 |
| Uppför vid "Fredskogen" Jerusalem, Foto: Bertil |
Men jag skäms över min svenska regerings hantering av konflikten i Mellanöstern, dess hållning till ickestaten Palestina och Sveriges relationer till staten Israel. Det är uppförsbacke just nu.
Jag skäms också lite över min egen bristfälliga förståelse för hur partipolitik fungerar i allmänhet. Jag kan lyssna på en riksdagsdebatt och tycka att nästan alla har bra argument, oavsett partifärg. Åtminstone om argumenten är genomtänkt formulerade och snyggt förpackade, och det är de ju oftast.
För ett par år sedan satt jag på läktaren till vår lokala fotbollsförening, Ljungskile Sportklubb (LSK) och kom under matchen i samspråk med en bekant från orten, en mycket trevlig man som jag respekterar. Han är tydlig med sina politiska åsikter och det är ju ingenting fel med det.
Men när vi började tala om planerade vägar i regionen, om fotbollsklubbens framtid och andra praktiska frågor i lokalsamhället undrade jag vad dessa saker hade med politik att göra. Hans svar förbryllar mig fortfarande, flera år senare.
Men när vi började tala om planerade vägar i regionen, om fotbollsklubbens framtid och andra praktiska frågor i lokalsamhället undrade jag vad dessa saker hade med politik att göra. Hans svar förbryllar mig fortfarande, flera år senare.
Han utbrast: "Men Bertil, allt är politik!".
Han har kanske rätt, och jag erkänner gärna att jag saknar förmågan att förstå det. Lite förenklat kan man beskriva min syn så här:
När ett politiskt parti föreslår en trafiklösning som verkar vettig känner sig politiker i andra partier sig tvingade att tycka att den är dålig, hur bra den än är. Man måste liksom vara emot av princip.
Just den grejen fattar inte jag. Jag är typen som föredrar att man enas om det bästa förslaget, det vi ibland kallar konsensus.
När ett politiskt parti föreslår en trafiklösning som verkar vettig känner sig politiker i andra partier sig tvingade att tycka att den är dålig, hur bra den än är. Man måste liksom vara emot av princip.
Just den grejen fattar inte jag. Jag är typen som föredrar att man enas om det bästa förslaget, det vi ibland kallar konsensus.
Under hösten 2014 förrättades det riksdagsval i Sverige och den tidigare borgerliga regeringen fick avgå till förmån för en koalition av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Socialdemokraterna som parti har stor erfarenhet av att regera Sverige och jag var inte särskilt orolig över det. Miljöpartiet var dock nya i rollen som medlemmar i Sveriges regering.
Till min stora glädje visade det sig att Margot Wallström lockades hem från EU-arbetet i Brüssel och skulle få en plats i regeringen vid valseger. Hon utnämndes sedermera till den viktiga utrikesminister-posten av statsminister Stefan Löfven. Wallström hade utmärkt sig som en duktig och förtroendegivande politiker bland många av oss vanliga medborgare, och förhoppningarna på henne var stora. Men vad fel jag hade...
Till min stora glädje visade det sig att Margot Wallström lockades hem från EU-arbetet i Brüssel och skulle få en plats i regeringen vid valseger. Hon utnämndes sedermera till den viktiga utrikesminister-posten av statsminister Stefan Löfven. Wallström hade utmärkt sig som en duktig och förtroendegivande politiker bland många av oss vanliga medborgare, och förhoppningarna på henne var stora. Men vad fel jag hade...
Ännu en gång gav min urdåliga känsla för partipolitik sig till känna.
Redan i regeringsförklaringen på statsminister Löfvens första arbetsdag deklarerade han att Sverige tänker erkänna Palestina som stat, vilket man också gjorde senare under hösten. Vilken start på en ny regeringsperiod! Palestina finns ju inte som stat, och det har aldrig funnits någon arabisk, muslimsk stat med namnet Palestina, hur många gånger Israelhatarna än påstår det.
Redan i regeringsförklaringen på statsminister Löfvens första arbetsdag deklarerade han att Sverige tänker erkänna Palestina som stat, vilket man också gjorde senare under hösten. Vilken start på en ny regeringsperiod! Palestina finns ju inte som stat, och det har aldrig funnits någon arabisk, muslimsk stat med namnet Palestina, hur många gånger Israelhatarna än påstår det.
Varför inte erkänna Atlantis också, med Ankeborg (eng; Duckburg) som dess eviga huvudstad, när vi ändå är i farten?
Den största katastrofen visade sig dock vara valet av utrikesminister Margot Wallström. När det gäller relationerna till länderna i Mellanöstern har hon lyckats göra sig ovän med båda sidor.
Att hon har rätt i sak i fallet Saudiarabien under Arabförbundets möte i Kairo för exakt ett år sedan (6 dec 2014) då hon bl a tänkte kalla Saudiarabien för medeltida, förminskar inte misstaget att säga sådana sanningens ord att hon fick packa och åka hem från mötet utan att få hålla sitt tal.
Om man menar allvar med orden att "vi måste tala med varandra", är det ju inte särskilt smart att öppna konversationen med att säga saker som gör att den andre slår igen dörren och inte vill se dig mer.
Att hon har rätt i sak i fallet Saudiarabien under Arabförbundets möte i Kairo för exakt ett år sedan (6 dec 2014) då hon bl a tänkte kalla Saudiarabien för medeltida, förminskar inte misstaget att säga sådana sanningens ord att hon fick packa och åka hem från mötet utan att få hålla sitt tal.
Om man menar allvar med orden att "vi måste tala med varandra", är det ju inte särskilt smart att öppna konversationen med att säga saker som gör att den andre slår igen dörren och inte vill se dig mer.
När det gäller de ovänliga ordväxlingarna och beskyllningarna mot Israel har hon förmodligen saboterat Sveriges möjligheter att utöva något som helst inflytande för all framtid.
Den senaste dispyten mellan utrikesminister Wallström och staten Israel gäller hennes påståenden att Israel utför utomrättsliga avrättningar, detta med syftande på hur både poliser och privatpersoner försöker freda sig för knivbeväpnade araber i Israel.
En mycket tråkig ingrediens i soppan är att Margot Wallström inte backar en millimeter. Hon erkänner inte ens att hon sagt det ena eller det andra, samtidigt som statsminister Löfven stöttar henne till 100%. Enligt Wallström är det hon som förföljs och misskrediteras av Israel och medvetet misstolkas, inte tvärtom. Detta beteende har upprepats under innevarande höst i munhuggning med Israel och dess representanter. Ett färskt exempel, citat ur Aftonbladet (svensk kvällstidning) 6 dec 2015:
"Margot Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö skriver i ett mejl till TT att utrikesministern inte har sagt att Israel sysslar med "utomrättsliga avrättningar"."Utrikesministern för ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen, dvs. att svaret på våldsamma attacker måste vara rimlig och att man i största möjliga mån måste skydda civilas liv. Det hon säger om detta gäller båda sidor" heter det i uttalandet."
Margot Wallström har tydligen glömt vad som hände i Trollhättan för ett par månader sedan. En ung man gick in på en grundskola och högg ner mörkhyade lärare och elever. Tre av offren avled av sina skador. Mördaren blev skjuten av poliser som anlände till skolan, och även han dog av sina skador. LÄNK till min artikel "Knivdåd här och där"
Blev han också utomrättsligt avrättad? Ja, enligt Wallströms sätt att se saken blev han det, så vi svenskar ska nog sitta stilla i båten.
Så, hur stoppar man en person som hugger vilt omkring sig i avsikt att döda alla inom räckhåll? Talar honom vänligt tillrätta?
Så, hur stoppar man en person som hugger vilt omkring sig i avsikt att döda alla inom räckhåll? Talar honom vänligt tillrätta?
Svensk polis lär ha en skyddszon på 10 meter då det är helt ok att avlossa sina tjänstevapen mot en våldsam person som angriper dem eller någon annan. Samma logiska reaktion har vi hört om från Israel hela hösten. Varför har fler palestinier avlidit jämfört med judar, undrar säkert någon? Därför att personer i närheten av mordförsöken har avvärjt attackerna innan något offer dödats. Många offer har däremot fått skador, men inte avlidit av dem, i statistiken nämns oftast enbart dödsoffren.
 |
| Teddy Football Stadium, Jerusalem Foto: Bertil |
Men varför förläggs EM i Israel, det tillhör väl inte Europa? Nej, men Israel är totalt utmobbat och isolerat av sina arabiska grannländer, så för att kunna tävla i olika idrottsgrenar måste de släppas in i det närbelägna Europa.
Andra exempel är Champions League i fotboll och kval till EM och VM i fotboll samt andra idrottsgrenar. Detsamma gäller för övrigt Eurovision Song Contest.
Andra exempel är Champions League i fotboll och kval till EM och VM i fotboll samt andra idrottsgrenar. Detsamma gäller för övrigt Eurovision Song Contest.
Allt är ju politik!
