Den vanligaste frågan

Kung Hiskias vattentunnel 700 fvt
Foto: Bertil

Jag skulle åka till Israel och behövde ett par nya sandaler. Jag tycker egentligen att sandaler är lite töntigt men när man besöker Israel eller liknande varma platser är det onekligen praktiskt. Jag uppsökte följaktligen en stor och välsorterad skoaffär.

-Jag skulle vilja få hjälp med att hitta ett par bra sandaler. Helst vattentåliga.

Den kvinnliga expediten blev genast nyfiken på vart jag skulle resa.

-Vattentåliga? Saltvatten då, förstås?

-Nej, faktiskt inte. Sötvatten. 

-Sötvatten? Nu kunde den nyfikna men mycket trevliga expediten inte hålla sig längre. Hon måste få veta vart jag skulle åka.

-Jag har tänkt gå genom Hiskias vattentunnel i Jerusalem. Jag ska åka till Israel.

Efter en kort förvånad konstpaus ställde hon den absolut vanligaste frågan folk brukar ställa när man berättar att man tänker åka till eller nyss har varit i Israel:

-Vågar du åka dit? Är det inte farligt?

Vad ska man svara? Kanske är det farligt? Till att börja med kan flygplanet störta redan på vägen dit.
Skämt åsido, frågeställningen bygger på synen av Israel som en enda stor konflikthärd.
Visst, men sanningen är väl att Israel, trots sitt läge i regionens mitt, just nu  är den plats i MÖ som är minst turbulent. Grannländerna däremot skakas av politiskt och religiöst förtryck och krig.
Jag har, tillsammans med min familj, hyrt bil och farit kors och tvärs runt hela Israel flera gånger. Jag har aldrig upplevt att det skulle vara farligare än andra platser. Möjligtvis i trafiken i så fall. Vi skulle inte kunna åka runt som vi gjort i något av Israels grannländer, det är då ett som är säkert. 

Jag har vandrat ensam i Jerusalems stadskärna sent på kvällarna utan att någonsin känt mig hotad. Något jag tvekar på att göra i t.ex Göteborg.

Busskur av betong i staden Sderot (Raketskydd) Foto: Bertil

Det betyder inte att det inte skulle kunna hända någonting, jag vill inte låta naiv.
Det kan faktiskt komma in en självmordsbombare på en restaurang eller en buss.
Det kan komma en raket om man är i Askelon, Sderot eller någon annan stad inom räckhåll från Gaza. Det har hänt många gånger, men som tur är inte när vi varit i närheten.

Alla människorna i Israel, judar såväl som araber, lever ständigt med detta hot, något som vi turister har svårt att begripa. Att förringa många israelers skräck för terror och krig är det sista jag vill göra. Det finns absolut inga garantier.

Om jordbävningen kommer  Foto: Bertil

Myndigheterna försöker förbereda sig för det värsta, och mycket planering, pengar och energi läggs på att kunna möta alla sorters hot. 

"Det värsta" är dock inte alltid synonymt med det vi oftast tror.

Det värsta och förmodligen det troligaste katastrofscenariot enligt den israeliska räddningstjänsten, Magen David Adom, är lite överraskande: jordbävning. 

Enligt statistiken drabbas Israel med omnejd av en kraftig jordbävning i genomsnitt var 80-e år. Senast det begav sig var på 1920-talet så ett nytt skalv kan komma när som helst. Små skalv inträffar nu och då i regionen men det lär komma ett stort skalv förr eller senare, och det kommer att innebära en katastrof. Israel är beläget i Great Rift Valley, en förkastningsspricka i jordskorpan som sträcker sig från Libanon/Syrien ända ner till centrala Afrika.

När jag och min hustru Gunilla gjorde ett sjukbesök hos vår vän Dick Haas på Hadassasjukhuset i Jerusalem hösten 2009 fann vi denna skylt uppsatt på väggen i vårdavdelningens korridor, den ger instruktioner på hur man uppträder tillsammans med patienterna på sjukhuset när jordbävningen är ett faktum.
Vi som trodde att krig var det värsta man kan vara rädd för.

Vi har åkt buss, spårvagn, taxi och hyrt bil och uppträtt som israelerna oftast gör: vägrat att böja sig för terrorhoten. Israelerna har en policy, nämligen att snabbt sopa undan spåren av terrordåd och gå vidare.

Vid ett tillfälle väntade jag på min tur på ett postkontor i Jerusalem för att posta vykort. Det var 8-10 personer före mig i kön. Plötsligt började en ung dam upprört ropa på hebreiska. Den beväpnade vakten som satt utanför dörren kom inrusande och lade sig i. En man gick med skamsen min fram till disken och nu förstod jag vad det hela handlade om. Mannen hade lagt ifrån sig ett paket på disken för att få händerna fria när det skulle bli hans tur i kassan. Den unga damen fick för sig att paketet var en bomb och ville veta om någon tog ansvar för det. 

Alla i kön började gräla över mannens oförsiktiga handling och jag förstod vilket budskap de upprörda människorna basunerade ut. De skrek ungefär: "Hur dum får man bli som lämnar ett paket på det där viset? Jag vill inte dö i kön på posten!" 

Mannen tog rodnande hand om paketet, vakten muttrade något och avlägsnade sig och stämningen lugnade ner sig. Falskt alarm, tack och lov.
Jag tänkte på vad parkeringsvakten sagt någon dag tidigare, då vi parkerat vår hyrbil på en bemannad parkeringsplats. 

"Ni har väl tömt bilen på alla väskor?" 

Jag replikerade: "Jaså, är det mycket inbrott här?" 

"Inbrott?", svarade den gamle mannen, "nej, jag tänker på polisen! Om de ser ett kvarglömt paket eller någon väska bryter de upp bilen och spränger väskan. Det skulle ju kunna vara en bomb." 

Jag tänkte inte på det...

El Rom vid gränsen till Syrien  Foto: Bertil

Sommaren 2013 tänkte jag och Gunilla åka bil från Ein Gev vid Genesarets sjö till El Rom, en kibbutz längst uppe i nordöstra hörnet av Golan, helt nära gränsen till Syrien.
Vi visste att det där fanns en minnesplats från Yom Kippur-kriget 1973, då en mycket stor syrisk pansararmé slogs tillbaka av en liten israelisk styrka på just den platsen.
Men vågade vi åka så nära gränsen till Syrien där det utspelade sig ett fruktansvärt fullskaligt krig?
Vi frågade killen i hotellreceptionen. "Skulle vi bli stoppade av polis eller militärförband, det kanske inte var någon idé att lägga tid på bilturen utan göra något annat?"

När han fick frågan sken han upp i hela ansiktet och svarade: "Ni kan självklart åka, så länge ni är i Israel kan ni vara trygga!"

Med den positiva, stolta attityden i minnet åkte vi och fick en fantastisk utfärd. Rekommenderas!
Samtidigt kändes det konstigt att veta att det obarmhärtiga våldet florerade bara några kilometer bort, på andra sidan om den syriska gränsen.

Vad är svaret på frågan: Är det farligt att resa till Israel?
Det går naturligtvis inte att svara entydigt på den frågan. Under vissa tidsperioder har det varit ganska lugnt i regionen, under andra har terrorn legat på en högre frekvens. Under perioden 2000-2008 dödades 1065 israeler i terrordåd och mord med politiska förtecken, förutom alla skadade. Eftersom en del dåd genomförs med hjälp av självmordsbomber finns det ju alltid en risk att turister kommer i vägen, den sortens illdåd tar ingen hänsyn till vem som drabbas.

Iron Dome - antiraketvapen  Foto:upi.com

Den hatade muren/säkerhetsbarriären har förhindrat många attentat och antalet dåd har därför minskat drastiskt.
Raketattackerna från Gaza har visserligen fortsatt nästan dagligen men de är ändå inte lika många som för ett par år sedan, och många av raketerna blir nerskjutna av det israeliska luftförsvarssystemet Iron Dome.

Det finns väl ingen som frivilligt vill hamna i ett bombattentat eller råka ut för en jordbävning, men turistströmmen till Israel bara ökar. 

Miljoner människor från hela världen anser tydligen att det är värt risken.

Jag delar den uppfattningen.

Och hur gick det då i Kung Hiskias tunnel? Det gick väldigt bra! Om det ska jag berätta någon annan gång.

Förintelsen - utan judar?

Jag råkade läsa en artikel i Världen idag av Tomas Sandell, EU-rådgivare.
Innehållet gjorde mig helt bestört, jag sparade artikeln jag höll på med till ett senare tillfälle och tog mig tid att skriva denna istället.

Tomas hade gett sin krönika titeln Minneshögtid med dåligt minne.     Läs hela artikeln här.

Här skildras hur EU uppmärksammar minnesdagen för Förintelsens offer den 27 januari varje år. Det som fångade mitt intresse var det faktum att staten Israel inte nämndes under årets sedvanliga högtid i samband med Förintelsen i Europaparlamentet.

Inte nog med det, (citat) "EUs utrikesansvarige Catherine Ashton gick steget längre; i sitt tal i Europeiska kommissionen lyckades hon med konststycket att hålla ett helt tal om Förintelsens offer utan att nämna judarna!" (slut citat)

Yad Vashem  Foto: Bertil

Hur har det kunnat gå så snett?
Att glömma kopplingen mellan Förintelsen och nödvändigheten av en enda liten judisk stat i en fientlig omvärld, samt att medvetet utelämna sambandet mellan Holocaust och det judiska folket är verkligen oförsvarbart om ni frågar mig.
Catherine Ashton har föreslagits som mottagare av Nobels fredspris 2014. Ska man skratta eller gråta?
Jag vet att EU försöker uppbringa en bojkott mot Israel i ett försök att sätta fart på resultaten i fredsförhandlingarna med arabsidan, en häpnadsväckande politik som kräver en egen artikel.
Men kan utelämnandet av orden Israel och judar i högtidstalen om Förintelsen verkligen vara kopplade till dagens Europapolitik? Kan det möjligen istället ha att göra med god ton mot nazisternas övriga offer? Det talas ju alltid om de 6 miljoner judar som mördades i förintelselägren men det fanns ju andra offer...

Du behöver inte påminna oss som är pålästa i ämnet om nazisternas brott!
Vi känner allt för väl till de 100 000-tals romer, om alla homosexuella, kommunister och andra politiska meningsmotståndare, för att inte tala om alla krigsfångar och slavarbetare som sopades med i nazisternas sjuka handlingar. Vi känner till dem!
Det är kunskapen om allt detta som är en av anledningarna till att just jag lägger energi på att skriva.

Alltför många känner inte till dem. Det finns till och med de som förnekar att det över huvud taget har hänt, därför berättar vi historien om och om igen. 

Men det var trots allt utplånandet av judarna som var Hitlers stora passion. Att inte ens nämna det i ett tal som har Förintelsen som ämne är inte acceptabelt!

Det var mycket riktigt inte bara judar som föll offer för de nazistiska galenskaperna.
Redan innan kriget sysslade nazisterna t.ex med ett eutanasiprogram, riktat mot den egna tyska befolkningen. Adolf Hitlers tankegångar födde handlingar som idag är svåra att förstå. Utvecklingsstörda och psykiskt sjuka människor, särskilt barn, avlivades på de mest groteska sätt av helt samvetslösa läkare,  bara för att de inte passade in i den felfria, ariska rasen. 

Drygt en kvarts miljon oskyldiga föll offer i dessa "barmhärtighetsmord", men allt detta skedde bakom lyckta dörrar, allmänheten i Tyskland fick inte veta om företeelsen.
Efter utfört mord skickades istället en falsk kondoleans till de anhöriga. "Vi har den tunga uppgiften att meddela att er dotter tyvärr avlidit i sviterna av sin tragiska sjukdom."

När det gällde judarna fanns däremot inga skygglappar. Hela samhällen tömdes på sin judiska befolkning som fördes bort för att aldrig mer återkomma. Ansträngningarna att fullfölja utrotningen av ALLA judar pågick in i det sista, trots att resurserna borde koncentreras på att vinna kriget. Att tåg med fångar till Auschwitz fick företräde på spåren istället för soldater och ammunition till fronten upphör aldrig att förvåna mig.

Åter till Catherine Ashton. Hon besökte Israel runt julen 2013. Hon var bl.a på en julmässa i Betlehem och träffade PLOs president Mahoud Abbas på Västbanken.

Hon lär efter hemkomsten efter kritik ha betonat att besöket var av privat karaktär men frågan är om hon någonsin  är välkommen tillbaka till Israel efter talet inför Europa-kommissionen. 

Genesarets sjö från Arbels topp.  Foto: Bertil

Om hon trots allt kommer till Jerusalem "i jobbet" i framtiden lär de israeliska politikerna ta med henne på studiebesök till Yad Vashem, det stora Förintelsemuséet i Jerusalem.

De brukar göra så med statschefer och andra officiella personer, detta för att visa den starka kopplingen mellan Israel och Förintelsens offer. 

Det unnar jag henne.

Jag unnar henne också att vandra i den varma vinden på Arbels topp och blicka ut över Genesarets sjö. 

Jag unnar henne att skrattande pröva att bada i Döda havet och inse att man flyter i det salta vattnet.

Och att få en ny, frisk relation till Mellanösterns enda demokrati, och börja arbeta för fred, shalom. 

Gravstenar

Det är kanske en något dyster rubrik men jag valde den ändå, för den passar till detta inlägg.

Schindlers grav i Jerusalem  Foto: Bertil

Många av er som läser detta har sett Steven Spielbergs mästerverk Schindlers List från 1993.
Jag trodde länge att filmens titel syftade på att Schindler var listig som lurade nazisterna innan jag insåg att titeln inte är översatt till svenska utan fått behålla orginaltiteln, dvs Schindlers lista.
De ca 1200 judar som lyckades komma med på namnlistan hade "rätt" att jobba i fabriken och på det sättet undgå döden i Auschwitz. Oskar Schindler använde hela sin förmögenhet för att köpa loss namngivna personer genom mutor till de nazistiska lägervakterna.

När de överlevande fångarna i slutscenen undrar "vart ska vi gå? Vi kan inte gå mot öst, och inte mot väst, vart ska vi ta vägen?" upplyser en rysk soldat dem om att det "där borta, vid horisonten, syns det inte en stad dit ni kan färdas?".
Utan att nämna namnet låter sammanhanget och musiken oss tittare förstå att det är framtidslandet - Jerusalem och Israel - som åsyftas.
Alla ni som lidit er igenom den hemska men gripande filmen har också nått fram till filmens slut som låter fotot övergå från svartvit till färg. Medan eftertexterna rullar går alla de medverkande skådespelarna tillsammans med de verkliga personerna (de som då, 1993, ännu var i livet) fram till Shindlers grav och lägger en sten på dess lock. 

Detta att lägga en liten sten på gravarna istället för blommor är en gammal judisk sed. Jag har frågat flera kunniga personer om var och när denna tradition startade men inte fått något entydigt svar. 

På Stockholms ortodoxa synagogas hemsida ges följande sjufaldiga svar på frågan:

(citat:)

1. När traditionen började fanns inte specifika gravstenar som idag, utan gravmonumentet var en stenhög. Besökare la till stenar till högen för att göra ett större "monument" över den döde.

2. För att visa för andra att någon tidigare har besökt graven.

3. En symbol för att visa att vår kärlek och minne över den döde är starkt och evigt som sten.

4. Ett tecken på respekt för den döde och för att visa att man deltar i sorgen.

5. I Bibeln talas det på flera ställen om att man markerar en grav genom en stenhög. Att placera en sten på graven är alltså en fortsättning på den traditionen.

6. Tidigare fanns en tradition att lämna skrivna meddelanden till den döde och kila in dem i gravstenen, ungefär som man lämnar meddelanden vid Kotel (Västra muren, Bertils anm.) i Jerusalem. När det inte fanns någon springa att kila in dem i så la man dem under en sten. Med tiden så flög papperet bort och kvar blev bara stenen. Efter många år hade traditionen med meddelandet försvunnit och kvar fanns bara ritualen att lägga en sten på graven.

7. För länge sen använde fåraherdar ett speciellt system för att hålla reda på antalet i sin flock. Över axeln bar de en liten väska som innehöll samma antal små stenar som får de hade i flocken. När vi lägger en sten på graven ber vi G-d att hålla reda på, minnas och vaka över den döde i sin "flock".      (slut citat)

Som tillägg var det någon jag talade med som framhöll att blommor, som vi är vana vid, var sällsynta i öknen när Israels folk drog fram efter uttåget ur Egypten. En sten som symbol för åminnelse och omtanke om en saknad vän fick duga. Det låter ju logiskt.

Grinden med skylten  Foto: Bertil

Jag vill tipsa dig som är intresserad om att ifall du kommer till Jerusalem kan du besöka den katolska kyrkogården söder om Gamla stan där Oskar Schindlers grav är belägen. 

Slutscenen i filmen är inte inspelad i studio utan på just denna plats i Jerusalem.
Helt nära Hanegällets kyrka utefter muren, söder om det s.k Sionberget, ligger begravningsplatsen. Ovanför den stora järngrinden finns t.o.m en skylt som talar om att här återfinns Schinders grav.

När jag första gången besökte kyrkogården satt det ett par arabiska tonårspojkar på trappan innanför grinden. De hade en självpåtagen uppgift att peka ut hur man skulle gå för att hitta Schindlers grav. De förväntade sig att få en dollar som belöning för sitt arbete och en skål var placerad på trappan för ändamålet.
Jag hade ingen dollar men lade några kopparmynt som tack. Det var inte helt lätt att hitta, man måste gå ner i en trappa till en lägre nivå på kyrkogården, grabbarnas insats var värd några mynt.
Graven befinner sig så långt från grinden som det är möjligt.

Lunchstängt   Foto: Bertil

När jag efter en stund skulle gå ut igen hade killarna beslutat sig för att sluta jobba, de hade glömt av mig och hade nu, mycket nitiskt, låst den stora grinden med hjälp av ståltråd. Tjock najtråd som de virat flera varv, förmodligen med hjälp av en tång. Hur skulle jag komma ut?
Det skulle nog vara möjligt att klättra över muren någonstans men den var hög, det var inte helt självklart.
Tråden var betydligt hårdare än den ser ut på fotot men jag lyckades dock att med bara händerna, genom grindens galler, och med uppbjudande av vissa krafter (samt tålamod) tvinna upp ståltrådarna och komma ut.

Av alla gravar var det bara Oskar Schindlers som hade stenar på sig denna dag, men den var å andra sidan i egenskap av superkänd helt täckt.

Att bara en grav hade stenar berodde naturligtvis på att det var en katolsk och inte en judisk kyrkogård, judiska gravar har ofta stenar på sig.

Även jag lade dit en liten sten.
Schinder själv dog 1974 och blev rättfärdighetsförklarad av det judiska Rättfärdighetsrådet i Israel.
Han lär vara den ende kände medlemmen av Hitlers nazistparti som är begravd i Jerusalem.