Polis på bio

Den 7 juni 2016 var jag en av biobesökarna på ett välfyllt Bio Roy i Göteborg. 

Det var Sverigepremiär av Watching The Moon At Night, en dokumentär i långfilmsformat av Bo Persson och Johanna Helander. 

Filmen analyserar den världsvida terrorn, dess orsaker och dess förövare men framför allt möter dess offer. En film som låter offren och dess anhöriga komma till tals.

Ett starkt dokument som försökte finna rötterna till dagens terror och hotet mot den fria världen. Filmen är svår att recensera, den måste ses. Börja med att se följande smakprov: Trailer 2min 34 sek Varning: starka bilder!

Polisbevakning

Utanför Bio Roy. Foto: Bertil

Jag är en van biobesökare. Men jag har aldrig varit med om att biografen övervakats av polis under filmvisningen. 

Fyra stabila poliser, varav två var iklädda västar med texten dialogpolis, vistades vid entrén under hela föreställningen. 
På gatan utanför var deras stora piketbuss parkerad. 

Märkligt att en film om terrorbrott skulle behöva skyddas mot terror. 
Så; varför?

Därför att många av besökarna hade judisk bakgrund och för att terrorn mot den judiska staten Israel var ett av ämnena i filmen. Dessutom sammanlänkades dagens terror runt om i världen ihop med den tilltagande antisemitismen; hatet mot judar.
Terror har ofta utövats av extremhögern eller extremvänstern. Till det måste vi numera lägga den tilltagande islamistiska terrorn. Filmen utropade inte någon särskild grupp som ondare än den andra. Men beskriver en gemensam nämnare för de tre aktörerna; hatet mot judar i allmänhet och den judiska staten Israel i synnerhet. 

Filmen berättade om terror i många olika länder; England, Frankrike, Spanien, USA, Algeriet, Ryssland, Sverige, Norge, Tyskland, Bali och Mellanösterns arabiska länder.

Samt Israel.

Hade inte Israel nämnts i filmen hade förmodligen behovet av polisbevakning utanför Bio Roy inte uppstått. 

Bojkott av SVT

Tel Aviv  Foto: Bertil

Efter filmens slut fortsatte ett kortare panelsamtal och en frågestund. Publiken fick ställa frågor till regissörerna Bo Persson och Johanna Helander samt Marianne Ahrne, som arbetade på Svenska Filminstitutet då filmens upphovsmän sökte bidrag till produktionen. 
Det huvudsakliga samtalsämnet var samproduktionen mellan filmbolaget och Sveriges Television, och dess ekonomiska stöd. 
Ett samarbete som avbrutits på SVTs begäran. Idag vill de inte kännas vid samarbetet och SVT vägrar dessutom att visa filmen i svensk TV. 
Debattartiklarna i Sveriges dagstidningar är glödheta i ämnet. Många kräver att filmen ska visas och i kommentarsfälten hopas det licensbetalare som högtidligt säger upp tv-licensen och slänger ut teven.
Även om kontraktet är brutet hann pengar betalas ut från SVT till filmprojektet Watching The Moon At Night, därför räknar filmbolaget SVT som medfinansiär. 
Med mina skattepengar, men jag får inte se filmen på tv på grund av politisk censur! 
Det är inte det Sverige jag trodde jag levde i.
Filmen om Ship to Gaza (som jag själv såg hos Judiska församlingen i Göteborg) fick inte bara stöd från Svenska filminstitutet, den visas också för Göteborgs alla skolelever i 9:an. Men en film om den universella terrorismen får vi svenskar inte se. 
Sista ordet är förhoppningsvis inte sagt, men både prestige och politisk korrekthet är inblandat i soppan.
Om någon inte aktivt svartmålar Israel, utan till och med har en nyanserad ton, blir det tvärstopp. 

Nya terrordåd

Mahane Yehuda marknad, Jerusalem
Foto: Bertil

Dagen efter biovisningen i Göteborg sker ännu ett av dessa vidriga terrordåd. Denna gång i Tel Aviv i Israel. Två unga araber, utklädda till ortodoxa judar, reser sig från sitt restaurangbord på en matmarknad och börjar skjuta med automatvapen mot slumpvis utvalda offer. 
Fyra döda och flera skadade blev resultatet denna gång. 
Gärningsmännen greps.

Hamas i Gaza hyllar skadeglatt morden. Fatah på Västbanken påstår att judarna får skylla sig själva och delar ut godis till glädjerusiga barn på gatorna. 

Vad säger vi då i Sverige? 
Både SVT och TV4 kallade terroristerna för "terrorister" (inom citationstecken). Var de inga riktiga terrorister? Morden kallades för "skottdrama" och Tel Aviv benämndes som Israels huvudstad. 

Frågar du israelerna själva vad deras huvudstad heter får du sedan 1949 svaret: Jerusalem.

Nu, ett par dagar senare, är det stora samtalsämnet Israels bestraffning av 10 000-tals araber som vill komma till al-Aqsamoskéen för att be under Ramadanmånaden. Istället får de stanna hemma och gå till lokala moskéer under fredagsbönen. Stackarna.

Men vem ägnar en tanke åt dem  som i onsdags förlorade sina nära och kära, eller som ligger skottskadade på sjukhus med livslånga skador som följd av ännu ett meningslöst terrordåd i Tel Aviv?

Man kan förstås fundera på om den israeliska regeringens kollektiva bestraffningar är rätt medicin. De är kanske rent av kontraproduktiva, även om just ett tillfälligt reseförbud inte är ett särskilt våldsamt straff. Kanske skulle det vara meningsfullt att tvinga alla gripna terrorister att se Watching The Moon At Night som någon slags motgift?

Hur behandlar man egentligen terrorister som kan göra vilka otänkbara handlingar som helst utan att bry sig om följderna för sig själv? Dödsstraff hjälper liksom inte.

Vad betyder döden för en självmordsbombare? 
Är döden - för dem -  ett straff eller en seger?