PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

onsdag 30 december 2015

Bed om fred

Gata i Old City, Jerusalem
Foto: Bertil
Det nya året 2016 närmar sig med blixtens hastighet.
Året som gått har varit fyllt av oroligheter, våld och hot runt om i världen. Framtiden är oviss för många människor. Aldrig har så många människor varit på flykt från sina hem som under 2015.
Mina huvudteman i denna blogg är Israel och antisemitism, därför vill jag begränsa mig till de ämnena trots att våldet och förföljelsen är gränslöst mycket mer omfattande på andra platser på jorden.
Trots det verkar det tyvärr som om vi svenskar ändå har fått för oss att Israel är den värsta boven av dem alla, mycket på grund av den bild som ofta presenteras i våra medier och av våra toppolitiker.
Man lägger så stor vikt vid en snar fredsuppgörelse att vissa tycks tro att världsfreden hänger på om Israel drar sig tillbaka från Samarien och Judeen eller inte. Inte så lite naivt, om du frågar mig. Detta om en konflikt på ett område som, till sin yta, är betydligt mindre än landskapet Småland. Israels area är jämförbar med staten New Jersey, en av USA:s minsta stater. Jämför gärna med hjälp av kartor.
Men insatt i ett religiöst sammanhang är den förstår jordens mest svårlösta, det ska medges. Om Israel/Palestina-konflikten bara hade handlat om land hade den varit löst för länge sedan. Men nu handlar den inte om land utan om den judiska staten Israels rätt att existera.

Även om varje dödad och skadad människa är en för mycket är förlustsiffrorna i konflikten kring Israel årligen vad många andra väpnade konflikter presterar på bara en timma eller någon dag, år ut och år in.

Även Förenta Nationerna ägnar mycket energi på Israel, inte minst genom sitt pajas-liknande organ UNHRC, "FN:s råd för mänskliga rättigheter". (Inte att förväxla med UNHCR, som är FN:s organ för världens flyktingar, dock märkligt nog inte palestinska flyktingar med efterkommande i all evighet, som istället lyder under UNRWA)

Saudiarabien har fått en ledande roll i "FN:s råd för mänskliga rättigheter", en organisation som bara har en fast återkommande punkt på dagordningen: Att fördöma Israel, Mellanösterns enda demokrati. 
Att det är dags att skrota FN eller ställa helt nya krav för medlemskap är jag inte ensam om att föreslå, då större delen av FN:s 193 medlemsnationer består - enkelt uttryckt - av skurkstater i olika tillstånd av förfall, med ett utbrett förtryck av oliktänkande och svår korruption. Skurkarna blockröstar och stöder varandra, samtidigt som de muslimska länderna blockröstar mot den judiska staten Israel, så är det bara.

Det årliga resultatet efter UNHRS:s arbete brukar ha följande fördelning: Israel får lika många - eller fler - fördömanden än samtliga andra utpekade nationer tillsammans. De första åren efter UNHRC:s bildande (2006) var Israel det enda landet som fördömdes, och det många gånger varje år.
Övriga felfria stater som t ex Nord-Korea, Syrien, Somalia, Saudiarabien osv osv kommer i allmänhet undan genom att presentera en oklanderlig människokärlek och kommer sällan på tal att kritiseras. (ironi!)

Saker som nuvarande ordförandeland Saudiarabien sluppit undan med är bl.a följande:
1. Att Saudiarabiens stormufti beordrat att alla kristna kyrkor ska förstöras (ingen fara: det finns inga kristna kyrkor då alla religioner utom islam är förbjudet) men en order som rimmar illa med västvärldens välvilliga byggande av moskéer i våra samhällen,
2. Saudi nyanställer och utbildar också fler bödlar eftersom behovet ständigt ökar, och sist men inte minst:
3. svältande män får äta upp sina fruar i Saudiarabien, enligt en fatwa från den högsta muslimska auktoriteten i landet. Hustrun ska visa lydnad och följa en perverterad vantolkning av Bibelns bud att ”de skola vara ett kött”, på sin egen självuppoffrande bekostnad. Man får nypa sig i armen för att kolla att man inte drömmer...
(Källa: StoppaBojkott.se)

Trots allt våld runt om i världen är följande fråga naturligtvis i allra högsta grad relevant: 
Ska det någonsin bli fred i Mellanöstern mellan Israel och dess grannar?
Andra konflikter runt om i världen blossar upp, krig utkämpas, fred sluts och till sist hamnar konflikterna i historieboken. Men inte konflikten Israel/Palestina. Den bara pågår och pågår.
Den verkar inte gå att lösa av det enkla skälet att vissa personer inte vill eller vågar lösa den.

Vid firandet av den judiska Lövhyddohögtiden anordnar ICEJ (International Christian Embassy Jerusalem) en gigantisk manifestation i Israel där man sjunger, talar och uppmuntrar personer och organisationer som stöder Israel på olika sätt. Med sång, dans och tal och gäster hålls en storslagen fest med tusentals besökare, ett evenemang som sänds på kristen TV över hela världen. (SVT skulle aldrig sända ett sådant program, tro mig)
Man har som ett stående inslag att även bjuda upp stora grupper israeliska soldater på scenen för att hylla dem och peppa dem. En svår balansgång kan tyckas, mellan kristna fredsideal och beväpnade soldater, där säkert en och annan individ varit inblandad i våldshandlingar och riskerat både sina egna och andras liv.
Där står de framför publiken, ibland minst 100 unga pojkar och flickor i sina olivgröna uniformer, vinröda baskrar och med sina vapen hängande över axeln, och tar förvånat emot publikens jubel. Många verkar gripna och tagna av den respons och respekt som just kristna visar dem så öppet och kärleksfullt.

Uppmaning i Trädgårdsgraven
Jerusalem Foto: Bertil
Som en av arrangörerna uttryckte det: ”Det är tack vare er som vi, som gäster i ert land, kan vistas tryggt och säkert på Jerusalems gator.”
Truppens befälhavare, en äldre garvad officer höll ett tacktal och hans avslutande ord har etsat sig kvar hos mig. Han påminde oss lyssnare om det kända uttrycket ”Bed om fred för Jerusalem”, som bl a kan läsas på en vacker sten i Trädgårdsgraven – Gordons Golgata i Jerusalem. Han uttryckte sig barskt som ett sant militärt befäl och på ett mycket osvenskt sätt: ”Bed om fred för Jerusalem, det är en order!”

En tv dokumentär från BBC följde några barn i Gaza och några barn i Sderot, på den israeliska sidan av Gazagränsen, under Gazakriget 2014 och en lång tid därefter. En amerikansk kvinnlig journalist intervjuade barnen och deras närmaste anhöriga efter hand som historien utvecklade sig. Barnen på båda sidor var tydligt traumatiserade och skadade inombords.
De israeliska barnen resonerade i slutet på programmet om framtiden. En ung flicka sammanfattade sin inställning ungefär så här:
”Det finns människor där borta som vill utplåna oss. Vi tänker inte ge oss frivilligt, det är dom eller vi...så det får blir dom.”
En arabisk pojke från Gaza i samma ålder resonerade ännu mörkare:
”Jag vill växa upp och bli soldat så jag kan döda dem alla. Vi ska döda alla judar!”

Med sådana ord i öronen är det svårt att tro på ett bättre 2016 jämfört med 2015.
Mänskligt sett har jag personligen inga bra idéer längre. Jag ser varken någon politisk eller militär lösning på Israels eller övriga världens problem. Mina naiva idéer är uttömda även om det är allas vår plikt att göra allt som står i vår makt att påverka vår omgivning på det sätt vi kan. Jag önskar så hett att alla, judar och araber (och alla andra förstås), ska få leva i fred och frihet men det är tungt just nu.

Men det finns ett löfte som många av oss tror ska ändra på de dystra framtidsprognoserna.
Det består i Bibelns hopp om den dag då Messias kommer.
Där finns nyckeln till framgång, då det ska bli en total fred och ett hållbart fridsrike.
Utsikterna att världens politiker ska lyckas skapa varaktig fred verkar väldigt små.
Kära läsare, jag vill önska er alla ett gott nytt år 2016 och vidarebefordra följande order:
”Bed om fred för Jerusalem!”




söndag 6 december 2015

Allt är politik!

Uppför vid "Fredskogen"
Jerusalem, Foto: Bertil
Jag skäms inte för att jag är svensk.
Men jag skäms över min svenska regerings hantering av konflikten i Mellanöstern, dess hållning till ickestaten Palestina och Sveriges relationer till staten Israel. Det är uppförsbacke just nu.
Jag skäms också lite över min egen bristfälliga förståelse för hur partipolitik fungerar i allmänhet. Jag kan lyssna på en riksdagsdebatt och tycka att nästan alla har bra argument, oavsett partifärg. Åtminstone om argumenten är genomtänkt formulerade och snyggt förpackade, och det är de ju oftast.

För ett par år sedan satt jag på läktaren till vår lokala fotbollsförening, Ljungskile Sportklubb (LSK) och kom under matchen i samspråk med en bekant från orten, en mycket trevlig man som jag respekterar. Han är tydlig med sina politiska åsikter och det är ju ingenting fel med det.
Men när vi började tala om planerade vägar i regionen, om fotbollsklubbens framtid och andra praktiska frågor i lokalsamhället undrade jag vad dessa saker hade med politik att göra. Hans svar förbryllar mig fortfarande, flera år senare. 
Han utbrast: "Men Bertil, allt är politik!". 
Han har kanske rätt, och jag erkänner gärna att jag saknar förmågan att förstå det. Lite förenklat kan man beskriva min syn så här:
När ett politiskt parti föreslår en trafiklösning som verkar vettig känner sig politiker i andra partier sig tvingade att tycka att den är dålig, hur bra den än är. Man måste liksom vara emot av princip.
Just den grejen fattar inte jag. Jag är typen som föredrar att man enas om det bästa förslaget, det vi ibland kallar konsensus.

Under hösten 2014 förrättades det riksdagsval i Sverige och den tidigare borgerliga regeringen fick avgå till förmån för en koalition av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 
Socialdemokraterna som parti har stor erfarenhet av att regera Sverige och jag var inte särskilt orolig över det. Miljöpartiet var dock nya i rollen som medlemmar i Sveriges regering.
Till min stora glädje visade det sig att Margot Wallström lockades hem från EU-arbetet i Brüssel och skulle få en plats i regeringen vid valseger. Hon utnämndes sedermera till den viktiga utrikesminister-posten av statsminister Stefan Löfven. Wallström hade utmärkt sig som en duktig och förtroendegivande politiker bland många av oss vanliga medborgare, och förhoppningarna på henne var stora. Men vad fel jag hade...

Ännu en gång gav min urdåliga känsla för partipolitik sig till känna.
Redan i regeringsförklaringen på statsminister Löfvens första arbetsdag deklarerade han att Sverige tänker erkänna Palestina som stat, vilket man också gjorde senare under hösten. Vilken start på en ny regeringsperiod! Palestina finns ju inte som stat, och det har aldrig funnits någon arabisk, muslimsk stat med namnet Palestina, hur många gånger Israelhatarna än påstår det.
Varför inte erkänna Atlantis också, med Ankeborg (eng; Duckburg) som dess eviga huvudstad, när vi ändå är i farten?

Den största katastrofen visade sig dock vara valet av utrikesminister Margot Wallström. När det gäller relationerna till länderna i Mellanöstern har hon lyckats göra sig ovän med båda sidor.
Att hon har rätt i sak i fallet Saudiarabien under Arabförbundets möte i Kairo för exakt ett år sedan (6 dec 2014) då hon bl a tänkte kalla Saudiarabien för medeltida, förminskar inte misstaget att säga sådana sanningens ord att hon fick packa och åka hem från mötet utan att få hålla sitt tal.
Om man menar allvar med orden att "vi måste tala med varandra", är det ju inte särskilt smart att öppna konversationen med att säga saker som gör att den andre slår igen dörren och inte vill se dig mer.
När det gäller de ovänliga ordväxlingarna och beskyllningarna mot Israel har hon förmodligen saboterat Sveriges möjligheter att utöva något som helst inflytande för all framtid.
Den senaste dispyten mellan utrikesminister Wallström och staten Israel gäller hennes påståenden att Israel utför utomrättsliga avrättningar, detta med syftande på  hur både poliser och privatpersoner försöker freda sig för knivbeväpnade araber i Israel. 

En mycket tråkig ingrediens i soppan är att Margot Wallström inte backar en millimeter. Hon erkänner inte ens att hon sagt det ena eller det andra, samtidigt som statsminister Löfven stöttar henne till 100%. Enligt Wallström är det hon som förföljs och misskrediteras av Israel och medvetet misstolkas, inte tvärtom. Detta beteende har upprepats under innevarande höst i munhuggning med Israel och dess representanter. Ett färskt exempel, citat ur Aftonbladet (svensk kvällstidning) 6 dec 2015:
"Margot Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö skriver i ett mejl till TT att utrikesministern inte har sagt att Israel sysslar med "utomrättsliga avrättningar".
"Utrikesministern för ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen, dvs. att svaret på våldsamma attacker måste vara rimlig och att man i största möjliga mån måste skydda civilas liv. Det hon säger om detta gäller båda sidor" heter det i uttalandet."

Margot Wallström har tydligen glömt vad som hände i Trollhättan för ett par månader sedan. En ung man gick in på en grundskola och högg ner mörkhyade lärare och elever. Tre av offren avled av sina skador. Mördaren blev skjuten av poliser som anlände till skolan, och även han dog av sina skador.      LÄNK till min artikel "Knivdåd här och där"

Blev han också utomrättsligt avrättad? Ja, enligt Wallströms sätt att se saken blev han det, så vi svenskar ska nog sitta stilla i båten.
Så, hur stoppar man en person som hugger vilt omkring sig i avsikt att döda alla inom räckhåll? Talar honom vänligt tillrätta? 
Svensk polis lär ha en skyddszon på 10 meter då det är helt ok att avlossa sina tjänstevapen mot en våldsam person som angriper dem eller någon annan. Samma logiska reaktion har vi hört om från Israel hela hösten. Varför har fler palestinier avlidit jämfört med judar, undrar säkert någon? Därför att personer i närheten av mordförsöken har avvärjt attackerna innan något offer dödats. Många offer har däremot fått skador, men inte avlidit av dem, i statistiken nämns oftast enbart dödsoffren.

Teddy Football Stadium,
Jerusalem Foto: Bertil
Samtidigt som alla dessa saker pågår tävlar Europas bästa simmare i Europamästerskapen som genomförs i Netanya, Israel. (Det går väldigt bra för svenska simmare, rena medaljregnet.) 
Men varför förläggs EM i Israel, det tillhör väl inte Europa? Nej, men Israel är totalt utmobbat och isolerat av sina arabiska grannländer, så för att kunna tävla i olika idrottsgrenar måste de släppas in i det närbelägna Europa.
Andra exempel är Champions League i fotboll och kval till EM och VM i fotboll samt andra idrottsgrenar. Detsamma gäller för övrigt Eurovision Song Contest.
Allt är ju politik!