Jag är så tacksam att vecka 19 har passerat. Denna blogg har ju som syfte att skriva om min relation till Israel, dess historia och folk. Men denna gång kopplar jag samman med den gångna veckan i Sverige.
Jag mådde fysiskt illa under flera dagar, oron över vad som skulle kunna hända, men också vad som faktiskt hände i Malmö under veckoslutet blev nästan för mycket.
En av alla dessa falska slogans som dök upp i tv-rutan under Eurovision Song Contest var "Unitet By Music". Har det någonsin förekommit en mer missvisande signatur?
Många människor, både i och utanför Israel, menar att det finns ett före och ett efter 7 oktober 2023. Israel blir aldrig detsamma igen efter Hamas omfattande attack mot kibbutzerna i Gazas närhet, något har trasats sönder på riktigt.
Detsamma gäller den stora internationella meloditävlingen, jag tror att den aldrig kan bli vad den varit, eller vad den var tänkt att vara.
Som barn följde jag tävlingen, på den tiden var det faktiskt melodier som tävlade. Olika språk och särarter från olika kulturer möttes och blandades i en festlig atmosfär. Som exempel kan jag avslöja att jag fortfarande lyssnar, efter 50 år, på det spanska bidraget från finalen som hölls i Luxenburg 1973: "Eres tu". En melodi som håller över tid. (Klicka på länken)
Jag vet, smaken är olika. Vart jag vill komma är: många av oss som lyssnade på Eres Tu för 50 år sedan minns melodin fortfarande. Men, du som läser detta och såg Eurovisons-finalen 11 maj 2024, ärligt talat, hur många melodier minns du av det du hörde? Någon enda, möjligen? Kanske minns du de märkliga utstyrslarna som artisterna var klädda i, kanske minns du något ansikte eller någon spektakulär ljuseffekt.
Likheterna är hatet mot judar och Israel.
I Malmö buades Eden Golan ut av delar av publiken, och på gatorna runt arenan trängdes 10000-tals demonstranter för att skrika ut sitt krav, "Uteslut Israel".
I Israel räckte det inte med att bua ut de dansande ungdomarna i öknen. De skulle dödas, brännas, våldtas eller helst allt på en gång. Eller tas som gisslan, där de som fortfarande lever är fångar.
Ett mediedrev har startat och väller fram som en lavin. "Sluta kriga, Israel! "
Släpp gisslan och lägg ner vapnen säger Israels regering och folk. Det räcker nu. Vi vill inte att fler barn ska skadas eller dö.
Men Hamas har lovat att göra om det, igen och igen till segern är vunnen. Måtte detta få ett snart slut.
Hundratusentals israeler har fått lämna sina hem i norra delen av landet då Hizbollah skjuter raketer mot de civila samhällena i Israel. Värnpliktiga män och kvinnor tvingas lämna sina ordinarie liv för att ge sig in i det tätbebyggda Gaza och riskera sina liv i de blodiga striderna.
Aftonbladets läsare borde ju rösta noll poäng till Israel med tanke på tidningens hållning i Israel-frågan. Men läsarna hade Israel i klar ledning, nästan 40%. Komiskt!
När jag lyssnar på demonstranter i Palestina-tågen, eller läser kommentarer på Facebook stöter jag ofta på uttrycket: "Läs på historien", eller "Jag vill vara på rätt sida i historien".
Det är så märkligt för tidigare i mitt liv hade jag gått på mycket av det jag hört och sett i media. Det byggdes upp en bild av Israel som en orättvis och grym makt, och det stred mot den bild jag ärvt från min frikyrkliga bakgrund, bilden av Bibelns land med allt som följer med det narrativet.
Det var därför med en viss tveksamhet jag, tillsammans med hustru och 3 av våra döttrar, besökte Israel första gången 2007. Innan resan läste jag på om den moderna historien, om hur landet fungerar och började lära mig sådant jag inte visste innan.
Det var när jag läste på, och det har blivit mycket läsning sedan dess, och framför allt kom dit och fick se själv, som min kärlek till landet föddes på allvar. Det är mycket riktigt genom att känna till historien som man förstår hur det blivit som det blivit, med konflikter och hat.
Jag påstår att jag står på rätt sida om historien. Roar Sörensen, den norske predikanten och Israel-kännaren uttryckte det vid ett tillfälle mycket träffande: "Israel gör inte alltid rätt men de har rätt."
Avslutningsvis kan jag konstatera att oron jag uttryckte i mitt förra inlägg delvis var obefogad. Det blev inga stora bombdåd eller paniksituationer runt arenan i Malmö.
Jag är så tacksam att jag hade fel. Men varför låg det prickskyttar på taken? Varför kallades poliser från Norge och Danmark in för att förstärka säkerheten? Varför detta otroliga pådrag? Vem var man rädd för? Judarna? Knappast.
Men vi har lärt oss något, det finns ett före och ett efter 7 oktober 2023.
