PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

tisdag 1 januari 2019

2019 Fredens år?

Bedjande soldater vid Västra Muren
Foto: Bertil
Det är dags att summera året som har gått och se fram mot det nya.
Blir det någon förändring i omvärldens syn på den judiska staten Israel?
Och vilken syn har omvärlden på Sverige? Det var val riksdagsval i Sverige den 9 september 2018.
Ett par veckor senare befann jag mig i Israel.

Alla som vill besöka Västra Muren vid tempelplatsen i Jerusalem måste passera en säkerhetskontroll. Väskor och jackor genomlyses i en maskin likt dem som finns på flygplatserna, och själv måste man passera en metallbåge och tömma alla fickor på en bänk. Allt för att vapen och annat destruktivt inte ska kunna nå de tusentals besökare som vill uppleva den speciella platsen. 
Säkerhetskontrollen utförs av israeliska soldater eller beväpnad militärpolis. Vid ett av tillfällena frågade en trevlig ung soldat var jag kom ifrån, det syns förstås att man är en utländsk turist.
"Sverige," svarade jag varvid soldaten visade upp ett brett leende. "Det är ju där ni inte kan komma överens," svarade han roat och lite skadeglatt. 
Tydligen hade valresultatet i Sverige redan spritt sig ända till en menig soldat i Jerusalem. Vad han syftade på var ju att inget parti hade fått egen majoritet och att ingen ny regering hade kunnat bildats under de drygt två veckor som gått sedan valet.
Spontant slog det mig, men jag vet inte om jag tänkte högt eller för mig själv: "Ska du säga? Som om ni kan komma överens här i Israel? Eller i Mellanöstern över huvud taget?"
Jag kunde då aldrig drömma om att vi fortfarande, nu vid årsskiftet, inte har kommit ett enda steg närmare en lösning. Sverige går, vad det verkar, mot ett extraval som kan förändra den politiska kartan fullständigt. Den som lever får se.

Fågelskådande vid Hula-sjön
Foto: Bertil
Men sedan vår Israelresa i oktober har även Israel drabbats av turbulens kring regeringen, och nyval väntar även där den 9 april 2019. Premiärminister Benjamin "Bibi" Netanyahu har regerat med en skakig allians mellan flera partier, en koalition som inte håller, bland annat på grund av att Bibis taktik i konflikten med Hamas av vissa regerings-medlemmar bedömts vara för vek. Alltså tvärt emot den bild som ges av honom i svensk media, där han målas ut som krigshetsare enbart på grund av sin ställning som ledare för "den onda ockupationsmakten Israel." 

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; när jag är hemma i Sverige tänker jag ofta på konflikter och lösningar kring det olösliga frågan om fred i Mellanöstern, och en permanent upplösning av ämnet Israel-Palestina. Men när jag befinner mig i Israel upplever jag bara närvaron i landet, njuter av platser, människor och värmen. Konflikten förpassas i tankevärlden till utkanten, långt ifrån fokus. 
Jag menar inte att man ska gå omkring och blunda för sakernas tillstånd men jag har personligen hittills aldrig upplevt eller sett något av den bild som ofta presenteras i medierna hemma. Det kan ju naturligtvis ändras i framtiden. Men trots allt känner jag mig säkrare att strosa runt var som helst i Israel, till skillnad mot var som helst i vissa svenska städer eller stadsdelar. Jag upplever närvaron av beväpnade vakter och poliser som ett skydd, inte som ett hot. Men tänk den dagen det inte längre behövs.
Jag hör samtidigt mina israeliska vänner tala om rädslan för krig men också deras förhoppningar om ett fredligare och säkrare nytt år. 

Skärmflygare mellan husen i Netanya
Foto: Bertil
Turismen ökar ständigt till det heliga landet. Till och med svenska resebolag har börjat annonsera Tel Aviv som det nya stora innestället bland sina resmål, vem kunde tro det för några år sedan? Fler och fler uppfattar Israel som en perfekt mix av sol, stränder, historia, kultur, mat och uteliv. Allt från sportiga äventyr i öknen till fågelskådning vid Hulasjön, och allt däremellan. Cykeltävlingar i Golans berg, dykning i Röda havet, vindsurfing och skärmflygning vid medelhavskusten som exempel. 
Israel erbjuder naturligtvis den bibliska historien på ort och ställe med alla de legendariska platserna men också så mycket mer än det. BDS-rörelsens (Bojkott, Desinvestring och Sanktioner) ansträngningar möter motstånd hos fler och fler världsartister som vill erbjuda sin publik i Israel möjligheten att se och höra dem live; det musikaliska utbudet, alltifrån opera till rockmusik, är stort. För att inte tala om konst och kultur i ett brett perspektiv.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel, där jag försöker vara så aktiv jag orkar har ett motto, nämligen att göra Sverige till Europas Israelvänligaste land. Dit är det väldigt långt, men medlemsantalet ökar och fler och fler suger åt sig informationen och kunskaperna om hur det egentligen förhåller sig. 
Min ambition är att fortsätta publicera inlägg på denna blogg, och om du gillar den: sprid den för sakens skull; kampen mot antisemitism och för Israels rätt att existera. 
De är själva kärnfrågorna i mitt intresse för Israel, förutom min bakomliggande kärlek till Bibelns land och folk.
Har du förresten tänkt på vad en israelisk soldat kan tänkas be om där han eller hon står vid Kotel - Västra Muren? Att vinna nästa krig? Jag vill tro att han ber om en varaktig fred.
Därför önskar jag alla - Israelvänner och alla övriga -  ett Gott Nytt År 2019.

söndag 21 oktober 2018

Små observationer


Solnedgång över Jaffa
Foto: Bertil
En resa till Israel innebär flera ovanliga upplevelser och iakttagelser om man - som jag - är från Sverige. Den första inträffar redan under mellanlandning i någon europeisk stad. 
Jag har upplevt det i Amsterdam, Köpenhamn, Helsingfors, Frankfurt, Wien och Istanbul; medpassagerare samlas inför boardingen och plötsligt hör jag det hebreiska språket när somliga talar med varandra. 
Det språket hörs sällan hemma i Sverige och känns väldigt exotiskt. 
Det är israeler på väg hem från semester, från en arbetsresa eller kanske efter att ha besökt släktingar någonstans i världen. 
Några män har de typiskt judiska attributen, t ex en kippa eller svart hatt på huvudet, någon med lockar vid öronen, och några kvinnor bär huvudsharf, sk "tichel" . 
Jag upplever en ökad förväntan, vi närmar oss Israel. 


Mezuza på hotel Orith, Netanya
Foto: Bertil
En sak som genast fångar ens blick är alla mezuzor som möter alla resenärer redan på Ben Gurion-flygplatsen öster om Tel Aviv. På dörrkarmen i gången från flygplanet sitter den första; en snedställda mezuza med en bönelapp i, ett handskrivet pergament med texter från 5 Mosebok 6:4-9 och 11:13-20. Orden talar om vår tro G-d, (judiskt skrivsätt, man skriver aldrig ut hela namnet) och vår tillit till hans bud.
Mezuzan visar att huset och människorna i det står under G-ds beskydd.
Alla mezuzor innehåller inte någon lapp, men fyller i vardagslivet samma funktion; en troende jude visar sin vördnad genom att vidröra den med fingertopparna och sedan kyssa fingrarna när han passerar dörren.

Det finns en företeelse i Israel som faktiskt påminner om det Sverige jag minns från min tidiga barndom i slutet på 1950-talet och början på 60-talet: stillheten i staden under sabbaten - vilodagen. Fast dagens Israel går längre än det svenska samhället gjorde för 60 år sedan. Förutom att judiska affärer, museer och liknande är stängda går inte heller bussar eller spårvagnen i Jerusalem. Judiska taxichaufförer är lediga vilket innebär att i stort sett alla taxibilar körs av araber under sabbat. I brist på konkurrens drar gärna priset iväg en aning. 


Sabbat i Jerusalem   Foto: Bertil
I de delar av Jerusalem där den övervägande befolkningen är religiöst ultraortodoxa stängs vissa gator av under sabbats-dygnet. 
Naturligtvis hamnade vi där med vår hyrbil under vår senaste resa, på väg till vårt hotell. På de tomma gatorna promenerade familjer omkring, och mitt i vägkorsningarna stod grupper av människor inbegripna i samtal och diskussioner. 
Lite demonstrativt; här förväntades inga fordon komma, det var ju Sabbat!


*

Att besöka Israel och inte bada i Medelhavet skulle kännas lite fattigt om man ändå befinner sig i närheten av kusten under badsäsongen - en period som är mycket lång. 
Det är ingen skillnad på Israels badorter och andra runt Medelhavet. Parasoller, solstolar, caféer och framför allt: fantastiska sandstränder och härligt vatten. Vågorna kan bli höga, och ett kraftigt sug med underströmmar gör vissa strandpartier direkt livsfarliga. Sådana platser är märkta med varningsskyltar.
Jag och Gunilla har själva upplevt hur benen drogs ut och det kändes hopplöst att nå stranden.  Ångesten växte hastigt i bröstet, ska det sluta så här? Badvakterna uppfattade vår belägenhet och ropade åt oss att simma in till stranden - inte försöka gå på botten. Vi följde rådet och fick, efter en stunds kämpande, fast mark under fötterna. Under en kort stund trodde jag att vi var förlorade. 
Israelerna känner av erfarenhet till risken, och på alla större badplatser finns bevakning av livräddare, uppflugna i torn för bättre överblick. Ibland skrålar högtalare en varning för extra stora vågor, eller en uppmaning till badande att inte simma för långt ut. 

Medelhavets östra strand
Foto: Bertil

På stranden blandas alla sorters människor, och som i övrigt i Israel hör man alla jordens språk. Det som sticker ut kan vara de muslimska kvinnorna som badar i heltäckande kläder; det ser tungt och krångligt ut, men alla är glada och njuter av vattnets svalka i det heta klimatet.

Till skillnad från i Sverige har väldigt många hundägare med sig sina älsklingar på stranden. Jag, som själv har en labrador/golden retriever, får inte ta med henne till en allmän badplats i Sverige. I Israel springer däremot stundtals mängder av hundar i alla storlekar runt bland de badande på stranden. Jag tycker det ser härligt ut och får lite hemlängtan till vår svarta Moa. 


På torget i Netanya
Foto: Bertil
En annan skillnad jämfört med Sverige talar vi ofta om när vi bor i Netanya och går till stadens centrum på kvällarna; det stora inslaget av äldre människor. Många i rullstol och med hjälp från en yngre assistent. Det finns sjukhem för äldre i staden vilket självklart spelar roll. Den stora positiva skillnaden gentemot Sverige är att de gamla kommer ut oftare. Inte någon enstaka gång utan ofta, och många på en gång; de utgör en stor grupp i folkvimlet.
De ser nöjda ut, talar med än den ene, än den andre och rör sig på gågatan med alla caféer och restauranger. De ljumma kvällarna och folklivet är inbjudande, här skulle jag vilja tillbringa min ålderdom istället för att sitta ensam i ett vintrigt, kallt Sverige. (Fast med vänner och en mysig brasa kan det förstås vara en bra tillvaro, det också.)


Slutligen; en sak som utmärker sig är hur vissa judiska immigranter har en förmåga att hamna på ett ställe, något som är helt naturligt. I Netanya, några mil norr om Tel Aviv vid kusten, är inslaget av franska och ryska judar extra påtagligt, och naturligtvis upprepas fenomenet på andra orter. Många affärer skyltar på ryska och man kan få intrycket att vissa expediter varken förstår hebreiska eller engelska, särskilt bland dem som är lite äldre. Hebreiska är ett svårt språk, och det måste vara en stor utmaning att som äldre invandra till ett nytt land, oavsett vilket. 
Och naturligtvis pratar fransmännen med sina egna och ryssarna med sina på de språk de behärskar bäst.
Visste du förresten att minst en miljon ryska judar lämnat sitt gamla hemland och gjort aliya till sitt ny-gamla hemland; Eretz Israel - Hemlandet Israel. Detta sedan 1989, då det diktatoriska Sovjetunionen rasade ihop och judarna fick möjlighet att lämna landet.
Även de franska judarna flyttar allt oftare till jordens enda judiska stat efter att antisemitismen ökat starkt i Europa. Samma tendenser växer för övrigt både i Sverige och runt om övriga världen.
Det kan tyckas märkligt att trots våld, hat och till och med en överhängande krigsrisk, så upplever fler och fler judar runt om i världen att den tryggaste platsen för dem heter; Israel.