänk vid trädgårds-graven, den plats som kallas ”Gordons Golgata”.

Denna undangömda och fridfulla plats i östra Jerusalem vårdas av en brittisk stiftelse sedan 1800-talet. Överste Charles Gordon fann där en tom klippgrav uthuggen i berget, troligen flera hundra år före Jesu död. Klippgraven betraktas av många som möjligen Jesu tomma grav.

Trädgårdsgraven - "Gordons Golgata"  Foto:Bertil

En fridfull plats är det under alla omständigheter och många besökande grupper kan samtidigt samlas för andakt och samtal bland smakfullt placerade grupper av bänkar i den tomma gravens omedelbara närhet.

Plötsligt steg en innerlig sång mellan träden. Det var en stor grupp brasilianare, många med likadana blå turistkepsar, som avslutade sin andakt med att lämna platsen sjungande en sång på portugisiska.

Mjuka röster, ett vackert språk och en vacker sång.

Jag fann mig själv nynna med då jag kunde sången, fast på mitt eget språk.

Den svenska texten lyder:

Min Jesus lever, därför vill jag leva                      

min Jesus lever, därför är jag trygg

Jag säkert vet att han mig leder

Mitt liv är värt att leva för han älskar mig.

Det slog mig att staden jag lärt mig tycka så mycket om naturligtvis bara är en blek skugga av det framtida, himmelska Jerusalem – den verkliga staden av guld.