Från floden till havet

          Min blogg om Israel har varit tyst i nästan 5 år. 

Hamas emblem

Inte för att jag tappat intresset eller kärleken till landet utan för att någon ny resa dit inte varit möjlig. 

Vi har alla genomlidit ett besök av en världsvid smitta, kallad Covid, vilket har gjort resor till landet Israel omöjliga under en lång period, och dessutom har den svenska kronans värde blivit så lågt att utlandsresor blivit mycket dyrt för en nybliven svensk pensionär.

Men de senaste veckornas händelser i Mellanöstern driver mig till att kommentera om min syn på utvecklingen i Gaza och konsekvenserna med den.

 

Att det har gått nästan 5 år sedan sist betyder inte att jag legat helt på latsidan.  

Jag har självklart hela tiden, efter bästa förmåga, försökt vara uppdaterad med det viktigaste som sker i och runt Israel. Jag har också försökt bidra med det jag kan i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, en rikstäckande förening som ökar sitt medlemsantal, särskilt i tider då Israel hamnar  mitt i mediaflodens virvlar. Du är välkommen att söka medlemsskap och stötta verksamheten och få intressanta föreläsningar dig till del. Gå in på vsi.nu och orientera dig.

Jag har, som ni trogna läsare redan noterat, aldrig utgett mig för att vara en  nyhetskanal, det finns oändligt många bättre källor att ösa ur i det avseendet. Detta inlägg är ämnat att belysa några punkter av allt som skett sedan 7 oktober 2023, så som jag uppfattar dem. Samtidigt som det nästan bubblar över av lust att kommentera det sorgliga kriget mellan Israel och Hamas börjar jag fundera: vågar jag uttala mig offentligt på det här sättet? Det förekommer faktiskt fysiska hot mot Israelvänner i Sverige allmänhet och svenska judar i synnerhet.

Hatet mot Israel visar ju inga gränser. 

Tiotusentals människor i Sverige, men också över hela världen, tågar på gatorna, kräver att Israels krigsmakt ska lägga ner vapnen och skriker: "Free Palestine! From the river to the sea!" Från floden till havet... 

Om någon till äventyrs inte vet vilken flod och vilket hav som menas så är det från Jordanfloden till Medelhavet.

Hur många av dessa fredsivrare förstår innebörden med vad de nyss skanderat? Terrororganisationens emblem som visas uppe i höger hörn berättar vad "från floden till havet" betyder. Det visar ingen tvåstatslösning som alla världens ledare tjatar om. Den gröna kartsiluetten högst upp betyder en enstatslösning, och den lösningen innehåller inget Israel alls, det har ersatts av ett muslimskt Palestina.

Vad  ska man oroa sig för mest? Vem ska man tycka mest synd om? Vem bär skulden?

Barnen i Gaza som får utstå krigets obarmhärtiga verklighet är det fruktansvärt synd om! Jag känner ingen som inte blir förtvivlad bara vid tanken på de civila i det krigshärjade området. Att säga: "de får skylla sig själva" är mycket cyniskt då barnen inte har valt Hamas. De har inte ens bett att få bli födda i Gaza, de bara hamnade där. 

Tyvärr har däremot många av de vuxna i Gaza ett ansvar, då Hamas faktiskt vann valet 2005. Terrororganisationen består ju dessutom av radikaliserade Gazabor, självklart har de ett stort ansvar för den våldsamma utvecklingen. Undersökningar har visat att Hamas har ett överväldigande stöd bland Gazaborna trots kriget. Det sägs att hade det hållits val på "Västbanken" idag skulle Hamas vunnit det valet också, därför håller inte Fatah-partiet, Hamas konkurrent, några val där sedan 2005. Den 88-årige Mahmud Abbas sitter kvar än i dag, 14 år efter att hans fyraåriga mandatperiod tog slut! 

Man borde väl också uppröras till vansinne över ett överlagt massmord av ca 1400 civila den 7 oktober, och oroa sig för den gisslan på upp emot 250 personer, barn, kvinnor och äldre, som med våld fördes till Gazas underjordiska fängelse. Några av dem har i skrivande stund fått återvända till de sina i Israel, efter 7 veckors fångenskap. De utväxlas mot ett stort antal arabiska personer, i första vändan kvinnor och ungdomar, som blivit frihetsberövade i Israel i väntan på åtal för terrorbrott. Dessa personer har, i motsatts till gisslan i Gaza, spärrats in efter mordförsök av judar i Israel, knivhuggning , stenkastning och liknande. Nu släpps de fria, får återvända hem och kan imorgon stöta på den jude som han eller hon tidigare försökt döda. Undrar hur det ska gå?

Israeliska soldater i bön. En jude och en muslim.

Jag är oroad över de stora och ibland våldsamma demonstra-tionerna som återkommande dyker upp runt om i världen. Vad skulle hända om några tusen judar gick ut på stan och ropade: "Döda alla araber! Rensa Israel på araber!" (som utgör ca. 20% av Israels befolkning.) Vi skulle bevittna massmord på stället, det kan jag lova. På judar! Nu skulle detta inte kunna inträffa, det pågående kriget är inte mellan Israel och palestinier utan mellan Israel och Hamas. Men Hamas utnyttjar civilbefolkningen i Gaza för sitt syfte, att svartmåla Israel så mycket det går. 

I själva verket tjänstgör många araber i IDF, Israels armé. Båda muslimska och kristna israeliska araber. Druser i norr har egna förband och beduiner är skickliga spanare i öknen. Med risk för att vissa läsare tror att jag driver med dem vågar jag påstå att de israeliska araberna har det bättre än de flesta araber i Israels grannländer. Bättre sjukvård, utbildning, ekonomi, karriärmöjligheter osv. 

Till sist vill jag också uttrycka oro för oss själva, Israels vänner, för vår säkerhet här i Sverige. Efter ett dygn av förskräckelse över de otäcka bilderna från det bestialiska anfallet och morden på civila 7 oktober vände som förväntat opinionen mot Israel, och kraven på eldupphör blev högljudda. Hamas visste mycket väl att en attack av det slag de utförde skulle utmynna i ett hårt motdrag från Israel, och de fick vad de ville: ett storkrig. Men media, FN och folkopinionen kräver att Israel ska sluta skjuta. Det kommer de nog inte att göra förrän Hamas stridsförmåga är utplånad.

Mitt förra inlägg på denna blogg, för nästan 5 år sedan (1 jan 2019) avslutades med följande text till ett foto: "Har du förresten tänkt på vad en israelisk soldat kan tänkas be om där han eller hon står vid Kotel - Västra Muren? Att vinna nästa krig? Jag vill tro att han ber om en varaktig fred."

Jag vill avsluta med att citera en banderoll som några judiska ungdomar höll upp vid vägkanten, på ett foto på Instagram, efter att hela världen krävde vapenvila (ceasefire) av Israel. 

Texten löd: "6 oktober it was ceasefire."     

2019 Fredens år?

Bedjande soldater vid Västra Muren
Foto: Bertil

Det är dags att summera året som har gått och se fram mot det nya.

Blir det någon förändring i omvärldens syn på den judiska staten Israel?

Och vilken syn har omvärlden på Sverige? Det var val riksdagsval i Sverige den 9 september 2018.
Ett par veckor senare befann jag mig i Israel.

Alla som vill besöka Västra Muren vid tempelplatsen i Jerusalem måste passera en säkerhetskontroll. Väskor och jackor genomlyses i en maskin likt dem som finns på flygplatserna, och själv måste man passera en metallbåge och tömma alla fickor på en bänk. Allt för att vapen och annat destruktivt inte ska kunna nå de tusentals besökare som vill uppleva den speciella platsen. 

Säkerhetskontrollen utförs av israeliska soldater eller beväpnad militärpolis. Vid ett av tillfällena frågade en trevlig ung soldat var jag kom ifrån, det syns förstås att man är en utländsk turist.

"Sverige," svarade jag varvid soldaten visade upp ett brett leende. "Det är ju där ni inte kan komma överens," svarade han roat och lite skadeglatt. 

Tydligen hade valresultatet i Sverige redan spritt sig ända till en menig soldat i Jerusalem. Vad han syftade på var ju att inget parti hade fått egen majoritet och att ingen ny regering hade kunnat bildats under de drygt två veckor som gått sedan valet.

Spontant slog det mig, men jag vet inte om jag tänkte högt eller för mig själv: "Ska du säga? Som om ni kan komma överens här i Israel? Eller i Mellanöstern över huvud taget?"

Jag kunde då aldrig drömma om att vi fortfarande, nu vid årsskiftet, inte har kommit ett enda steg närmare en lösning. Sverige går, vad det verkar, mot ett extraval som kan förändra den politiska kartan fullständigt. Den som lever får se.

Fågelskådande vid Hula-sjön
Foto: Bertil

Men sedan vår Israelresa i oktober har även Israel drabbats av turbulens kring regeringen, och nyval väntar även där den 9 april 2019. Premiärminister Benjamin "Bibi" Netanyahu har regerat med en skakig allians mellan flera partier, en koalition som inte håller, bland annat på grund av att Bibis taktik i konflikten med Hamas av vissa regerings-medlemmar bedömts vara för vek. Alltså tvärt emot den bild som ges av honom i svensk media, där han målas ut som krigshetsare enbart på grund av sin ställning som ledare för "den onda ockupationsmakten Israel." 

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; när jag är hemma i Sverige tänker jag ofta på konflikter och lösningar kring det olösliga frågan om fred i Mellanöstern, och en permanent upplösning av ämnet Israel-Palestina. Men när jag befinner mig i Israel upplever jag bara närvaron i landet, njuter av platser, människor och värmen. Konflikten förpassas i tankevärlden till utkanten, långt ifrån fokus. 

Jag menar inte att man ska gå omkring och blunda för sakernas tillstånd men jag har personligen hittills aldrig upplevt eller sett något av den bild som ofta presenteras i medierna hemma. Det kan ju naturligtvis ändras i framtiden. Men trots allt känner jag mig säkrare att strosa runt var som helst i Israel, till skillnad mot var som helst i vissa svenska städer eller stadsdelar. Jag upplever närvaron av beväpnade vakter och poliser som ett skydd, inte som ett hot. Men tänk den dagen det inte längre behövs.

Jag hör samtidigt mina israeliska vänner tala om rädslan för krig men också deras förhoppningar om ett fredligare och säkrare nytt år. 

Skärmflygare mellan husen i Netanya
Foto: Bertil

Turismen ökar ständigt till det heliga landet. Till och med svenska resebolag har börjat annonsera Tel Aviv som det nya stora innestället bland sina resmål, vem kunde tro det för några år sedan? Fler och fler uppfattar Israel som en perfekt mix av sol, stränder, historia, kultur, mat och uteliv. Allt från sportiga äventyr i öknen till fågelskådning vid Hulasjön, och allt däremellan. Cykeltävlingar i Golans berg, dykning i Röda havet, vindsurfing och skärmflygning vid medelhavskusten som exempel. 

Israel erbjuder naturligtvis den bibliska historien på ort och ställe med alla de legendariska platserna men också så mycket mer än det. BDS-rörelsens (Bojkott, Desinvestring och Sanktioner) ansträngningar möter motstånd hos fler och fler världsartister som vill erbjuda sin publik i Israel möjligheten att se och höra dem live; det musikaliska utbudet, alltifrån opera till rockmusik, är stort. För att inte tala om konst och kultur i ett brett perspektiv.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel, där jag försöker vara så aktiv jag orkar har ett motto, nämligen att göra Sverige till Europas Israelvänligaste land. Dit är det väldigt långt, men medlemsantalet ökar och fler och fler suger åt sig informationen och kunskaperna om hur det egentligen förhåller sig. 

Min ambition är att fortsätta publicera inlägg på denna blogg, och om du gillar den: sprid den för sakens skull; kampen mot antisemitism och för Israels rätt att existera. 

De är själva kärnfrågorna i mitt intresse för Israel, förutom min bakomliggande kärlek till Bibelns land och folk.

Har du förresten tänkt på vad en israelisk soldat kan tänkas be om där han eller hon står vid Kotel - Västra Muren? Att vinna nästa krig? Jag vill tro att han ber om en varaktig fred.

Därför önskar jag alla - Israelvänner och alla övriga -  ett Gott Nytt År 2019.