Vem är vem?

En Israelväns uppfattning om Israels historia är kanske inte alltid politiskt korrekt men bör alltid vara historiskt korrekt.
En het potatis är vem som har rätt till landet. Jag tycker kanske att frågan är fel ställd. Frågan skulle istället kunna lyda: finns det någon som inte har rätt till landet? Finns det några som ska bort?

Arabisk skoförsäljning utanför Damaskusporten i Jerusalem  Foto: Bertil

Samtidigt som judarna beskylls för etnisk rensning och liknande, är ju sanningen att Israels befolkning till 20% är arabisk, medan det är de arabiska ledarna som ofta talar om en framtida palestinsk stat helt utan judar. Det är något i resonemanget som inte stämmer...

Det finns ingen möjlighet att behandla denna komplicerade fråga uttömmande i ett blogginlägg, jag kan bara vidröra den. Jag har lovat mig själv, och er läsare, att inte ständigt kommentera konflikten men ibland måste vissa saker sägas, om och om igen, även om det kan vara provocerande för somliga...

Jag blev för en tid sedan avstängd från möjligheten att kommentera inlägg på en politisk ”vänsterblogg", efter att jag gått emot dess hårdnackade påståenden om att modern arkeologi bevisat att dagens palestinier härstammar i direkt nedstigande led från Gamla testamentets filistéer. Dessa skulle då ha levt i landet långt före judarna, nämligen sedan 7000 år tillbaka. 

Denna myt sprids numera flitigt, inte minst i arabvärlden, i avsikt att legitimera arabernas historiska företräde till landet på bekostnad av judarna.  

Jag, för min del, påstod att filistéerna istället var ett sjöfolk som härstammade från norra Medelhavet (Kreta/Cypern) och som seglade till, och bosatte sig i kusttrakterna kring Gaza. Man vet inte exakt när de dök upp i området men de nämns så tidigt som i 1Mos10:14, och de fanns där enligt 1Mos 21:32 redan på Abrahams tid. De dyker upp i handlingen gång på gång, t.ex i berättelserna om den starke Simson och kung Davids äventyrliga liv. 
Namnet Filesten härstammar från hebreiskans plishtim med betydelsen 'erövrare', och de hade absolut ingenting gemensamt med dagens araber eller det arabiska språket.

Filestéernas landområde införlivades långt senare i den romerska provinsen Syrien och folket blandades upp och försvann i historiens djupa hav som så många andra folk har gjort. 

Att kalla araberna i Mellanöstern för palestinier är inte helt problemfritt, även om vi under senare decennier vant oss vid att använda just denna benämning. Många blir uppriktigt förvånade när de får veta hur sent i historien som araberna själva började kalla sig palestinier, och när dagens värdering och betydelse av namnet uppstod. 

Vad skulle det nu vara för fel med att kalla palestinierna för palestinier? 

Vi behöver vara medvetna om att själva syftet med att börja använda epitetet ”palestinier” på araberna i området var att avlegitimera judarna deras historiska hemortsrätt i landet. Som om araberna= palestinierna var de som fanns här från början, innan judarna kom och stal landet. 

Som om det funnits en palestinsk nation som judarna krossade och på vars spillror de skapade sitt sionistiska paradis 1948. 

De två vänsterdebattörerna på sin blogg påstod bestämt att Israel är byggt på upp till 90% stulen mark. De refererade till en hemsida på Internet som beskrev hur fördelningen av marken i dåvarande Brittiska mandatet såg ut 1947-48. Källan hade relevant information, men allt kan ju tydligen misstolkas. 

Judar ägde enligt den endast 6% av marken, resten stal de följaktligen enligt debattörernas sätt att resonera. 

Kallar man Israel för stulet blandar man ju bort hela det historiska skeendet och de omständigheter som rådde vid tiden för Israels bildande. Här kommer några exempel, men det finns många fler:

* Man bortser för det första helt ifrån det faktum att Storbritannien sedan 1917 förvaltade allmänningen och vill istället få det att låta som om det fanns en palestinsk (arabisk?) stat. Ur denna historieförfalskning har arabernas Nakbatradition uppstått. 

Med al-Nakba - katastrofen - menas den dag då den judiska staten Israel utropades, och som uppmärksammas av Israels muslimska araber den 14 maj varje år sedan 1948. 

* Man bortser dessutom från det faktum att turkarna (Osmanska riket) styrt i 400 år dessförinnan, det har som sagt aldrig funnits en arabisk/muslimsk stat med namnet Palestina. 

* Namnet Palestina dök upp som en provins i Romarriket, uppkallad under kejsar Hadrianus först drygt 100 år evt. Detta var 500 år innan araberna invaderade landet.

* Man bortser också helt från den ständiga och ökande judiska närvaron under senare århundraden och framförallt den judiska invandringen sedan slutet av 1800-talet, de fem så kallade alijorna. 

* Vidare glömmer man judarnas uppbyggnad av infrastrukturen i landet under 1900-talets första hälft samt flyktingvågen från Europa efter 2:a världskriget. 

Alla som bodde i provinsen Palestina före 1948, och det var flera folk, kallade sig för palestinier men särskilt judarna. De bodde ju i Palestina, de var följaktligen palestinier. 

Golda Meir, (1898-1978) bl.a fd utrikesminister och premiärminister, viftade med sitt palestinska pass under ett tal innan statens bildande och utbrast: "-Se här, jag är också en palestinier!"

* Den judiska dagstidningen Jerusalem Post hette Palestine Post (grundad 1932) före 1948, den judiska Palestine Symphony Orchestra (grundad 1936) blev Israel Philharmonic Orchestra etc. 

* Slutligen bortser man helt från omröstningen i FN 1947 som uppmuntrade bildandet av en judisk och ännu en arabisk stat i den del av det brittiska mandatet som var kvar sedan den första arabiska staten, Trans-Jordanien, hade skapats i det ursprungliga Brittiska Mandatet redan 1922. 

Judarna sade ”Ja, bättre än inget”, om sin lilla del av landet (ca 17-18% av Det Brittiska Mandatet). Araberna sade ”Nej, vi vill ha allt”. 

Abba Eban, (1915-2002) israelisk bl.a fd utrikesminister och FN-ambassadör, använder ett spännande uttryck i boken En självbiografi, 1977, och syftar då på judarna som levde i Palestina före 1948: ”den palestinska judenheten.” 

En intressant benämning, eller hur? Fundera över dess innebörd en stund. 

Det var inte helt självklart vad den nya judiska staten skulle heta ända fram till dess bildande. 

      Theodor Herzl på väggen i Independence Hall, Tel Avivs gamla museum. 

                                                          Foto: Bertil 

Abba Eban berättar i sin bok bl.a följande händelse från 1948:  

citat: "USA:s president Truman samlade sina topprådgivare för att diskutera USA:s hållning gällande en vädjan om erkännande av den nya judiska staten. Under mötet anlände Eliahu Elaths med taxi för att berätta att staten som diskuterades på mötet skulle heta Israel".  slut citat

David Ben Gurion, (1886-1973) Israels förste premiärminister, berättar i sin självbiografi Israel Mitt Liv-Mitt Land (eng. titel Israel: Years Of Challenge 1963) om statens utropande den 14 maj 1948: 

”Jag gick in till auditoriet i Tel Avivs museum för att proklamera den judiska staten, som vi beslutat kalla Israel” 

Hur hade debatten förts idag om de beslutat sig för att kalla den nya, judiska staten för Palestina!?

I sin bok Jerusalem i taggtråd berättar Gunnar Hägglöf, (1905-1994) om läget i Mellanöstern före, under och efter Israels bildande.  Han var Sveriges förste FN-ambassadör och tillika ombud vid FN-insatsen under Suezkrisen 1956, en mycket ansedd diplomat med kontakter i det högsta ledarskiktet över hela världen. Gunnar Hägglöf visade en stor förståelse för arabvärldens politik och var relativt skeptiskt till mycket av Israels agerande. Boken är skriven så sent som 1964 men ordet palestinier används inte en enda gång. Varför? Jo, läsarna skulle förmodligen, vid denna tid, bli osäkra på vilka han åsyftade, judar eller araber? 

I böcker eller debatter i ämnet före 1967 används sällan eller aldrig ordet palestinier syftande på araberna, snarare på judarna. Jag roar mig faktiskt att leta upp och inköpa äldre publikationer om Israel och Mellanöstern och kan konstatera detta faktum gång på gång, det spelar ingen roll om böckerna är Israelvänliga eller inte. I äldre böcker benämns araberna i Palestina oftast för palestinska araber, palestinaaraber, beduiner eller bara araber. Men aldrig palestinier.

Araberna själva började inte kalla sig för palestinier förrän i slutet av 1960-talet, efter sexdagarskriget, i ett försök att påverka världsopinionen då de märkte att den nyfödda staten Israel tycktes överleva både sina födslovåndor och alla våldsamma attacker. 
Ett nytt krig startade: propagandakriget, i vilket den arabiska sidan hittills vunnit många segrer.
Visst känns det helt otroligt att känna till detta samtidigt som du följer debatten i svensk media idag? 

Efter flera inlägg på debattbloggen  kom så min slutkläm: 

DET HAR HELT ENKELT ALDRIG NÅGONSIN FUNNITS EN STAT MED NAMNET PALESTINA! 

Nu fick vänsterkillarna nog. Jag fick matchstraff och fick lämna banan. Där ser man nackdelen att ha kommentatorsfält på en blogg. Läsarna kan börja säga emot...

”-Du börjar bli pinsam, du gör bort dig med sådana här barnsligheter. 

Du slösar med vår tid och plats på vår blogg. Adjö!” 

Slutdiskuterat alltså. Jag blev blockerad och kunde inte fortsätta argumentera.
Ungefär som den anti-israeliska propagandan fungerar idag, den har oftast fel men får oftast rätt.

Något som kan vara värt att nämnas i sammanhanget är kartbilagan över Israel i 1917 års Bibel som jag fick vid söndagsskolans avslutning 1967. Där kallas landet 'på Jesu tid' felaktigt för Palestina, ett klavertramp som knappast minskat begreppsförvirringen genom åren. Det visade sig vid närmare efterforskning att också NT81 och även andra svenska Bibelutgåvor kallar Israel under Jesu tid felaktigt för Palestina. 

På Jesu tid var ordet Palestina nämligen inte uppfunnet! Områdena kallades för Judéen, Samarien, Galliléen, Dekapolis (de 10 städerna), Syrien osv. Hela området var ockuperat och löd under kejsaren i Rom. 

År 135 evt tröttnade Kejsare Hadrianus rejält på judarnas upprorslusta och bestämde att Israel en gång för alla skulle kuvas. Alla tecken på judisk närvaro skulle avlägsnas från Judéen. 

Judarna mördades eller fördrevs, den världsvida diasporan tog sin början. Det berättas att bönderna inte behövde gödsla åkrarna under 7 år pga av allt blod i marken. 

Vid Trädgårdsgraven i Jerusalem  Foto: Bertil

En ny romersk stad, Aelia Capitolina, byggdes på Jerusalems ruiner och Judéen skulle få ett nytt namn som skulle skända den judiska historien maximalt. Filistéerna, som var ett av Israels historiska fiendefolk, skulle få äran att ge namn åt området. 

Så var namnet Palestina fött, som en avlägsen provins i det romerska riket, anno 135.

När sedan Muhammeds krigare intog landet 638 evt (6 år efter profetens död) blev det naturliga att även i fortsättningen kalla det erövrade området för Falastin, eller Palestina som vi stavar det. Arabiskan har nämligen ingen bokstav med uttalet p. 

Ironin har verkligen grinat judarna i ansiktet. Den israeliske författaren Amos Oz beskriver i sin roman En berättelse om kärlek och mörker, 2002, hur man i Europa under tidigt 1900-tal ropade ”Judar, åk tillbaka till Palestina” efter dem. Märkligt nog tyckte Europas antisemiter på den tiden att judarna hörde hemma i Palestina. 

Idag, när det judiska folket på nytt etablerat sig i Eretz Israel -  hemlandet -  skriker hela världen: ”Judar, ut ur Palestina!” 

Vart ska de åka? Till månen? De har ju prövat hela jorden.

Vilken blir min slutsats? Striden om landet handlar inte särskilt mycket om utrymme eller gränsdragningar. Israels motståndare tycks inte ta hänsyn till vad som vad som skett i historien, den har de flesta debattörer aldrig hört talas om eller redan glömt.
Nutidens hetaste ämne, ockupationen av Västbanken, är inte konfliktens orsak utan resultat av en konflikt, nämligen de arabiska nationernas anfall på Israel 1967, sexdagarskriget.
Nej, konflikten handlar, djupast sett, om den judiska staten Israels rätt att existera.

Källor bland många: Förutom alla citerade böcker också bl.a Dick Haas, Jerusalem.