Bed om fred

Gata i Old City, Jerusalem
Foto: Bertil

Det nya året 2016 närmar sig med blixtens hastighet.

Året som gått har varit fyllt av oroligheter, våld och hot runt om i världen. Framtiden är oviss för många människor. Aldrig har så många människor varit på flykt från sina hem som under 2015.

Mina huvudteman i denna blogg är Israel och antisemitism, därför vill jag begränsa mig till de ämnena trots att våldet och förföljelsen är gränslöst mycket mer omfattande på andra platser på jorden.

Trots det verkar det tyvärr som om vi svenskar ändå har fått för oss att Israel är den värsta boven av dem alla, mycket på grund av den bild som ofta presenteras i våra medier och av våra toppolitiker.

Man lägger så stor vikt vid en snar fredsuppgörelse att vissa tycks tro att världsfreden hänger på om Israel drar sig tillbaka från Samarien och Judeen eller inte. Inte så lite naivt, om du frågar mig. Detta om en konflikt på ett område som, till sin yta, är betydligt mindre än landskapet Småland. Israels area är jämförbar med staten New Jersey, en av USA:s minsta stater. Jämför gärna med hjälp av kartor.

Men insatt i ett religiöst sammanhang är den förstår jordens mest svårlösta, det ska medges. Om Israel/Palestina-konflikten bara hade handlat om land hade den varit löst för länge sedan. Men nu handlar den inte om land utan om den judiska staten Israels rätt att existera.

Även om varje dödad och skadad människa är en för mycket är förlustsiffrorna i konflikten kring Israel årligen vad många andra väpnade konflikter presterar på bara en timma eller någon dag, år ut och år in.

Även Förenta Nationerna ägnar mycket energi på Israel, inte minst genom sitt pajas-liknande organ UNHRC, "FN:s råd för mänskliga rättigheter". (Inte att förväxla med UNHCR, som är FN:s organ för världens flyktingar, dock märkligt nog inte palestinska flyktingar med efterkommande i all evighet, som istället lyder under UNRWA)

Saudiarabien har fått en ledande roll i "FN:s råd för mänskliga rättigheter", en organisation som bara har en fast återkommande punkt på dagordningen: Att fördöma Israel, Mellanösterns enda demokrati. 

Att det är dags att skrota FN eller ställa helt nya krav för medlemskap är jag inte ensam om att föreslå, då större delen av FN:s 193 medlemsnationer består - enkelt uttryckt - av skurkstater i olika tillstånd av förfall, med ett utbrett förtryck av oliktänkande och svår korruption. Skurkarna blockröstar och stöder varandra, samtidigt som de muslimska länderna blockröstar mot den judiska staten Israel, så är det bara.

Det årliga resultatet efter UNHRS:s arbete brukar ha följande fördelning: Israel får lika många - eller fler - fördömanden än samtliga andra utpekade nationer tillsammans. De första åren efter UNHRC:s bildande (2006) var Israel det enda landet som fördömdes, och det många gånger varje år.

Övriga felfria stater som t ex Nord-Korea, Syrien, Somalia, Saudiarabien osv osv kommer i allmänhet undan genom att presentera en oklanderlig människokärlek och kommer sällan på tal att kritiseras. (ironi!)

Saker som nuvarande ordförandeland Saudiarabien sluppit undan med är bl.a följande:

1. Att Saudiarabiens stormufti beordrat att alla kristna kyrkor ska förstöras (ingen fara: det finns inga kristna kyrkor då alla religioner utom islam är förbjudet) men en order som rimmar illa med västvärldens välvilliga byggande av moskéer i våra samhällen,

2. Saudi nyanställer och utbildar också fler bödlar eftersom behovet ständigt ökar, och sist men inte minst:

3. svältande män får äta upp sina fruar i Saudiarabien, enligt en fatwa från den högsta muslimska auktoriteten i landet. Hustrun ska visa lydnad och följa en perverterad vantolkning av Bibelns bud att ”de skola vara ett kött”, på sin egen självuppoffrande bekostnad. Man får nypa sig i armen för att kolla att man inte drömmer...

(Källa: StoppaBojkott.se)

Trots allt våld runt om i världen är följande fråga naturligtvis i allra högsta grad relevant: 

Ska det någonsin bli fred i Mellanöstern mellan Israel och dess grannar?

Andra konflikter runt om i världen blossar upp, krig utkämpas, fred sluts och till sist hamnar konflikterna i historieboken. Men inte konflikten Israel/Palestina. Den bara pågår och pågår.

Den verkar inte gå att lösa av det enkla skälet att vissa personer inte vill eller vågar lösa den.

Vid firandet av den judiska Lövhyddohögtiden anordnar ICEJ (International Christian Embassy Jerusalem) en gigantisk manifestation i Israel där man sjunger, talar och uppmuntrar personer och organisationer som stöder Israel på olika sätt. Med sång, dans och tal och gäster hålls en storslagen fest med tusentals besökare, ett evenemang som sänds på kristen TV över hela världen. (SVT skulle aldrig sända ett sådant program, tro mig)

Man har som ett stående inslag att även bjuda upp stora grupper israeliska soldater på scenen för att hylla dem och peppa dem. En svår balansgång kan tyckas, mellan kristna fredsideal och beväpnade soldater, där säkert en och annan individ varit inblandad i våldshandlingar och riskerat både sina egna och andras liv.

Där står de framför publiken, ibland minst 100 unga pojkar och flickor i sina olivgröna uniformer, vinröda baskrar och med sina vapen hängande över axeln, och tar förvånat emot publikens jubel. Många verkar gripna och tagna av den respons och respekt som just kristna visar dem så öppet och kärleksfullt.

Uppmaning i Trädgårdsgraven
Jerusalem Foto: Bertil

Som en av arrangörerna uttryckte det: ”Det är tack vare er som vi, som gäster i ert land, kan vistas tryggt och säkert på Jerusalems gator.”

Truppens befälhavare, en äldre garvad officer höll ett tacktal och hans avslutande ord har etsat sig kvar hos mig. Han påminde oss lyssnare om det kända uttrycket ”Bed om fred för Jerusalem”, som bl a kan läsas på en vacker sten i Trädgårdsgraven – Gordons Golgata i Jerusalem. Han uttryckte sig barskt som ett sant militärt befäl och på ett mycket osvenskt sätt: ”Bed om fred för Jerusalem, det är en order!”

En tv dokumentär från BBC följde några barn i Gaza och några barn i Sderot, på den israeliska sidan av Gazagränsen, under Gazakriget 2014 och en lång tid därefter. En amerikansk kvinnlig journalist intervjuade barnen och deras närmaste anhöriga efter hand som historien utvecklade sig. Barnen på båda sidor var tydligt traumatiserade och skadade inombords.

De israeliska barnen resonerade i slutet på programmet om framtiden. En ung flicka sammanfattade sin inställning ungefär så här:

”Det finns människor där borta som vill utplåna oss. Vi tänker inte ge oss frivilligt, det är dom eller vi...så det får blir dom.”

En arabisk pojke från Gaza i samma ålder resonerade ännu mörkare:

”Jag vill växa upp och bli soldat så jag kan döda dem alla. Vi ska döda alla judar!”

Med sådana ord i öronen är det svårt att tro på ett bättre 2016 jämfört med 2015.

Mänskligt sett har jag personligen inga bra idéer längre. Jag ser varken någon politisk eller militär lösning på Israels eller övriga världens problem. Mina naiva idéer är uttömda även om det är allas vår plikt att göra allt som står i vår makt att påverka vår omgivning på det sätt vi kan. Jag önskar så hett att alla, judar och araber (och alla andra förstås), ska få leva i fred och frihet men det är tungt just nu.

Men det finns ett löfte som många av oss tror ska ändra på de dystra framtidsprognoserna.

Det består i Bibelns hopp om den dag då Messias kommer.

Där finns nyckeln till framgång, då det ska bli en total fred och ett hållbart fridsrike.
Utsikterna att världens politiker ska lyckas skapa varaktig fred verkar väldigt små.
Kära läsare, jag vill önska er alla ett gott nytt år 2016 och vidarebefordra följande order:

”Bed om fred för Jerusalem!”

Allt är politik!

Uppför vid "Fredskogen"
Jerusalem, Foto: Bertil

Jag skäms inte för att jag är svensk.

Men jag skäms över min svenska regerings hantering av konflikten i Mellanöstern, dess hållning till ickestaten Palestina och Sveriges relationer till staten Israel. Det är uppförsbacke just nu.

Jag skäms också lite över min egen bristfälliga förståelse för hur partipolitik fungerar i allmänhet. Jag kan lyssna på en riksdagsdebatt och tycka att nästan alla har bra argument, oavsett partifärg. Åtminstone om argumenten är genomtänkt formulerade och snyggt förpackade, och det är de ju oftast.

För ett par år sedan satt jag på läktaren till vår lokala fotbollsförening, Ljungskile Sportklubb (LSK) och kom under matchen i samspråk med en bekant från orten, en mycket trevlig man som jag respekterar. Han är tydlig med sina politiska åsikter och det är ju ingenting fel med det.
Men när vi började tala om planerade vägar i regionen, om fotbollsklubbens framtid och andra praktiska frågor i lokalsamhället undrade jag vad dessa saker hade med politik att göra. Hans svar förbryllar mig fortfarande, flera år senare. 

Han utbrast: "Men Bertil, allt är politik!". 

Han har kanske rätt, och jag erkänner gärna att jag saknar förmågan att förstå det. Lite förenklat kan man beskriva min syn så här:
När ett politiskt parti föreslår en trafiklösning som verkar vettig känner sig politiker i andra partier sig tvingade att tycka att den är dålig, hur bra den än är. Man måste liksom vara emot av princip.
Just den grejen fattar inte jag. Jag är typen som föredrar att man enas om det bästa förslaget, det vi ibland kallar konsensus.

Under hösten 2014 förrättades det riksdagsval i Sverige och den tidigare borgerliga regeringen fick avgå till förmån för en koalition av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

Socialdemokraterna som parti har stor erfarenhet av att regera Sverige och jag var inte särskilt orolig över det. Miljöpartiet var dock nya i rollen som medlemmar i Sveriges regering.
Till min stora glädje visade det sig att Margot Wallström lockades hem från EU-arbetet i Brüssel och skulle få en plats i regeringen vid valseger. Hon utnämndes sedermera till den viktiga utrikesminister-posten av statsminister Stefan Löfven. Wallström hade utmärkt sig som en duktig och förtroendegivande politiker bland många av oss vanliga medborgare, och förhoppningarna på henne var stora. Men vad fel jag hade...

Ännu en gång gav min urdåliga känsla för partipolitik sig till känna.
Redan i regeringsförklaringen på statsminister Löfvens första arbetsdag deklarerade han att Sverige tänker erkänna Palestina som stat, vilket man också gjorde senare under hösten. Vilken start på en ny regeringsperiod! Palestina finns ju inte som stat, och det har aldrig funnits någon arabisk, muslimsk stat med namnet Palestina, hur många gånger Israelhatarna än påstår det.

Varför inte erkänna Atlantis också, med Ankeborg (eng; Duckburg) som dess eviga huvudstad, när vi ändå är i farten?

Den största katastrofen visade sig dock vara valet av utrikesminister Margot Wallström. När det gäller relationerna till länderna i Mellanöstern har hon lyckats göra sig ovän med båda sidor.
Att hon har rätt i sak i fallet Saudiarabien under Arabförbundets möte i Kairo för exakt ett år sedan (6 dec 2014) då hon bl a tänkte kalla Saudiarabien för medeltida, förminskar inte misstaget att säga sådana sanningens ord att hon fick packa och åka hem från mötet utan att få hålla sitt tal.
Om man menar allvar med orden att "vi måste tala med varandra", är det ju inte särskilt smart att öppna konversationen med att säga saker som gör att den andre slår igen dörren och inte vill se dig mer.

När det gäller de ovänliga ordväxlingarna och beskyllningarna mot Israel har hon förmodligen saboterat Sveriges möjligheter att utöva något som helst inflytande för all framtid.

Den senaste dispyten mellan utrikesminister Wallström och staten Israel gäller hennes påståenden att Israel utför utomrättsliga avrättningar, detta med syftande på  hur både poliser och privatpersoner försöker freda sig för knivbeväpnade araber i Israel. 

En mycket tråkig ingrediens i soppan är att Margot Wallström inte backar en millimeter. Hon erkänner inte ens att hon sagt det ena eller det andra, samtidigt som statsminister Löfven stöttar henne till 100%. Enligt Wallström är det hon som förföljs och misskrediteras av Israel och medvetet misstolkas, inte tvärtom. Detta beteende har upprepats under innevarande höst i munhuggning med Israel och dess representanter. Ett färskt exempel, citat ur Aftonbladet (svensk kvällstidning) 6 dec 2015:

"Margot Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö skriver i ett mejl till TT att utrikesministern inte har sagt att Israel sysslar med "utomrättsliga avrättningar".

"Utrikesministern för ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen, dvs. att svaret på våldsamma attacker måste vara rimlig och att man i största möjliga mån måste skydda civilas liv. Det hon säger om detta gäller båda sidor" heter det i uttalandet."

Länk till hela artikeln HÄR 

Margot Wallström har tydligen glömt vad som hände i Trollhättan för ett par månader sedan. En ung man gick in på en grundskola och högg ner mörkhyade lärare och elever. Tre av offren avled av sina skador. Mördaren blev skjuten av poliser som anlände till skolan, och även han dog av sina skador.      LÄNK till min artikel "Knivdåd här och där"

Blev han också utomrättsligt avrättad? Ja, enligt Wallströms sätt att se saken blev han det, så vi svenskar ska nog sitta stilla i båten.
Så, hur stoppar man en person som hugger vilt omkring sig i avsikt att döda alla inom räckhåll? Talar honom vänligt tillrätta? 

Svensk polis lär ha en skyddszon på 10 meter då det är helt ok att avlossa sina tjänstevapen mot en våldsam person som angriper dem eller någon annan. Samma logiska reaktion har vi hört om från Israel hela hösten. Varför har fler palestinier avlidit jämfört med judar, undrar säkert någon? Därför att personer i närheten av mordförsöken har avvärjt attackerna innan något offer dödats. Många offer har däremot fått skador, men inte avlidit av dem, i statistiken nämns oftast enbart dödsoffren.

Teddy Football Stadium,
Jerusalem Foto: Bertil

Samtidigt som alla dessa saker pågår tävlar Europas bästa simmare i Europamästerskapen som genomförs i Netanya, Israel. (Det går väldigt bra för svenska simmare, rena medaljregnet.) 

Men varför förläggs EM i Israel, det tillhör väl inte Europa? Nej, men Israel är totalt utmobbat och isolerat av sina arabiska grannländer, så för att kunna tävla i olika idrottsgrenar måste de släppas in i det närbelägna Europa.
Andra exempel är Champions League i fotboll och kval till EM och VM i fotboll samt andra idrottsgrenar. Detsamma gäller för övrigt Eurovision Song Contest.

Allt är ju politik!

Paris igen...

Trikoloren på halv stång

Så hände det som vi alla har gått och väntat på. 

Ett nytt terrordåd i Europa från islamistiska militanta galningar. Som vanligt är det ingen idé att jag här återger vansinnesdåden i Paris den 13 november 2015, är du läsare av denna blogg har du redan översköljts av information och nyheter om händelserna.

I världens alla tv-kanaler avlöser experter och politiska ledare varandra för att kommentera, förklara och spå in i framtiden. Vem är skyldig? Varför kommer någon på tanken att mörda hundratals oskyldiga människor i Paris? Vad kan vi vänta oss framöver? Hur kan vi skydda oss? osv osv...

Sveriges statliga tv-kanal är naturligtvis inget undantag och under lördagens förmiddag tillbringade jag en lång stund med att följa händelseutvecklingen och nyhetsflödet framför tv-apparaten. Jag växlade mellan svenska sändningar och BBC och CNN. 

Plötsligt dyker Sveriges utrikesminister Margot Wallström upp som gäst. Självklart förfasar hon sig över våldet och den fanatiska extremismen. Hon till och med citerar den israeliske författaren Amos Oz om vad kampen egentligen handlar om. Ordagrant citat från Wallström i sändningen:

"Amos Oz skrev: Det är inte alls en konflikt mellan religioner, inte mellan nord och syd, inte mellan civilisationer, inte mellan kristendom och islam. Det är i själva verket mellan fanatikerna och resten av oss, där fanatikerna och extremisterna tar över, och det är det vi ska bekämpa."

Men mitt i hennes kloka och sansade analys av katastrofen  i Paris klämmer hon in en märklig slutledning. Margot Wallström konstaterar att Den islamiska staten, IS, verkar har tagit på sig ansvaret för  dådet, men på frågan om orsaker till terrorism blandar hon plötsligt in Palestina i soppan. 

Redaktören resonerade kring radikaliseringen av unga muslimer i Sverige som reser till Syrien för att strida med IS.  På det svarade Wallström följande:

"Det är klart att vi har anledning att oroa oss, inte bara i Sverige utan runt om i världen för att det är så många som radikaliseras. Och här återigen kommer vi tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss. Vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld."

Sveriges utrikesminister 2015
Margot Wallström
Foto: Sydsvenskan

När jag hörde detta i direktsändning på lördag förmiddag höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen.

För det första, hur hamnade Palestina i samtalet om IS och massmordet i Paris kvällen innan över huvud taget? Av världens alla konflikter, varför var det just Palestinakonflikten det första som Margot Wallström kom att tänka på? 

Jag (och även rimligtvis Sveriges utrikesminister) vet att hundratusentals palestinska ättlingar från flyktinglägren i Syrien återfinns bland alla dem som dödats eller flyr på grund av IS framfart. Så att använda konflikten mellan araber och judar i debatten om morden i Paris är att blanda ihop korten. Om man använder de förmenta orättvisorna mot palestinierna som en förklaringsmodell på varför IS bildats, försvarar man ju i samma andetag IS och dess motiv. Men IS ambitioner är ju att skapa ett muslimskt kalifat och ta över världen, det kan vi förhoppningsvis inte beskylla palestinierna för.
Eller jämför hon IS med Israel? Lite rörigt...

Jag undrar om Margot Wallström verkligen har tänkt färdigt i frågan? 

Något känns fel!

IS terror har väl i sak ingenting med Palestinafrågan att göra?

För det andra påstod Wallström att kampen mot IS bara kan vinnas militärt.
"IS är inte de som vill sitta och förhandla", som hon uttryckte det.
Men varför tjatar alltid svenska politiker om att Israel ska förhandla med Hamas eller Hizbollah? De säger ju själva uttryckligen att de aldrig tänker förhandla med Israel... 

För det tredje låter det i mina öron som om Wallström försöker förklara och försvara alla knivdåd, bomber, raketer och andra mord som ständigt plågar den israeliska civila befolkningen.
Alla ansvariga europeiska politiker deklarerar kraftfullt att vi måste försvara civilbefolkningen i våra länder mot terror, men när Israel gör exakt samma sak får de utstå dräpande kritik och bojkott.

"Den desperata situationen" hon refererar till antar jag är Israels ockupation av Västbanken och den partiella blockaden mot Gaza. (Allt utom kulor och krut släpps in) 

Hon får det att låta som om palestinierna bara har två val: "acceptera en desperat (dagens) situation eller ta till våld."

Glömmer hon inte ett tredje alternativ? 

Nämligen att acceptera Israels existens, sluta fred och bilda en egen stat, Palestina? Det kunde de gjort redan 1948, men också vid flera tillfällen sedan dess. Men de har varje gång sagt nej och valt krig istället. 

Varför fördömer inte Palestinska Myndigheternas ledare den senaste tidens våld mot civila i Israel? Och varför gör inte Sveriges utrikesminister detsamma istället för att försöka försvara och förklara det? 

Till PA:s ordförande Mahmoud Abbas skulle jag vilja framföra följande: Fördöm våldet och bilda istället den stat som utrikesminister Wallström och Sveriges då nyvalda regering erkände redan hösten 2014. Detta trots att staten Palestina inte fanns. 

Till utrikesminister Margot Wallström vill jag säga: Om du tror att det blir fred i världen om Israel förbehållslöst drar sig tillbaka från Samarien och Judéen, har du med all säkerhet fel.

Knivdåd här och där

Skolmördaren i Sverige

Hela Sverige har gått igenom ett trauma den senaste veckan. Utan förvarning gick en maskerad ung man, på förmiddagen den 22 oktober, in i en skola i västra Sverige och högg ner flera vuxna och barn med kniv och ett svärd.
Ett barn och en vuxen dödades, medan två andra fick svåra skador och kämpar för sina liv under intensivvård. Gärningsmannen sköts till döds av tillkallad polis. (Bertils anm 151206: Ännu ett av offren har avlidit efter flera veckors kamp på sjukhus, 42-årige läraren Nazir Amso)

Det var den första dödliga skolattacken i Sverige på närmare 40 år, den senaste skedde i Göteborg 1979. (I media cirkulerar uppgiften att det var så länge som 1961, men det stämmer inte.)
Sverige är, i jämförelse med många andra platser på jorden, trots allt en mycket säker plats att leva på.
Mord och mordförsök med kniv är däremot inte ovanliga, men det finns oftast en föregående konflikt, en dispyt och inte sällan en relation mellan förövare och offer. Ofta sker mord inom den kriminella världen.

Men just denna dödliga attack tycks ha nazistiska förtecken, eller åtminstone inspirerad av rasistisk ideologi hos en ensam förvirrad 20-åring, och var riktad mot för honom okända offer.
Sverige har tagit emot många flyktingar, inte minst från Mellanösterns oroliga krigshärdar, men också från Balkankriget på 1990-talet och från Afrika. Detta har skapat spänningar mellan folkgrupper, och mellan immigranter och svenskar med rasistiska åsikter.

Det senaste dådet för verkligen ingenting positivt med sig.
Absolut ingenting!! 

Många barn kommer att känna otrygghet och skräck för att gå till skolan under lång tid. Tänk om det händer igen, det finns inga garantier. 

Sorg och saknad väntar de drabbades anhöriga, skador som några får leva med resten av sina liv. 

En svart dag för det fredliga Sverige. 

Statsministern åkte till staden där dådet inträffade samma dag som det hände och uttalade sitt deltagande i familjernas sorg och sin beslutsamhet att det inte får hända igen. Bra!

Psykologer och forskare uttalade sig i nyhetsprogrammen i tv, Sveriges radio sände extrasändningar hela dagen och alla var helt chockade. Naturligtvis. Jag följde dramat genom radion under hela min arbetsdag, vansinnesmorden som inträffat bara 40 km från den plats jag befann mig, ca 30 minuter med bil.

Jag avser verkligen inte att förminska allvaret i morden på skolan i Sverige, men undrar om denna avskyvärda händelse kan bidra till att några fler svenskar kan känna lite mer sympati för befolkningen i Israel som den senaste månaden har översköljts av just knivmord, och i likhet med skolattacken, på intet ont anande civila. Svenskarna har ju annars väldigt svårt att känna empati med israeler nu för tiden.

Gamla och unga judiska israeler som väntar på busshållplatsen och plötsligt blir överkörda av någon okänd gärningsman.
Eller nedhuggna av en förbipasserande fotgängare, som plötsligt drar fram en stor kniv och börjar hugga vilt omkring sig, som i filmklippet.
Läs gärna mitt förra inlägg  HÄR "Våld eller inte våld".

Och så har vi befolkningen inom skotthåll från Gaza som har fått uppleva 24000 raketer (den senaste verifierbara siffran) av olika storlekar sedan Israel drog sig ur Gaza 2006. Vi pratar om hundratusentals människor som traumatiserats av den ständiga terrorn. Barn som springer till skyddsrummen gång på gång när "Red alert" ljuder, de har 15 sekunder på sig att sätta sig i skydd. Vilka psykiska skador får dom?

Vi kan konstatera att de flesta svenskar uppfattar de rasistiska morden i skolan som förkastliga. Men vi är många som undrar hur många raketer svenskarna skulle acceptera mot ett civilt samhälle. Skulle det vara ok med 24000 raketer? 1000? 100? Skulle vi acceptera en enda? Självklart inte.
Du kan läsa om riskbedömningar inför en resa till Israel i min artikel från 2014 HÄR "Den vanligaste frågan"

Det är intressant att betrakta det otroliga, nästan hysteriska, pådrag som svensk massmedia drar igång vid en sådan här extrem händelse som de plötsliga skolmorden. Det är intressant att jämföra det med Israels massmediers bevakning och israelernas hantering av de ständigt pågående morden och överfallen där.
Hur befolkningen i Israel tycks sopa undan spåren och gå vidare. Det är som om man hör dem säga:
"Vi tvättar bort blodet och sopar ihop glassplittret. Vi tar bussen imorgon igen, trots bomben idag. Terrorn får inte vinna." 

Sabbat vid Västra muren   Foto: Bertil

Jag var i Israel sommaren 2013 med delar av min familj. Vi planerar alltid våra resor så att vi kan närvara vid Västra muren i Jerusalem under den judiska vilodagens, Sabbatens, ingång på fredagskvällen.
Vi ville se alla människor, känna stämningen, lyssna på sången och uppleva glädjen hos både judar och de tusentals tillfälliga besökare som alltid fyller platsen framför muren vid sabbatens ingång.

Nästa morgon fick jag ett sms från en släkting hemma i Sverige.
Det var en kort fråga: "Lever ni?"

Lite humor och lite allvar. Det visade sig att på morgonen, samma dag som vi besökte Västra muren, hade en muslimsk man stått och ropat "Allah akbar" (Gud är större) upprepade gånger bland de bedjande judarna framför muren.
Han förargade naturligtvis de religiösa judiska männen, men han fortsatte högljutt att provocera.
Beväpnade säkerhetsvakter skyndade till för att avlägsna honom då han tar handen innanför sina kläder, det uppfattades som om han var på väg att ta upp ett vapen. Säkerhetsvakterna i Israel står inte och fumlar och väntar på vad som ska hända. De agerade blixtsnabbt, mannen sköts genast ner och dog av sina skador.
Efter några minuters upprörda känslor; en ambulans som transporterar undan liket, blodet tvättats bort och allting återgår till det normala.

Vi visste inte ens att händelsen hade inträffat när vi några timmar senare - fyllda av glädje och förväntan -  kommer till platsen. Inga spår avslöjade att något särskilt hade hänt, det var först i svensk press jag dagen efteråt kunde läsa någon liten notis.

Många debattörer tror på fullt allvar att det är den så kallade ockupationen av Västbanken är orsaken till våldet mot civila israeler. Det är det självklart inte.
Det är snarare en arabisk ung generation som är uppfödd med en våldsideologi, hjärntvättade med antisemitism och impregnerade av judehat av sina ledare. 

Våld kommer aldrig någonsin att lösa konflikten mellan staten Israel och dess grannar! Det kan bara förhandlingar och ett fredsfördrag göra. 

Offren i skolattentatet valdes ut på grund av att de var mörkhyade invandrare. Offren i Israel väljs ut bara för att de är judar. I båda fallen rasistiska brott.
Låt aldrig hatbrott bli slentrian. Inte i Sverige. Och inte i Israel.
Terrorn får inte vinna.

Våld eller inte våld?

Fredsduva i Västra muren, Jerusalem
Foto: Bertil

Det börjar bli riktigt tungt att läsa och ta del av debatten om konflikten runt Israel.

Det som är mest jobbigt är problemen som uppstår när två sidor har helt olika syn och uppfattning om något som vore lätt att verifiera, nämligen historiska fakta.

Just så är det mellan de som hatar Israel och de som erkänner Israel. 

Jag väljer medvetet att inte kalla den senare gruppen för "de som älskar Israel", det är inte nödvändigt att älska Israel för att erkänna dess rätt att existera. 
Kärlek är inte alltid motsatsen till hat. Jag älskar inte Kina, Ryssland och inte heller USA. Men jag drömmer naturligtvis inte om deras utplåning för det. Där skiljer jag mig från de flesta av dem som hatar Israel.

När det Palestinska ledarskapet frekvent hyllar våldet mot civila faller de sista resterna av förståelse och empati för den palestinska saken hos mig.

Jag önskar och unnar fortfarande den arabiska befolkningen allt väl och en ljus, hoppfull framtid, men argumenten som framförs av deras egna ledare skrämmer mig. Nu får det vara nog!

Palestinas ambassadör i Sverige, Hala Fariz. Foto: Magnus Wennman

Att Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas ljuger sig blå i ansiktet gång efter gång är vi vana vid, men jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser Aftonbladets intervju med pseudostaten Palestinas Sverigeambassadör Hala Fariz, 18 okt 2015. Tänk på att en ambassadör talar för sin uppdragsgivare och måste förmedla dennes uppfattning, i detta fallet den Palestinska myndigheten i Ramallah. Rimligtvis delar alltså Abbas och de övriga i palestinska ledarskiktet hennes åsikter.

Läs hela artikeln HÄR: aftonbladet.se

Det allvarligaste i hennes resonemang är kanske att hon inte fördömer våldet mot civila israeler utan försvarar det, trots att det är uppenbart för alla att det är totalt kontraproduktivt. Efter den gångna veckans mord och mordförsök på ett stort antal judar i Israel kommer situationen för alla araber i regionen naturligtvis att försvåras ytterligare. 

När en 13-årig arabisk pojke kan få för sig att knivhugga en jämnårig judisk pojke 15 gånger vid en godisbutik, då är det inte en spontan handling. Det är resultatet av en total hjärntvätt av den arabiska unga generationen. 

När en vuxen man rammar en grupp äldre judar vid en busshållplats i Jerusalem och sedan går ur bilen och ursinnigt hugger ner de som ännu är vid liv med en stor machetekniv som han hade med sig i framsätet är det inte spontant längre. 

Att dessa händelser sammanfaller med ett stort antal liknande talar ju sitt tydliga språk, det är inte en spontan privatsak hos en och annan internetsurfande arab även om ingen uttalad order har givits från den Palestinska myndigheten. 

Det är skörden av en mångårig sådd i de palestinska skolorna, hemmen och moskéerna. Judehatet har såtts djupt, och nu får vi se resultatet. Vi har sett det i Europa, även i Sverige. Och jag bävar över vad som väntar oss i framtiden.

En annan sak är uppenbara Hala Farizs lögner som pumpas ut i svenskarnas medvetanden genom en av Sveriges största kvällstidningar. Här är ett direkt citat:

"Förklara vad som händer i Jerusalem så som du ser det.

– Det började med en serie av provokationer av den israeliska regeringen. Bosättare tilläts att invadera Al Aqsamoskén och samtidigt hindrades muslimer från att besöka moskén. Israel sa att det var av säkerhetsskäl för turister och judar, men det är inte sant. Det här måste ses i sin kontext, att palestinier inte har någon rörelsefrihet i sitt ockuperade land."  Slut citat

En rad lögner i ett enda textavsnitt. 

 

Judisk förbudsskylt för judar vid 
ingången till Tempelberget
Foto: Bertil

Som exempel: 
Vid vilket tillfälle i historien har "bosättare" (hon menar judar som lever i Judéen och Samarien) tillåtits invadera al-Aqsa? 

Vad är det för ett märkligt uttalande? Ickemuslimer (inte bara judar) får inte ens gå in genom moskéns dörrar, jag har själv prövat men fick nobben direkt. 

"Only muslims, only muslims!!" 

Judar är dessutom förbjudna även av det judiska rabbinatet att besöka eller be på Tempelberget, detta för att inte råka beträda den plats där "Det allra heligaste", rummet längst in i det judiska templet, var beläget. Naturligtvis finns det judar som inte följer rabbinernas föreskrifter, det är ju inte olagligt att besöka Tempelberget. 

Allt tal om en förändring av det maktförhållande som råder där förnekas kraftigt av de israeliska myndigheterna men upprepas ständigt av de palestinska myndigheterna och lögnerna jagar självklart upp den palestinska delen av befolkningen.

Jag blir oerhört bestört när jag läser det! Det är en ren, skär lögn! 

De som har ansvaret för Tempelområdet är den muslimska myndigheten WAQF, och detta ända sedan 1187! Denna myndighet består av en stormufti av Jerusalem och det Islamska rådet. Detta på ett område som alla - även muslimerna - kallar Tempelberget men vars tempel muslimerna samtidigt förnekar har funnits, en märklig detalj i sammanhanget.

Att den israeliska polisen försöker förhindra att araber kastar ner sten, trasiga flaskor och andra farliga föremål på tusentals bedjande besökare vid Västra muren 20 meter under al-Aqksa är väl inte särskilt konstigt? Ansvaret för lugn på Tempelplatsen vilar i första hand på den muslimska ledningen och WAQF. Beslutet att stänga av män under 40 år från fredagsbönen är naturligtvis tillfällig och avser att hindra nya attentat. 

Svenska TT framhåller hur många palestinier som dödats de senaste två veckorna, men inte varför. Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén kallade dödandet av attentatsmännen för "utomrättsliga avrättningar". Det är magstarkt. 
Det är inte en utomrättslig gärning att försvara sig mot en som hugger ner folk på gatan utan det är mördandet av slumpvis utvalda främlingar som är utomrättsligt. Naturligtvis! Där har Sveriges radio efter hård kritik fått backa, om än bara en aning.

Hala Fariz avslöjar hur hon och många andra araber resonerar, genom ett uttalande i Aftonbladets artikel som jag uppfattar som häpnadsväckande:

citat:

"Våld har inte fungerat hittills, ni står emot en av världens mäktigaste militärmakter. På det påståendet svarar Hala Fariz:

- Jag kan inte ens kalla det för våld." slut citat 

Titta på detta youtube-klipp och bedöm själv om du tycker detta är våld eller inte. 

Vem i denna video från en övervakningskamera i Jerusalem står för en utomrättslig avrättning?

Är det mannen i bilen som mördar och målmedvetet skadar en grupp gamlingar vid en busshållplats eller mannen som försöker få honom att sluta?
(Varning för mycket starka bilder!)

   

Tuvia Grossman Story

En israelisk polis och en
"palestinier" på Tempelberget 
Foto: AP 2000

Under de senaste veckorna har det i nyhetssändningarna berättats om hur det förekommer oroligheter på Tempelberget i Jerusalem. 
"Israeliska poliser försöker tränga sig in i al-Aqsamoskéen", ungefär så framställs händelserna. 
De palestinska ledarna uppmanar till kamp för al-Aqsas försvar mot ett påstått israeliskt anfall.
Att polisen enbart trängt sig in någon meter för att kunna dra igen portarna - som går inåt - får man sällan höra. 

Utanför Klippdomen  Foto: Bertil

Det råder en något spänd stämning uppe på Tempelberget, det har jag själv upplevt under mitt hittills enda besök där.
Jag fick tyvärr inget vänligt och välkomnande bemötande när jag som ickemuslimsk turist ville se den intressanta och vackra platsen. Jag viftades nonchalant och överlägset undan av en ung arabisk grabb när jag ville se Klippdomen från insidan. Han var tydligen född med förmågan att avgöra främlingars religiösa tillhörighet efter bara en snabb blick.
-"Only muslims! Only muslims!" ropade han, och skakade på huvudet åt mig. Jag fick vackert stanna på utsidan.
Men de senaste kravalliknande sammanstötningarna är förstås något annat.
Bråk och demonstrationer på/om Tempelberget i Jerusalem är tyvärr inget nytt.
Låt mig påminna om en händelse som om några dagar (29 sept) "firar" 15 år.

Märkvärdig är massmedias förmåga att förvränga och ljuga om nyheter, till den ena sidans fördel och i ett försök att svartmåla den andra.

Politiker - eller du och jag - kan ha olika uppfattning om hur man löser världens problem, det är helt naturligt. Det är det som vi kallar; demokrati.

Men varför förvränger en del journalister uppenbara sanningar? 
Det finns väldigt många exempel, men ett av de grövsta övertrampen är historien om Tuvia Grossmans upplevelser.

Jag försöker här återge dem så kortfattat som möjligt:

Den 30 september 2000 spreds ett foto på världens löpsedlar och dagstidningarnas förstasidor, även i Sverige. Bilden visade en blodig och misshandlad ung man sittande på marken. Bakom honom närmar sig en storväxt, hjälmprydd israelisk soldat med sin batong höjd och med ett ursinnigt ansiktsuttryck.

Bildtexten löd: ”En israelisk polis och en palestinier på Tempelberget”

Läsarna förfasade sig naturligtvis, finns det då ingen gräns på israelernas grymhet?

Sanningen bakom bilden visade sig dock snart vara en helt annan:

Tuvia Grossman var nämligen en judisk 20-åring kille från Chicago som studerade i Jerusalem. Den 29 september 2000 började för honom som alla andra dagar.

Vad han inte visste var att Sheik Hian al-Adrisi predikat vid morgonbönen på Tempelberget: ”...Muslimerna är redo att offra sina liv och blod för att skydda det muslimska Jerusalem och al-Aqsa!...”

Han visste inte heller vad den officiella palestinska radiostationen, Vocie of Palestine, hade sänt ut: ”...alla palestinier uppmanas samlas och försvara al-Aqsamoskèn...” 
Försvara mot vadå? Då som nu mot en uppdiktad judisk attack.

De palestinska myndigheterna hade dessutom stängt skolorna i Västbanken och med bussar transporterat studenter till Tempelplatsen för att där, tillsammans med tusentals andra araber, kasta sten på besökare nere vid Västra murens böneplats och på poliser. De arabiska ledarna skyllde allt på den israeliske premiärministern Ariel Sharon efter hans korta visit på Tempelplatsen dagen innan. Självklart var allt välplanerat men nu hade man funnit anledningen som skulle förklara ett spontant uppror.

Det som skulle få namnet ”al-Aqsa intifadan”, eller "Den andra intifadan", hade startat.

Eftersom det var det judiska nyåret, Rosh Hashana, tog Tuvia tillsammans med några kompisar en taxi för att besöka Västra muren för att bedja. Färden gick genom det arabiska kvarteret Wadi Joz, där taxin plötsligt omringades av en hord arabiska  ungdomar som slungade en svärm stenar mot bilen, vars vindruta krossades. 

Tuvia slets ut och misshandlades svårt - med stenar, sparkar och slag. Han förlorade över en liter blod men lyckades trots sitt förtvivlade tillstånd slita sig lös och vrålande fly mot en bensinstation i närheten där en grupp israeliska poliser råkade uppehålla sig.

En av polismännen uppfattade allvaret i situationen, gick till motangrepp och lyckades skingra mobben med höjd batong och ett resolut ingripande. 
Den mannen, som heter Gideon Tzefadi och tillhör den drusiska folkgruppen, var områdeschef vid israeliska gränspolisen. Han räddade - tillsammans med sina kollegor  - Tuvias liv den dagen. 

Just i samma ögonblick råkade några journalister få syn på händelsen och fick upp sina kameror för några snapshots. En av fotograferna skyndade sig till APs redaktion i Jerusalem (Associatet Press), och strax kablades bilderna ut över världen.

En av de mest extrema nyhetsförfalskningarna var ett faktum.

Tuvia Grossman
Foto: AP 2000

Föreställ dig chocken hos Tuvias far, när han dagen efter slog upp dagstidningen New York Times, hemma i USA. 
Hans egen son, identifierad som en palestinier, sitter blodig och slagen på en stor bild. Till bilden följde en fiktiv historia om hur israelisk polis misshandlar arabiska ungdomar.

Kollade inte fotografen upp bakgrunden till händelsen?

Varför antogs offret per automatik vara en arab?

Att det inte finns några bilar eller någon bensinstation på Tempelberget var det få som tog någon notis om, trots att det syns tydligt på fotot, och något som naturligtvis gör det omöjligt att bilderna skulle kunna vara tagna där. Tänkte du själv, käre läsare, på den detaljen när du såg bilden första gången?

Tuvia ser sig som ett dubbeloffer.

Inte nog med att han fick svåra skador: brutet näsben, krosskador i huvudet, flera ben brutna, behov av kirurgiska ingrepp av skadade organ, flera månader i rullstol och behov av psykologisk terapi.

Affisch som uppmanar
till bojkott av Israel

Han blev också offer i ett mediakrig där han utnyttjades för att skapa sympati för palestinierna, de som skadat honom så svårt. Bilden på hans sönderslagna ansikte användes i kampanjer för bojkott mot amerikanska och israeliska varor, i sken av att han var en misshandlad palestinier. Det är detta som gör honom mest upprörd.

Om du tycker att Israel behandlar palestinierna grymt och orättvist, skildra då gärna det, i ord och bild! Det borde ju finnas mycket att berätta om och visa upp.

Men varför tycks det hela tiden finnas behov av att förstärka budskapet med falska eller arrangerade foton, setups med hjälp av mjukisdjur och dockor bland ruiner, eller retuscherade och förändrade bilder i Photoshop, och sist men inte minst: rena lögner?

Ingen är vinnare på att medvetet ljuga, varken araber, judar eller sanningen själv!

Möjligen en frilansjournalist som får sälja en braskande rubrik, en story som mycket väl kan vara påhittad eller manipulerad.

Tuvia gör aliyah 2005 Foto: okänd

Hur gick det för Tuvia Grossman då? 
Jo, han gjorde aliyah 2005. Han har gift sig och alltså flyttat permanent till Israel. 
Han blev inte avskräckt efter överfallet, inte rädd för nya attacker. 
Istället trotsade han hatet och vågade satsa sin framtid i den judiska staten Israel.

Är allt Israels fel?

En fängslad katt i Netanya, Israel Foto: Bertil 

Världen upplever 2015 den största flyktingkatastrofen sedan Andra världskriget. Man talar om att den sammanlagda mängden flyktingar i världen nu uppgår till omkring 60 miljoner.

Europa känner sig översköljt av flyktingar från de arabiska delarna av Mellanöstern och Nordafrika. Sanningen är dock att de flesta flyktingarna är fast i sina egna länder eller i grannländerna. Kanske har närmare 1 miljon nått den europeiska kontinenten fram till september 2015.

Flyktingströmmarna har i alla fall väckt européers blandade känslor. Somliga tar emot med givmilda händer och gör allt för att de behövande människorna ska lyckas överleva. Andra blir rädda, gnidna och hatiska, de vill stänga gränserna och bygga staket runt vår trygga världsdel.

Vi svenskar har kanske särskilt svårt att sätta oss in i hur det ser ut runt om i världen med förtryck, korruption, krig, övergrepp etc.
Sverige har blivit förskonat från krig i över 200 år. Det måste vara svårt för en och annan läsare av denna bloggtext som lever utanför Sverige att greppa det. Fred i över 200 år! 

Sverige var omgivet av krig och ockupation under Det Andra Världskriget men lyckades, om än med tvivelaktig politik, undvika att själva bli indragna i den blodiga konflikten. För att försöka åskådliggöra dagens flyktingkatastrofs oerhörda omfattning kan vi jämföra med krigsslutet 1945. 

Omkring 15 miljoner flyktingar rörde sig i Europa 1945, det är väldigt många! Miljoner tyskar drevs västerut, Sovjetunionen ockuperade ett stort antal stater och kartorna ritades om. Hela Polen flyttades västerut och de tyska delarna vid östra Östersjön raderades ut (Ostpreussen, dagens Kaliningrad ) 

Östra Karelen tömdes på finnar. 

Berlin, och Tyskland i stort, delades i två delar och stora ryska befolkningsgrupper flyttade in i ockuperade länder, särskilt till Baltstaterna och östra Karelen (Finland).

Hur många av dagen svenska ungdomar känner till allt detta? Skrämmande få, enligt vad jag kan förstå. Och de vuxna, som borde minnas, tycks ha glömt. Den stora omvälvningen efter kriget har liksom "satt" sig, och idag - efter Tysklands enande - verkar hela historien utraderad. Allt är bara som det är, har det varit på något annat sätt?

Varför tar jag upp denna fråga på en bloggsida som skulle handla om Israel och antisemitism, kanske du undrar? Jo, parallellt med världens flyktingström existerar en grupp människor som kallas "de palestinska flyktingarna". 

Inte nog med det, många av de som flyr från krig och terror i Syrien är samma individer, palestinska flyktingar som bott i läger eller lägerstäder i över 60 år. Eller åtminstone deras förfäder, för de allra flesta flyktingar har inte själva flytt från Palestinakonflikten. De har ärvt sin flyktingstatus av sina föräldrar och förfäder. 

Av alla de som en gång var flyktingar efter den stora konflikten vid Israels bildande 1948 beräknas idag ca 30 000 vara i livet. Ändå har skaran av de som räknas som palestinska flyktingar ökat till ca 5 miljoner. Sätt den siffran i relation till den miljon som nått Europa. En orimlig utveckling.

UNRWAs huvudlager i Jerusalem Foto: Bertil

Dessa människors väl och ve administreras av ett särskilt FN-flyktingorgan vid namn UNRWA (The United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East, bildat 1949), en unik organisation som arbetar vid sidan av UNHCR (bildat 1950), FNs organisation för världens alla övriga flyktingar.

Som du kanske vet har Förenta Nationerna sjösatt en plan som handlar om att förvandla hela jorden till till ett paradis fram till 2030. Du kan läsa mer om detta bl a HÄR

All fattigdom ska utrotas liksom all hunger, alla ska må bra, få utbildning, uppleva jämställdhet osv. Jag antar att en av följderna blir att alla flyktingar får fast mark och trygghet under fötterna. 

Jag hoppas innerligt att de lyckas. (Men jag tror inte de gör det)

Det lär inte lyckas om inte UNRWA avvecklas och uppgår i UNHCF istället. De palestinska flyktingarna borde ha rätt att slippa vara flyktingar i all evighet och få en rimlig chans att rota sig och bygga en framtid. FNs mål kommer att omintetgöras så länge UNRWAs regelsystem finns, istället kommer antalet flyktingar naturligtvis att öka och öka och öka... helt i onödan. Såvida inte syftet att bevara de palestinska flyktingarna är att använda dem som ett slagträ för att svärta ner Israels rykte som en fördrivande, aggressiv krigsmaskin. Tyvärr tror jag just detta är syftet. 

Gång efter annan återkommer jag till det dagliga svenska radioprogrammet "Ring P1", (Sänds i skrivande stund vardagar 09.30-10.00 Sveriges Radio Program 1) där vi svenskar får möjlighet att vädra våra åsikter om vad som helst rakt ut i etern. Programmet lär vara ett av de radioprogram som har högst lyssnarsiffror i Sverige.

Fredag 4 sept uttryckte en person följande frågeställning angående flyktingströmmen till Europa och tumultet i Ungern de senaste dagarna : 

"-När jag var ung var det ungrare och judar som var flyktingar. Hur kort är minnet? Hur många flyktingar tar Israel emot?"

Frågeställningen andas en Israelfientlig ton, eller är jag överkänslig? Är frågan relevant? Då jag inte räknar med att komma fram om jag skulle försöka ringa till Sveriges Radio för att svara på frågan, tar jag vara på möjligheten att göra det här.

Mitt svar: Under de senaste åren har över 60 000 afrikanska flyktingar med livet som insats flytt genom Afrikas länder till Israel. Utan mat eller pengar, genom öknar och undan kidnappare har deras mål varit det enda land de tror sig kunna leva i - Israel. Läs min artikel i ämnet 25 jan 2014 HÄR

Men framför allt, under hela Israels existens har landet faktiskt tagit emot miljoner flyktingar, och inte minst från arabiska nationer.
JUDISKA FLYKTINGAR.
Inte för att det var krig eller svält i deras hemländer. Nej, det var bara för att de var judar. De fick inget eget FN-organ till hjälp, som för all framtid sörjde för deras väl, de fick klara sig själva. Kanske ändå inte förresten; till Israel var de välkomna. Där integrerades de, de fick lära sig språket, fick utbildning, hem och en framtid. Allt det som de arabiska flyktingarna från konflikten 1948-49 nekats av sina bröder i Libanon, Syrien, osv.
Observera dessutom att arabstater - typ Saudi-Arabien - uttryckligen nekar att ta emot flyktingar från dagens konflikt,

Hade Israel öppnat sina gränser på vid gavel mot Syren och med öppna armar stått som en välkomstkommitté hade troligen inte flyktingar varit de första som marscherat in i landet.
Tanken är lika naiv som att tro att om Israel helt drog sig bort från Judéen och Samarien (Västbanken) skulle det bli fred i Mellanöstern, något som många svenska politiker och debattörer på fullt allvar faktiskt påstår.
Å andra sidan har Israel behandlat skadade soldater från båda sidor i Syriens interna konflikt och hjälpt skadade och behövande civila från Syrien under hela konflikten. Havande kvinnor har fött sina barn i hemlighet på israeliska akutsjukhus på grund av den egna havererade sjukvården och sedan hjälpts tillbaka till sina hemorter. Om de hade blivit påkomna att ha tagit emot hjälp av israelerna skulle de själva råkat illa ut av den Israelhatande omgivningen. Situationen är komplicerad för den Syriska civila befolkningen.

Vi svenskar är idag otroligt bortskämda sett ur ett internationellt perspektiv.

Vi verkar ha svårt att begripa hur tillvaron ser ut för väldigt många av vår planets innebyggare. De flesta människorna har det inte som vi svenskar är vana vid. Eller som någon träffsäkert uttryckte det: 

Krig är inget som inträffar mellan långa perioder av fred. Nej, fred är något som inträffar mellan långa perioder av krig!

Till Auschwitz

Elstängsel Auschwitz I  Foto: Bertil

Så har det då blivit av.
Ett besök i koncentrationslägret Auschwitz/ Birkenau, symbolen för alla de hundratals läger som upprättades under det nazistiska Tredje Rikets tid vid makten. 

Istället för att rabbla upp siffror, statistik eller andra faktauppgifter vill jag bara återge några tankar som väcktes vid besöket. 

Jag hoppas och tror att du redan känner till de faktiska omständigheterna och historien kring de nazistiska koncentrations/ förintelselägren, men jag rekommenderar ändå att du uppdaterar dig och läser följande belysande och beskrivande hemsida: www.levandehistoria.se

Det var med en viss bävan och respekt jag och min hustru reste till Krakow i södra Polen. Huvudmålet för resan var naturligtvis ett guidat besök i Auschwitz. 

Det ska först nämnas att vi blev positivt överraskade av hur trevligt och vackert det var i Krakow. Ett överflödande folkliv, restauranger och vackra hästdroskor för turistfärder i en mycket vacker stadskärna. Att vi hade sommarvädret på vår sida gjorde ju inte vistelsen sämre. 

Stadens byggnader skonades i stor utsträckning under andra världskriget, till skillnad från så många andra städer i Europa. Navet kring vilket turistlivet kretsade var ett mycket vackert marknadstorg med en gammal, pampig galleria, byggd av sten och fylld med kommers av högre kvalitet än den vanliga souvenir-nivån.

Vi blev dock illa berörda då vi senare, under ett museumbesök, kom underfund med att den tyska ockupationsmakten under 1940-talet planerade att, efter slutsegern, döpa om det gamla marknadstorget till "Adolf Hitler Platz". 

Historien fick, som tur är, en annan utgång.

På utsatt tid blev vi hämtade av en minibuss vid vårt enkla hotell i Krakow. Efter en dryg timmas gastkramande bilfärd, (polsk trafik har nästan ingenting gemensamt med svensk) var vi framme vid Auschwitz I, det första lägret av tre under samma organisiation. (De andra två var Birkenau - förintelseläger och Monowitz - arbetsläger.)
Auschwitz I är inrymt i tegelbyggnader som ursprungligen var uppförda för den polska armén i samband med det första världskriget, alltså logement för ett regemente.
De redan uppförda husen, vägnätet och logistiken tack vare det befintliga järnvägsnätet, samt platsens undanskymda placering utgjorde ett lämpligt val för lägrets smutsiga syfte.
Vi hade en svensktalande guide och gruppen bestod av ca 20 personer. Vi gick in under den välkända skylten med texten: "Arbeit Macht Frei" (Arbete Skapar Frihet) med en klump i magen.
Ingenting kunde stämma sämre än denna slogan, om man inte sarkastiskt menade att friheten var synonymt med döden. Dessvärre var det just det uttrycket visade sig betyda.
En vandring in och ut genom de dystra tegelbyggnaderna väntade. Utställningar av människohår, skor, glasögon och resväskor i hundratusental gjorde oss stumma och storögda. Kanske var det tur att ingen i just denna gruppen hade någon personlig anknytning till övergreppen på nazisternas offer. Det känslosvall som då kunde utlösts uteblev.
Vi gick mest tysta.
Tystade.

Barnskor   Foto: Bertil

Utställningarna är avskalade och tydliga. Det är så här 10 000-tals barnskor ser ut om man lägger dem i en enda hög.
Varje sko har suttit på en fot. Det blir 10 000-tals fötter.

Det blir 10 000-tals människobarn.
Varje barn har ett namn, en familj, ett inre tankeliv, ett "jag".


En tanke som hela tiden dök upp hos mig var: "Här går jag. Jag har planerat och sett fram emot detta besök. Jag har betalat för flygbiljett, hotell och guide för att besöka Auschwitz en liten stund. De människor - vars hår, skor, glasögon och resväskor jag betraktar - har däremot inte bett om att få komma hit, och de kunde inte heller välja att åka härifrån."
För en nutida besökare känns besöket ofta för kort.
För dem som en gång vistades här måste varje minut kännas som en evighet.
Varje sekund för lång...

Vägens eller livets ände?  Foto: Bertil

När läger 1 var genomgånget satte vi oss i bussen och transporterades 3-4 km till Auschwitz II-Birkenau.
Birkenau är det ojämförligt största av Auschwitz tre delar.
Detta var ett rent förintelseläger. Här får man stå på den ändstation för tåglinjen, selekteringsplatsen, som byggdes för att ta emot hundratusentals ungerska judar.
Just här fick fångarna, omedelbart efter avstigningen, möta SS-läkarna som bedömde skicket. Kunde individen utnyttjas ännu lite till? Tvillingpar fick följa med doktor Josef Mengele för märkliga, plågsamma experiment.
Kvinnor och barn fick gå direkt rakt ner i källaren vid en av stationens gaskammare, klä av sig och dö en plågsam död.
Den andra delen av de ankommande - mestadels de arbetsföra männen - inkvarterades i eländiga baracker för tvångsarbete till döds eller till att gå under i sjukdomar eller svält.
Deras brott bestod i att de var judar.
Det blir inte värre. Det kan förmodligen inte bli värre.

Tömda giftgasburkar Zyklon-B  Foto: Bertil

De nazistiska fångvaktarna försökte, när det stod klart att kriget var förlorat, att spränga gaskamrarna och bränna träbarackerna för att utplåna spåren av sina brott, men hann bara delvis fullfölja sitt fega eftermäle. Resterna av lägren talar sitt tydliga språk.

Min hustru berättade efter besöket att hennes första reaktion var ilska. Hon blev i första hand inte känslomässigt rörd utan arg. "Alla dessa människor kunde få levt sina liv, som Gud menat. Det var en ren ondska som stal allt, ingen tjänade någonting på det. Alla blev förlorare, även förövarna. MENINGSLÖST!!"

Jag är fullt medveten om att det inte bara var judar som var lägrens offer. Romer, krigsfångar och politiska motståndare, homosexuella, kriminella, utvecklingsstörda osv utgjorde också en stor del av offren. Men ansträngningen att utrota Europas judiska befolkning var huvudmålet för Adolf Hitlers politik och idévärld. De var den ojämförligt största och homogena gruppen som skulle utplånas.

Porten till Birkenau  Foto: Gunilla

I debatten kring Israel och händelseutvecklingen i Mellanöstern kommer inte sällan Holocoast - Förintelsen upp. I debatter ombeds Israels försvarare att inte "dra Förintelsekortet" i sin argumentation. Israels fiender menar att staten Israel inte skulle uppstått om inte Förintelsen gett omvärlden dåligt samvete och tillåtit Israel att bildas.

Inget kan vara mer fel!
Den stora invandringen, eller återflyttningen, av judar till den Osmanska provinsen Palestina - det historiska, bibliska Israel - startade redan i slutet av 1800-talet, långt innan nazistpartiet eller Förintelsen ens var påtänkta, och Adolf Hitler snubblade omkring i blöjor och kortbyxor.

Auschwitz är inte orsaken till att den judiska staten Israel finns.
Auschwitz är däremot ett starkt och övertygande bevis för att den judiska staten Israel behövs!