"From the river to the sea..." DEL 1

Kritiken mot Israels krigföring i Gaza är överväldigande, inte minst i sociala medier som Facebook.

I dessa dagar, 7 maj 2025, då det på dagen var 80 år sedan Tyskland kapitulerade och Det Andra Världskriget tog slut i Europa är det intressant att göra en jämförelse med nutidens händelser i Israel och Gaza. 

 

Många röster höjs för att Israel ska avsluta kriget, sluta bomba Hamas anläggningar och militära strukturer därför att civila, barn och gamla, drabbas fruktansvärt hårt eftersom Hamas kombattanter beblandar sig med dem.

Israel beskylls för folkmord och siffror omkring 50 000 döda nämns.

Jag skulle vilja dra en parallell till vad som hände i Europa våren 1945.

 

Låt oss jämföra Hamas med Adolf Hitler.

Hitler blev demokratiskt vald i Tyskland 1933 (Hamas valdes i Gaza 2006) och demonterade relativt snabbt demokratin i landet.  Nazisterna lät fängsla eller döda sina politiska motståndare. (Läs; Fatah 2007, som dödades eller flydde ur Gaza) 

Hitler lät bygga upp krigsmakten, som efter 1:a världskriget hade dömts att hålla en begränsad nivå. Adolf Hitler struntade i det och lät i stället rusta upp ohämmat. (Läs; Införsel och skapande av 10 000-tals raketer och ett strids-tunnelsystem under Gazas bebyggelse, längre än Londons t-bana, av betong och stål som egentligen skulle användas till återuppbyggnad av den sedan av tidigare krig sargade bebyggelsen)   

Nazi-Tyskland anföll överraskande Polen 1 sept 1939, fullt medvetna om att inget annat än ett storkrig skulle bli resultatet. (Läs; Hamas storskaliga attack 7 okt 2023, mot byar och kibbutzer inne i Israel samt mot musikfestivalen Nova, fylld med dansande ungdomar) Ca 250 personer togs som gisslan, minst 1200 dödades och flera tusen skadades. Israels svar var givet.

Polen litade på löftena från bl.a England om militär hjälp men den kom aldrig. (Läs; Efter något dygns chock från västvärlden, då grymheterna under Hamas terror blivit kända, vändes kritiken mot Israel som givetvis svarade kraftigt, som de alltid gör efter alla raket- och terrorattacker som utförts genom åren. Israel har fått strida ensamma, precis som Polen fick göra 1939.) 

När de allierade vände kriget till sin fördel blev Tyskland alltmer pressade, och till slut trängde engelsmän, amerikaner, ryssar, fransmän och andra arméer mot Berlin. Kriget var förlorat men Adolf Hitler vägrade kapitulera. (Läs; Hamas vägrar kapitulera trots att de militärt omöjligt kan vinna kriget)

För att knäcka det tyska folkets stridsvilja bombas många tyska städer till grus. Dödstalen var skyhöga, en hastig koll berättar om 30 miljoner civila tyskar som drabbades av bombningarna och dödstalen uppgick till fler än 500 000. Ändå vägrade Hitler att kapitulera. Han uttalade att det tyska folket inte var värda att leva om de inte var beredda att segra.

(Läs; Gaza bombas och ödeläggs till stora delar med många döda och skadade, men Hamas offrar sina egna i sin fortsatta kamp. ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet” är en vanlig devis från arabernas ledarskap)

Siffran 50 000 döda i Gaza är smärtsamt hög. Jämför den sedan med bombningen av Hamburg 25 juli 1943 som resulterade i 50 000 döda under en enda natt!

Många tyska officerare insåg att kriget var förlorat och flera mordförsök på Adolf Hitler genomfördes, dock utan framgång. Det mest kända är kanske ”20 juli attentatet” 1944, som var nära att lyckas. (Läs; I Gaza börjar människor öppet protestera mot Hamas , trötta som de är på ödeläggelsen och dödandet)

Efter att Adolf Hitler slutligen tog sitt liv, 30 april 1945, kunde äntligen hans generaler kapitulera villkorslöst och freden inträda.

 

Gatorna i Stockholm fylldes med jublande människor den 7 maj 1945. Äntligen fred efter 6 års krig. Fönstren i husen runt Kungsgatan var packade av firande ungdomar som öste ut konfetti i luftrummet över gatorna. Alla kramade alla.

Får vi se något liknande när Israel har lyckats krossa Hamas slutgiltigt?

Går det över huvud taget att krossa en idé?

Är det inte i stället troligt att slogans som ”From the river to the sea, Palestine will be free” kommer att fortsätta ropas ut på gator och torg?

 

För där slutar likheterna mellan glädjeyttringarna efter krigsslutet 1945 och kriget i Gaza.

 

Primo Levi - Tre Böcker

 

Jag köpte för flera år sedan en bunt gamla begagnade tidskrifter av typen populärhistoria på Tradera. När jag äntligen samlade krafter för att slänga de utlästa numren föll blicken på en baksida som gjorde reklam för en bok som fångade mitt intresse. Tidskriften var ca 10 år gammal, men jag hade missat just denna annons.

En bok som påstods vara det starkaste exemplet på litteratur om och från Förintelsen. Hur kunde jag ha missat något sådant?

Jag Googlade om boken möjligtvis gick att få tag på i något antikvariat. Döm till min förvåning (och glädje) då den gick att köpa hos varenda bokförsäljnings-sajt. 

Några dagar senare hade jag den i min hand.

Boken är en av de tjockaste böcker jag äger, (670 sidor) men är - som titeln anger - tre böcker i en. Tre böcker som är olika men intimt hör ihop. 

Jag ska försöka förklara hur.

Författaren, Primo Levi, var en italiensk man, född 1919.

Han var från början inte någon författare utan kemist. Detta yrkesval skulle spela en roll för hur han överlevde Auschwitz, och först efter kriget fick en mycket välförkänt författarstatus. Jag tror med bestämdhet att han föredragit att fortsätta inom kemin och aldrig behövt skriva ett ord utanför sin yrkessfär. 

Men nazisterna ville annorlunda, och 13 december 1943 greps han. Hans främsta brott: han var av judisk börd.

"Tre Böcker" är alltså just 3 böcker inom samma pärmar. Den första delen är den mest omtalade - "Är Detta En Människa?" (1958, 1976) Boken kastar läsaren utan förbarmande in i lägrens helvetiska inferno. Det meningslösa, det oväntade, det brutala, det oromantiska och oheroiska. Och oftast det förnedrande och slutligen det dödliga. 

Jag har läst om denna självbiografi att den är det närmaste Förintelsen som någon har lyckats beskriva. Men, som Primo Levi själv poängterar, ögonvittnena till Förintelsen skrev själva inga böcker. De dog i lägren, av svält, av våld eller i gaskamrarna. 

"Fristen" (1963) - den andra boken - beskriver kampen att överleva då man har överlevt. Om farorna och osäkerheten för alla dem som inte strukit med i lägren. För dessa väntade en ny prövning, hemresan. Ingenting var självklart, det kom ingen och hämtade dem, inga räddande änglar. Bara tålamod, uppfinningsrikedom och fräckhet kunde vara en biljett som räckte hela vägen.

"De förlorade och de räddade" (1986,,,) - den tredje boken är något av en konklusion av Primo Levis, och alla hans medfångars, öde. Han gör upp med sina tankar och försöker förstå det som inte går att förstå. En summering av en människa som var med.

Det är förstås omöjligt att recensera en trippelbok på 670 sidor, men jag lovar, jag sträckläste hela verket. Jag kan inget annat göra än att uppmana alla som har minsta intresse av en trovärdig skildring av detta - tyvärr alltför aktuella - ämne, att införskaffa ett eget exemplar av "Tre Böcker" av Primo Levi.

ISBN 978-91-0-013128-9 Albert Bonniers Förlag 2021