Fyra böcker om Jerusalem

Jag läser gärna böcker om Jerusalem, Israels huvudstad. 

Det har råkat bli 4 böcker i rad som samtliga har haft ordet Jerusalem i sina titlar.

"Jerusalem-Biografin" (Simon Sebag Montefiore 2015), "Jerusalemfararna" (Lars Lind/Tord Wallström 1981), Jerusalem (Selma Lagerlöf 1902) samt "Jerusalem och jag" (Anita Goldman 2017)

Böckerna har olika infallsvinklar, alla lika intressanta och viktiga om man är intresserad av ämnet. 

Fyra böcker samlade i ett foto
Södra sidan av Gamla Staden, mot öst och Olivberget.
Foto: Bertil

"Jerusalem-Biografin" staplar historiska epoker på varandra, från Abraham till nutid, i en ofattbar ström. Vad har hänt? När hände det? Vem var inblandad? Tyvärr faller författaren (eller översättaren?) i en klassisk fallgrop: Han nämner namnet Palestina i fel tidsepok. 

Exempel: Redan på sidan 17 i en 835 sidor tjock bok beskriver han Palestina som det av Gud utlovade landet! Var fick han det ifrån? Eller när han på sidan 47 berättar följande; 

"Jerusalemborna blev undersåtar i Egypten som hade erövrat Palestina 1458 f.Kr." 

Fanns det ett land som hette Palestina redan då?

Sanningen är ju att namnet Palestina uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus först 130 e.Kr, något som jag ofta har känt mig tvungen att påpeka i mina blogginlägg. Namnet Palestina återfinns inte i någon del av de Bibliska skrifterna, helt enkelt därför att namnet Palestina inte uppfanns förrän efter skrifterna, inkl Det Nya Testamentet, skrevs. Dessa grova sakfel förlåter jag på grund av en i övrigt underbar kavalkad av historia. 

Läs gärna mer om mina omdömen av denna bok. Tryck på denna länk.

"Jerusalemfararna" är Lars Linds (1891-1981) vittnesbörd och minnen. Han var den siste levande av de svenskar som 1896 flyttade till Jerusalem från Nås i Sverige för att befinna sig på ort och ställe när Messias skulle återkomma på Olivberget. Lars Lind var 5 år vid ankomsten till Jerusalem.
De 37 svenska bönderna (inkl barnaskaran) slog sig samman med en amerikansk grupp med dess envåldshärskande ledare; mrs Anna Spafford, och ingick i den företeelse som fick namnet American Colony, och vars ättlingar idag driver ett lyxhotell i Jerusalem med samma namn och på samma plats, strax norr om Gamla Staden. 

Boken är en ovärderlig beskrivning om hur det såg ut och fungerade i Jerusalem under tidigt 1900-tal. Jag älskar ögonvittnesskildringar från den osmanska provinsen Palestina, skrivna långt innan staten Israel bildades.
Han ger samtidigt en besk kritik åt sekterism och andligt förtryck inom en sluten grupp. De oförberedda svenskarna dukade under av en blandning av tropiska sjukdomar och inskränkthet. Lars Linds samlade bedömning av projektet var: Elände! Boken köptes på antikvariat.

Utanför rum 11, hotel New Imperial
Foto: Bertil

Selma Lagerlöfs klassiker "Jerusalem" är en fiktiv version av Jerusalemfararna. Personnamn är utbytta men personerna är lätt identifierbara. Romanen är gammalmodig i sitt språk och uppbyggnad, och fylld med de fantasifulla sagor som är så typiska för Selma Lagerlöf. Den är mildare i beskrivningen av mrs Spafford än vad Lars Lind är, och kärleksfull till huvudpersonerna och deras vision överlag. 

Bokens styrka är, enligt mig, ändå beskrivningarna av Jerusalem för över 100 år sedan. Hon låter personerna vandra genom staden och har man varit där några gånger känner man hela tiden igen sig.
Selma bodde en tid på hotell New Imperial innanför Jaffaporten (på den tiden hette det bara hotel Imperial, ordet New tillfogades efter att det gamla osmanska imperiet hade kollapsat 1917), hon umgicks med gruppen och samlade fakta och stoff till sin roman. 
Jag har bott där mer än en gång själv, och sett den lilla utställningen i hallen utanför det rum hon hyrde.
Huvuddragen i bebyggelsen är sig lik även om staden naturligtvis har växt enormt sedan slutet av 1800-talet. Jag har som mål att recensera "Jerusalemfararna" och "Jerusalem" gemensamt vid ett senare tillfälle.

Slutligen Anita Goldbergs senaste alster; "Jerusalem och jag". Detta är en bok som skiljer sig från de övriga tre på flera sätt. 

En djupare, mer kulturell, politisk men också filosofisk beskrivning av Anitas förhållande till Israel i allmänhet och staden Jerusalem i synnerhet. Som judinna från Göteborg i Sverige, ett stenkast från min hemstad Mölndal, känner jag mig hemma i hennes beskrivning av sin barn- och ungdomstid. Vi är nästan jämngamla.

Med sin bakgrund, rotad i den politiska yttersta vänstern, blev hon - enligt sig egen beskrivning - botad genom att läsa Aleksandr Solzjenitsyns "GULAG-arkipelagen", som beskriver de Sovjetiska övergreppen på oliktänkande. 

Samtidigt är hon kvar i kampen mot orättvisor, inte minst i orättvisor mellan kvinnor och män. Hon vill så väl, men jag är tyvärr inte säker på att samtliga parter bland dem hon värnar om (jag syftar på Israel-Palestinakonflikten) alltid håller med om hennes lösningar. Den politiska vänstern kanske är något naiv i sin dröm om att alla vill mötas på mitten.

Jag gillar trots allt att befinna mig i hennes texter, även om de ibland skjuter över mitt huvud, en obildad arbetare som jag är. Att jag inte alltid begriper hennes exempel från israeliska diktare säger förstås mer om min egen kapacitet än om Anitas. 

Hennes beskrivning av livet i Jerusalem, där hon bott en stor del av sitt liv, är mycket lärorik för en "gojim," (icke-jude) som mig, och kompletterar de historiska skildringarna med hennes dagsaktuella beskrivning.

Bänken i skuggan under olivträd vid Jerusalems murar
Foto: Bertil

Senast jag och hustrun besökte Jerusalem började vi första dagens promenad med att sätta oss på den parkbänk från vilken dessa foton är tagna. Vi hade med oss en termos med hett vatten, muggar och snabbkaffe. Det var mycket varmt trots att klockan bara var ca 10 på förmiddagen. Framför oss hade vi de fyra böckerna fångade i en samlad vy;

historia, damm, murar, sol, olivträd, de judiska gravfälten och där borta i fonden; Olivberget, dit Messias - enligt skrifterna - en dag väntas.