PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

Judarna, Gud och Historien

Judarna, Gud och Historien - Max I Dimont

Denna bok handlar inte i första hand om staten Israels historia utan israelernas, det judiska folkets historia. Varför jag nämner lite om denna bok är att den gjort sig känd som referenslitteratur vid universitet och liknande studier, men den är tyvärr fylld av allvarliga fel.
Dimont (1912-1992) växte upp i en finländsk, judisk familj som flyttade till USA 1929. Han blev amerikansk medborgare 1932. Boken har blivit en av de viktigaste biografierna om det judiska folket och dess kultur, och har sålts i närmare två miljoner exemplar. Ett standardverk, kort sagt.
Trots ett omfattande omfång har han en lättsam ton. Han går in med en annorlunda vinkel: Tänk dig att Gud inte finns. Faktum kvarstår år ändå att judarna finns, och med dem deras historia. 
Ur författarens förord: "...vi undersöker några av de fantastiska faktorerna i en av historiens mest ologiska överlevare - en nation vilken utropat sig till Guds Utvalda Folk, och nästan övertygat resten av världen att det är sant."
Det påminner mig om en mycket gripande replik i en film - "Motstånd", som handlar om de tre bröderna Bielski som gömde sig tillsammans med ett par tusen judar i Vitrysslands skogar på flykt undan nazisterna under det Andra Världskriget. Där ber rabbinen, vid Sabbatsfirandet, under stora umbäranden ute i skogen: "Gud, kan du inte välja ett annat egendomsfolk? Vi är trötta och orkar inte längre."
Man ska vara medveten om att Max I Dimont klyver hårstrån, vänder, vrider och ifrågasätter allt, vilket kan provocera en Bibelläsare som accepterar allt exakt som det står skrivet.
Judarna, Gud och Historien passar kanske dig som inte orkar se Bibelns historia genom ett religiöst raster, men ändå vill veta vad som har hänt, oavsett om Gud har ett finger med i spelet eller inte. Dimonts framställning utesluter inte Gud men håller sig till en innehållsrik genomgång av händelsernas förlopp. Författaren börjar från början och efter en noggrann genomgång hamnar vi till slut i vår moderna tid.
Bland omdömena på baksidan kan vi bl.a läsa: "Lysande berättad, full av livskraft, humor och infall, lärdom och förståelse ger Max I Dimonts historik över den judiska kulturen från Abrahams tid fram till våra dagars Israel en svindlande helhetsbild av årtusendens mänsklig kamp, tragedi och triumf."
MEN: Något som jag stör mig på är hur Dimond redan på sid 22 börjar använda namnet Palestina på ett historielöst sätt, något han dock inte är ensam om i litteraturen.
I en uppställning över historien i kronologisk ordning kommer han fram till hur (citat) "judarna besegrar kananéerna i Palestina." (slut citat) 
Men Palestina uppfanns först år 135 e.Kr, av Roms kejsare, Hadrianus. Namnet Palestina fanns inte på Mose tid, punkt slut! Ska det vara så svårt att fatta detta enkla faktum?
Palestina nämns lika många gånger i Bibeln som Jerusalem nämns i Koranen, nämligen NOLL! Ja, du läste rätt, noll gånger!
Författaren använder sedan Palestina gång på gång för att beskriva historien redan före Abraham, i historiens gryning, och sedan genom hela Gamla Testamentet. Med tanke på dagens infekterade debatt om "rätten till landet" kan ett sådant språkbruk få oanade konsekvenser.
Palestina placeras upprepade gånger på fel ställe i tidslinjen. Här ett häpnadsväckande exempel: Om domartidens demokrati låter Dimont berätta (citat) att "många forskare anser numera att det inte är den grekiska demokratin, utan det palestinska styrelseskicket under domarna, (Bibelns Domarboken, Bertils anm.) som stått modell för den amerikanska konstitutionen." (slut citat, sid 45) 
Vad är det för svammel? Palestinska? Inte undra på att folk i allmänhet har en luddig bild av läget i Mellanöstern. Hur mer beläst du är, ju mer lurad kan det tänkas att du blivit om denna och liknande böcker används som studielitteratur.
Samma problem dyker dock upp i många publikationer, t.ex många av våra Biblar där vi hittar kartor över "Palestina på Jesu tid". Landet hette inte Palestina då heller, men det felaktiga användandet av ordet Palestina hänger envist med.
Ett annat otroligt exempel: (citat) "Trots att Moses är för judendomen vad Jesus är för kristendomen, förekommer det inga helgdagar på grund av händelser i hans liv" (Slut citat, sid 32) 
Vad ska man svara på det påståendet? Tja, varför inte: Pesach - Påsk, den kanske viktigaste högtiden inom judendomen och som påminner judarna om uttåget ur Egypten. Eller Suckot - Lövhyddohögtiden, som ska ge en bild av ökenvandringen. Eller Shavout - Veckofesten, efter hur Moses fick stentavlorna med lagen. Man kan undra om denna bok verkligen är skriven av en jude, allt dessa saker är ju inpräntade i varje jude redan från barnaben. Har denna bok verkligen använts som undervisningsmaterial på universiteten?
Jag kan inte rekommendera Judarna, Gud och Historien som din enda kunskapskälla om Israels och det judiska folkets historia. 
Boken kan hittas på antikvariat, Svensk utgåva  Förlag:1980 Max I Dimond & Lindfors Boförlag AB. Översättning av Gabriel Stein. 
393 sidor, varav ca 12 i bokens slut är källhänvisningar.
Recenserat 2014-03-22