En galen värld

Terrordåd inträffar var och varannan dag. Är det någon skillnad på det som händer i Europa och det som händer i Israel?

Under min första resa till Jerusalem upplevde jag några minuter av skräck. 

Magen David Adom övar i Jerusalem
Min son Josef under seminariet 2013
Läs gärna hans gästkrönika (länk till vänster)

Terrordåden inträffar oftare och oftare. 

Förresten, de inträffar inte. De utförs medvetet av människor med snedvridna och perverterade tankar. Med en skadad verklighetsuppfattning. Med en upplöst moral och med en ofattbar feghet. 

Vad skönt att dö. Särskilt efter att ha begått handlingar som man själv vet är fel och därför inte vågar stå till svars för. Men vi andra vill leva ett tag till.

Det finns knappt några ledande politiker eller andra debattörer som inte ropar ut att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot terrorismen. Men vad ska göras? När vem som helst kan köra en vanlig bil rakt in i en samling oskyldiga människor finns i princip inget praktiskt försvar. Motåtgärderna ligger på ett djupare plan. Uppfostran, information och vaksamhet är några ingredienser, men uppgiften är mycket svår. 

Vi västeuropéer upplever naturligtvis att terrorn mot civilsamhället har ökat under senare tid, men sanningen är kanske snarare att den spridit sig även till oss. Stora delar av världen har under längre tid lidit av ofoget att hota, skada och döda oskyldiga offer.

Den 3 juni 2017 slog flera terrorister till ännu en gång i London. 7 döda och ett 50-tal skadade är facit så här långt, något dygn efter dådet.

Även 3 attentatsmän dödades av brittisk polis i en skottväxling som var så häftig att polisen avlossade minst 50 skott varav ett träffade en oskyldig person i huvudet. Skadorna blev allvarliga men personen överlevde, tillståndet är hittills stabilt men ovisst.

Att 3 attentatsmän deltog är, enligt terrorforskaren Hans Brun, ovanligt. Det brukar sällan vara fler än en, enligt honom.  Det är ju på sätt och vis sant. Men varje gång en attentatsman slår till på det här sättet griper polisen i allmänhet snart en hel hop personer med kopplingar till förövaren. Alltså är han egentligen inte ensam. Tanken att terrordåd med islamistisk bakgrund skulle vara utförda av ensamvargar måste därför avskrivas. Självklart ingår de i ett större nätverk, där för närvarande Daesh är de som oftast tar på sig attentaten. 

På 1970-talet var det PLO som utförde till exempel flygplanskapningar och mord på olympiska idrottsmän under Yassir Arafats ledning. Det har dagens Israelhatare glömt av.

Sveriges toppolitiker uttalar sig naturligtvis idag, dagen efter, i de sociala medierna; framför allt genom korta beklaganden och kondoleanser på Twitter.

Utrikesminister Margot Wallströms tweet innehåller ett citat från Olof Palme: "satans mördare". Hon avslutar som alla andra: "Terrorister ska aldrig segra".

Undrar vilka hon menar är satans mördare? Kommer hon att anklaga den brittiska polisen för utomrättsliga avrättningar? 
I december 2015 beskyllde hon Israel; dess poliskår och civila medborgare, för utomrättsliga avrättningar då de handlade på exakt samma sätt som den brittiska polisen gjorde igår kväll. Israelerna använde våld för att avbryta fruktansvärda brott, precis som Londonpolisen gjorde. 

Faktum är att när en ung, israelisk soldat dödade en uppenbart neutraliserad, knivbeväpnad terrorist i Hebron mars 2016, blev han dömd i israelisk domstol. Jag är medveten om att många tycker straffet blev för lindrig (18 månader) men domen visar samtidigt att armén intog hållningen att det var ett brott. 
[PS: dagen efter detta inläggs publicering sköt polisen i Stockholm skarpt mot två angripare och skadade den ene. Tydligen har även det urskiljningslösa våldet även nått Sverige.] 

De muslimska länderna i Mellanöstern är förmodligen de som utsatts för de mest förödande bomberna. Var och varannan dag dödas dussintals offer genom t ex bilbomber runt om i arabvärlden, på marknader, begravningståg och liknande. Brott utförda av muslimer mot muslimer i en evig klankamp mellan Sunni och Shia, en konflikt som är svår att förstå för en icke muslim.

Men Israel är kanske det land som genomlidit flest överkörningar, knivattacker och raketanfall mot civila av alla länder, särskilt räknat till landets ringa storlek jämfört med den väldiga muslimska värld som omger henne. Och under lång tid. Hela sin tid.

Jag  på post (till höger) i Jerusalem,
men inte samma som i artikeln  Foto: Gunilla

Under mitt egna första besök i Israel 2007 bestämde vi oss för att skicka några vykort hem till de närmast anhöriga i Sverige. Det var på den tiden då man ännu skickade vykort med frimärken. Vad ett frimärke är får du ta reda på själv. Liksom vad ett vykort är. Det är sådant som fanns förr i tiden. 

Frimärken fanns bara att köpa på Posten i Israel. Vad Posten är får du också ta reda på själv. Jag fick i uppdrag att köpa frimärken medan övriga i familjen gjorde något annat.

Utanför postkontoret satt en beväpnad vakt, liksom det gör utanför många varuhus, busscentraler etc i Israel. Inne på posten var det kö. Kön var, olikt köer i Israel i övrigt, snyggt ordnad genom flyttbara stolpar med band emellan, som bildade gångar där folk köade för sin tur till luckan. 

Plötsligt uppstod oro framför mig. En kvinna började ropa högt och vifta mot ett litet paket som låg längst bort i hörnet på den långa expeditionsdisken. En kraftig rörelse bland de 10-12 personerna startade. Arga ord växlades, någon närmade sig utgången men möttes av den beväpnade vakten i dörren. Vad gällde saken? All konversation hölls på hebreiska men var lätt att förstå även för mig. (Som inte kan tala hebreiska)

En kvinna i kön hade fått syn på ett ensamt paket. Genast varnade hon oss alla för hotet om att det låg en bomb på bänken. Vakten, som inte lät någon lämna lokalen, lugnade ner stämningen genom sin närvaro. En ångerköpt man i 50-års åldern erkände att han lagt ifrån sig paketet för att få händerna fria inför sitt ärende vid kassan. Det var ingen bomb!

Ett kort, men kraftigt gräl uppstod med flera inblandade. "Jag vill inte dö på ett postkontor!!" "Idiot, håll reda på dina saker!!" "Gör inte om det igen, hörde du det?!"

Mannen bad om ursäkt och tog sitt paket i famnen. Säkerhetsvakten uppmanade alla till lugn genom sitt bestämda tonfall och återtog sedan sin position utanför ingången. 

Jag var troligen blek om nosen, men fick till slut köpt frimärken så vykorten kom iväg.

Detta hände på våren 2007. Långt innan det förödande kriget i Syrien och kriget i och runt Gaza sommaren 2014. Långt innan Daesh krossat hoppet i Syrien och Irak med flera hundra tusen döda som resultat, och med sina attacker runt om i världen. 
En våg av överfall, mord, knivattacker och överkörningar drabbade Israel förra året.

På kvällen, efter det avskyvärda dådet i Stockholm den 7 april, satt en expertkommentator i svensk nyhetsprogram och räknade upp städer som drabbats av denna typ av våld under senare tid. "...Berlin, Paris, Stockholm, London, Nice..."  

Jag väntade med spänning. Skulle han nämna det förbjudna ordet i svensk media? Först när han lät färdig med sin uppräkning, hans mikrofon tonades ner och turen att tala övergick till programledaren, viskade han fram orden lite svagt, orden som bara vi som var uppmärksamma väntat på och kunde höra:

 "...och så Israel förstås..."