PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 27 november 2016

Nimis brinner

Delar av Nimis
Foto: Sebastian Vidovic (med tillstånd)
Nimis brandskadades 24 november 2016. Det var inte första gången Lars Vilks konstverk, vid stranden på norra sidan av Kullen i södra Sverige, har brunnit. Det har också vandaliserats och blåst omkull av stormar och vågor. Men med Lars Vilks ofattbara tålamod har konstverket återställts i en ny form, gång på gång. Enligt Vilks ingår marodörer, stormar och mordbrännare i konstverkets naturliga uttryck och förvandling. Något flummigt kan tyckas, men konstnärer har ju rätt att uttrycka sig fritt.
Jag har själv, tillsammans med min familj besökt Nimis. Det var en del år sedan. Vi klättrade i tornen, fantiserade om vad de betydde och barnen hade lika roligt som vi vuxna.
Konstnären Lars Vilks är också känd för att utmana Islam genom att använda sig av tryckfriheten och åsiktsfriheten i Sverige och den övriga fria världen. Han har förnedrat världens alla muslimer genom teckningar som muslimerna anser avbilda profeten Muhammed som en hund med människohuvud, och placerat figuren i mitten av en vägrondell, därav namnet "Rondellhund".
De tre första teckningarna, som publicerades i en mindre svensk lantortstidning 2007, följdes av flera som publicerades i den danska dagstidningen Jyllandsposten. Ryktet om Vilks hädelse spreds över hela den muslimska världen. Det är fantastiskt att Nerikes Allehanda och Jyllandsposten har så många läsare i t ex Iran och Pakistan, men det verkar inte bättre, då det uppstod stora demonstrationer där och i andra muslimska länder.
Lars Vilks lever idag under ständigt mordhot och med rigoröst livvaktsskydd.

Den 25 november jobbade jag som vanligt med att spackla och måla i en villa i vårt samhälle. Mitt yrke består ju i att måla och tapetsera, numera oftast hemma hos privatkunder. När jag är ensam lyssnar jag ofta på Sveriges radio P1, den talande kanalen. I nyhetsflödet förekom branden på Nimis gång efter gång under morgonen. När det var dags för kulturinslag pratade man om samma sak som sekunderna innan behandlats i nyhetssändningen: branden dagen innan i konstverket Nimis, egentligen en enda stor brädhög skapad av drivved, placerad helt isolerad långt från människor och vägar. Elden var släkt, ingen person hade kommit till skada och Lars Vilks tänkte se till att det byggdes upp igen.


Branden i staden Haifa  Foto: TT
Samtidigt brann det med en helt annan intensitet på en annan plats: Israel.
Sedan flera dagar hade olika delar av Israel plågats av mycket kraftiga bränder, varav flera ansågs vara anlagda. 70-80000 människor hade tvingats lämna sina hem, arbeten eller universitet. Faran för en mycket stor katastrof var överhängande, om den inte redan hade inträffat. 
USA, Ryssland, Italien, Turkiet, Grekland, Kroatien och Cypern är några av de länder som sänt brandbekämpare och flygplan till undsättning. 
USA flög även in en ombyggd jumbojet för att kunna vattenbomba stora ytor. 
Till och med den Palestinska myndigheten lär ha hjälpt till. Tacka för det, motsatsen skulle ju vara anmärkningsvärd då ingen sitter frivilligt och brinner upp. Ren självbevarelsedrift skulle ju räcka för att hjälpa till vid okontrollerade markbränder som hotar egen bebyggelse. Trots detta har det förekommit jubel på de så kallade sociala medierna runt om i arabvärlden. "Allah hämnas på judarna genom att låta elden plåga dem", sägs det. Lite hjälp har Allah tydligen fått av ett okänt antal arabiska, unga män som gripits för mordbrand. 

Om allt detta säger nyhetsförmedlarna på Sveriges Radio ingenting denna morgon, fredagen 25 november. Inte ett ord.
Först kl 13.00 kunde vi lyssna till ett reportage om katastrofen i Israel. Jag är inte ensam om att anse att nyhetsvärderingen i Sveriges "opartiska" statliga media går att diskutera. 
Mitt exempel är på gränsen till komiskt, eller i alla fall symtomatiskt: Man talar oavbrutet om en mindre brand i en brädhög ute i naturen, ett "konstverk" med signaturen Lars Vilks, men inte ett ord om flera samhällshotande bränder i det redan brännmärkta Israel. 
För brännmärkt är Israel i svensk media, någon annan förklaring kan jag inte finna. När det brann i Australien och Spanien fick det stort utrymme i svensk radio och TV.
Det hjälper naturligtvis inte israelerna att släcka några bränder om svensk statsmedia nämner om dem eller inte, nej, det handlar om nyhetsvärdering och påvekan av svenskarnas inställning till Israel.

Kristallnatten 9 november 1938
Foto: Forum För Levande Historia
Svensk TV visade den 9 november 2016 en amerikansk dokumentär på "Kunskapskanalen" med titeln; Israels mediastrategi i USA. 
Programmet, som skulle utbilda de svenska tittarna, gick ut på att allt vi hört om det judiska folkets utsatthet, om Israels prekära säkerhetsläge och behovet av en enda liten judisk stat i världen var en stor lögn. Allt som vi Israelvänner tycker oss veta om historien och bygger vår uppfattning skulle vara ett luftslott. Israel är enbart en krigsmaskin och penninghungrigt monster, kort sagt allt det som den antisemitiska världsbilden bygger på.
Svensk statstelevision hade den dåliga tajmingen att sända detta suspekta hatprogram på kvällen för minnet av Kristallnatten 1938; natten mellan 9-10 november.
Var detta en tillfällighet? Jag tycker det var osmakligt.

söndag 20 november 2016

Jerusalem-Biografin

Vägskylt  Foto: Bertil
Min första resa 2007
Detta är en omarbetat/förkortad version och en introduktion till min recension av boken "Jerusalem-Biografin" av Simon Sebag Montefiore.
En mycket tjock bok om Jerusalem och dess historia, härskare, invånare och öde.
Återigen får jag min bild av staden bekräftad; Jerusalem är något av ett nav i jordens centrum. Blickar av åtrå har riktats mot henne under alla tider.
Belägen i en geografisk skärningspunkt mellan samtliga väderstreck, särskilt under den tid då människorna inte förflyttade sig med hjälp av flygplan utan färdades längs vägarna mellan den tidens kända världsdelar.
Jag kan fortfarande känna känslan när jag första gången fick se "Jerusalem" på vägskyltar när jag närmade mig staden med bil. Flera personer jag talat med har upplevt samma sak; en märklig känsla i magtrakten av spänning och upphetsning. Den känslan återfinner sig varje gång det är dags.
Varje gång jag besökt Israel har jag vigt mer och mer tid på att vistas i Jerusalem. Att flanera runt på gatorna och titta på människor, miljöer och vyer har blivit viktigare. Varje gång jag lämnat staden sätter en längtan efter att komma tillbaka in.
En kuperad stad som Jerusalem, ca 900 meter över havet. erbjuder många överblicksvyer; vackra för ögat och vilsamma för sinnet.
Samtidigt är det en stad som har sett mycket blod flyta. Dagens människor minns naturligtvis bara det som händer idag, men efter att ha läst Montefiores bok inser man att det finns mer att berätta.
Den ena våldsamme härskaren efter den andre har tagit eller ärvt makten över Jerusalem.
Det var verkligen inte bättre förr!

En sak som slog mig gång efter gång under läsningen var detta faktum som jag ständigt återkommer till i mina bloggtexter: det har aldrig funnits en stat med namnet Palestina, styrd av araber/palestinier/muslimer. 
Dagens hatfyllda propaganda om att befria Palestina från judarna/Israel till sina rättmätiga ägare är verkligen en dimridå utan substans.

Jerusalem från Väg 1  Foto: Bertil
"Se, vi går upp till Jerusalem" (Svensk kyrkopsalm)
Bara under - historiskt sett - korta perioder har regionen varit under arabiskt styre. Framför allt under en epok, några år efter Muhammeds död 632, då Jerusalem intogs av den nyfödda religionen Islams arméer. 
Sanningen är istället att i stort sett alla epokers stora riken lagt Jerusalem under sig, under längre eller kortare perioder. 
Bara under de 400 år (1517-1917), som det skakiga osmanska riket officiellt styrde, gästspelade parallellt alla samtida storheter och tog för sig av Jerusalems hemligheter och dygder; Franske kejsaren Napoleon, den albanske Muhammed Ali (ej att förväxla med den amerikanske boxaren), alla kristna mystiker och evangelikaler från USA och Europa, liksom ryska tsarer, tyska kejsare och brittiska kungar och generaler osv.

Läsningen av Jerusalems historia påminner om att i stort sett de enda som inte haft inflytande och makt över Jerusalem och provinsen Palestina (för det är ju enbart i egenskap av en provins i något annat rike området existerat, ända sedan Jesu tid) är just de som idag gör allt anspråk på landet, det vill säga de muslimska araber, som sedan mitten av 1960-talet i folkmun kallas palestinier.
Alltså tvärt emot den gängse politiska (men historielösa) uppfattningen som råder runt om i världen.
Att dra denna slutsats är dock knappast författarens motiv för att skriva boken "Jerusalem-Biografin"; det är min egen slutsats.
Motivet att skriva en bok av detta slag måste istället ha varit lust.
Lust till att rota i alla skrymslen efter anekdoter och detaljer, citera bortglömda ögonvittnen och förlora sig i en bländande, skrämmande och fascinerade historia om en stad som är mer omtalad, hatad och älskad än kanske någon annan stad på jorden.
En stad som även jag älskar.
Läs hela min bokrecensionen här: "Jerusalem-Biografin"

tisdag 8 november 2016

Minerad mark

Varning för gamla Syriska minor
Golanhöjden   Foto: Bertil
Det händer ständigt saker i Israel som ibland uppmärksammas i Sverige.
Jag hoppas att du som läser min blogg också följer med i vad som händer i och runt Israel genom andra källor, då jag själv inte är någon egentlig nyhets förmedlare. Mina inlägg handlar istället oftast om min personliga relation till händelser, platser eller personer, inte nödvändigtvis nyheter, även om det ibland är ofrånkomligt att jag kommenterar viktiga händelser och nyheter.

Vilka händelser ute i vida världen har ett verkligt nyhetsvärde i lilla Sverige, högt uppe i Norden? Svaret på den frågan ligger i händerna på nyhets redaktörerna och de journalister vars uppgift är att sortera bland allt som händer i vår värld.
Jag lyssnar ofta på Sveriges Radio P1 medan jag arbetar. P1 är "Den talande kanalen", all programtid vigs åt det talande ordet i motsats till all musik som vanligtvis strömmar genom radioapparaterna. 
Nyheter, intervjuer, kultur och talk-shows är bara några exempel på vad som sänds. Ett brett och folkbildande utbud som jag ser det. Svenska statens radio och TV utger sig dessutom att vara en opartisk nyhetsförmedlare, men inte sällan skiner tyvärr enskilda journalisters och programledares politiska ståndpunkter igenom. Ofta är det till Israels nackdel. 
2 november 2016, kl 13.05 sändes Kulturnytt. Jag lystrade lite extra på det första inslaget. Jag tog mig friheten att skriva ner inslaget i det 59 minuter långa programmet med hjälp av Sveriges Radios fantastiska arkiv på internet. (Med undantag för ett par meningar i mitten som handlade om en konstutställning i Bagdad med tonvikt på en framtid i Mellanöstern utan oljan som huvudsaklig inkomstkälla)
Här kommer en ordagrann utskrift:

Citat:
Mitt under det som kallas för "Läslov vecka 44" som är ett brett samarbete för att främja läsandet i Sverige den här veckan, infördes igår en ny läslag i Förenade Arabemiraten för att höja läsningens status och fostra läsande, kulturella, framtida generationer. 
Den nya lagen ger bl a arbetare rätt att läsa på arbetstid, nyblivna föräldrar får med sig bokpaket hem att läsa för sina barn, skolor måste uppmuntra elever till läsning och generösa stöd kan sökas av t ex de som vill öppna ett bibliotek. 
En rejäl satsning på läsning med andra ord, och detta kommer i samband med lästävlingen The Arab Reading Challange avslutats, där elever uppmuntrades att läsa 50 böcker på ett år. Bland annat belönades en 7-årig bokmal med motsvarande drygt 1.5 miljoner kronor. (Minst usd 165 000, önskar nästan att jag var en arabisk bokmal själv, Bertils anm)
Men varför detta intresse för läsning? Jo, runt omkring i arabvärlden diskuteras hur en framtid utan olja ser ut... 
...den nya läslagen kan ses som en tydlig markör för övergången från en oljebaserad marknad till en kunskapsbaserad ekonomi, och vad kan det leda till? 
På en bild från The Arab Reading Challange-ceremonin syns presidenten med sju av de vinnande bokslukarna. Alla är flickor. I en intervju säger en av dem att om hon skriver en bok i framtiden så kommer den att handla om muren i Palestina och om mänskliga rättigheter. 
Kanske är detta början på den verkliga, hållbara arabiska våren? 
Vi får väl se.
Slut citat.

Skyddsbarriären nära Betlehem
Foto: Bertil
Så långt inslaget i Sveriges Radios kultur program. Några tankar föddes hos mig.
För det första, varför var det viktigt för journalisten att citera en liten flicka i Förenade Arabemiraten om hennes dröm om att skriva om muren i Palestina? 
Kan det vara journalistens personliga uppfattning att just den lilla detaljen var extra viktigt? 
Att debattera den judiska staten Israel och konflikten med dess grannar är som att gå på minerad mark. 
Självklart var journalisten medveten om det.
Citatet från flickan blev ett utmärkt camouflage att framföra sin egen åsikt.

För det andra, vad vet en liten flicka i Förenade Arabemiraten om muren i Palestina, en plats som ligger över 2000 km bort från henne? Hur gammal är hon, 10-12 år? Vem har berättat om muren för henne och i vilket syfte? Vet hon hur den ser ut, varför den byggts, känner hon över huvud taget till terrorn mot civila i Israel? Vad känner hon i så fall inför det? Hur kommer det sig att det brinner en längtan inom henne att få skriva om muren i Palestina när hon, i en framtid, blivit vuxen?

För det tredje, vilka mänskliga rättigheter (eller bristen på dem) är det hon syftar på? Handlar det om det palestinska folkets förhållanden som hon tydligen är väl insatt i? 
Eller är det hennes eget folks? Observera att hon är flicka uppvuxen i Förenade Arabemiraten, som är ett odemokratiskt kungadöme bestående av 7 delstater med ärftlig tronföljd, styrt av muslimska sharialagar. 
Färre än 1 av 5 av emiratets invånare har medborgarskap, resten är gästarbetare med bristande likhet inför landets lagar jämfört med medborgarna, och ofta med osäkra anställningsvillkor. Flickans hemland saknar politiska partier och fackföreningar, och har inga politiska val. 
Dubai, emiratets största stad, är ett exempellöst utslag av lyx och modernitet, men omgiven av sandöken nästan helt utan sötvattentillgångar. Förenade Arabemiratet har mycket goda relationer med västvärlden. 
Orsaken till det heter olja.
Naturligtvis är arabstaterna oroliga för en framtid utan olja. Hoppas att den lilla flickan i första hand är orolig över de mänskliga rättigheterna i hennes eget land.

Det finns en mängd nyhetsflöden som beskriver den aktuella händelseutvecklingen i Mellanöstern i allmänhet, och Israel i synnerhet. Bland alla välgjorda artiklar, trovärdiga kommentarer och uppdaterade källor "inifrån" vill jag tipsa dig om de alternativ som finns nere till höger på denna bloggsida, men det finns självklart åtskilligt många fler.

Vadå, dessa är ju rena propagandan!! 
Jaså? 
Ja, då finns det ju andra som inte säger ett enda gott ord om Israel och det judiska folket. 
Är de negativa bloggarna, hemsidorna och debattinläggen propaganda eller inte? 
Har du den åsikten att positiva nyheter om Israel alltid är "propaganda" medan de negativa per automatik består av den enda, rena sanningen?
När jag samtalade med Dick Haas hemma i hans soffa i Jerusalem uppfattade han mig som ambivalent inför all information som ständigt öser över mig. Jag fick en sträng uppmaning:
"Bertil, du måste bestämma dig för vem du tror talar sanning! Du måste bestämma dig för vem du kan lita på när en sida uppenbart ljuger om vad som hänt!" 
Jag tror han hade rätt. (Läs hela inlägget om Dick här)