Jerusalem - "the city of gold"

När man befinner sig i Jerusalem är det inte svårt att njuta av stadsmiljön.

Jerusalem är dock en stad som saknar vattendrag. Det påstås att Jerusalem är den enda huvudstaden i världen som saknar vattendrag av något slag; hav, sjö eller flod. Naturligtvis medför detta faktum att det också saknas något som är så vanligt i de flesta viktiga städer: en hamn.

Avsaknaden av detta inslag i bebyggelsen, som de flesta av oss uppskattar så mycket, kompenseras av en fantastisk utsikt och storslagna vyer.

Stadens kanske mest kända utblick får man om man tar sig upp på Olivberget och blickar ut över Gamla staden med västra Jerusalem som fond.

När solen går ner i Medelhavet och staden badar i ljus förverkligas under några magiska minuter visionen i den gamla vackra sången om Jerusalem som ”staden av guld”.

I stort sett samtliga byggnader är klädda med likadan typ av fasadsten vilken återger kvällssolens sken på ett oefterhärmligt sätt.

Jaffagatan i kvällsljus  Foto: Bertil

Det är plötsligt inte bara Klippdomens guldkupol på Tempelberget, där det judiska templet en gång stod, som lyser i solen; nej hela staden tycks ge ett återsken av solen, och husen förvaltar detta varma ljus under den korta skymningen tills det plötsligt blir mörkt. För oss nordbor känns alltid skymningen i Orienten obefintlig, och vi överraskas av hur hastigt eftermiddagen övergår i kvällsmörker.

Staden är verkligen kuperad. Gatorna är sällan plana utan sträcker sig upp mot kullarnas toppar för att sedan löpa utför på andra sidan. Det kan vara tufft att vara fotgängare i Jerusalem.

Jag har vid flera besök i Jerusalem bott vid Allenby Square, helt nära Central Bus Station vid ena ändan av den långa Jaffagatan. Många av oss turister dras till Gamla staden vid Jaffagatans andra ände. 

Man kan numera ta sig dit med spårvagn eller för all del med buss, men roligast är det ändå att promenera och uppleva staden med alla dess intryck under marschen. Efter några dagars vandrande, just när man börjar känna sig hemma och börjar känna igen affärer och restauranger, och när den första kvällens entusiasm har bytts ut mot trötta ömma fötter, då kan Jaffagatan emellertid upplevas som ganska brant. Under sabbatsdygnet har man dessutom inget val, bussar och spårvagnar står stilla.

Jag har ändå ljuvliga minnen av att gå hemåt uppför Jaffagatan under fredagskvällen tillsammans med de mina men också med nyfunna tillfälliga vänner, dvs andra som är på väg åt samma håll som vi.

”Var kommer ni ifrån? Sverige? Vad spännande, vi kommer från Brasilien. USA. Italien. Australien.”

Det är av någon anledning lätt att starta samtal med främmande människor i Israel.

Vi går alla mitt i gatan, på spårvagnsspåren, men det finns ingen risk att det kommer någon vagn. Eller bil eller buss. Det är ju sabbat! Kvällen är ljum, det blåser en stilla bris längs husen.

Ett par, tre katter ligger uppflugna på någon hög mur och bevakar omgivningen. En halvstor hund kommer spatserande alldeles själv med svansen i vädret. Han möter min blick för en sekund men lägger sedan fokus på något annat och försvinner in på en bakgata.

Det är tyst i den stora staden på sabbatens kväll, inget trafikbrus hörs. Märkligt tyst. Det påminner mig om långfredagarna i min barndoms Sverige i början på sextiotalet.

Samtal och skratt hörs från olika håll och ljudet från röster studsar och ekar mellan husväggarna. Många går tillsammans i klungor. Väldigt många människor besöker Israel tillsammans i grupp, som turister eller som studenter.

Bakom hotel King David  Foto: Självutlösaren

En annan vacker vy framträder om man slår sig ner på en av parkbänkarna bakom hotel King David. Där har man också stadens murar framför sig, men från motsatt håll jämfört med att stå på Olivberget. En grön dal breder ut sig mellan den torra gräsmattan och barrträden vid den lilla parken och de vackra stadsmurarna på andra sidan; Hinomsdalen. Längs dalens botten går en hårt trafikerad genomfartsled men ljudet av trafiken dämpas tack vare bebyggelse och vegetation.

Slutligen kan jag nämna rosenparken, Wahl Rose Park, på höjden bakom Knesset, regeringsbyggnaden. Välskötta planteringar av rosor och andra blommor samt konstverk är utspridda på en mjukt rundad kulle.

En fågeldamm, gångvägar och parkbänkar fullbordar denna oas i den moderna delen av Jerusalem, en park som liksom Jerusalem i övrigt drar till sig besökare från hela världen.

Wahl Rose Park  Foto: Bertil

Vid Västra muren kan du, om du lyssnar noga, höra jordens alla språk.
Det är tur att Vår Fader förstår dem alla.

Ett särskilt minne lyckades jag vid ett tillfälle fånga på rörliga bilder och med ljud i min lilla kompaktkamera. Jag satt på en bänk vid trädgårds-graven, den plats som kallas ”Gordons Golgata”.

Denna undangömda och fridfulla plats i östra Jerusalem vårdas av en brittisk stiftelse sedan 1800-talet. Överste Charles Gordon fann där en tom klippgrav uthuggen i berget, troligen flera hundra år före Jesu död. Klippgraven betraktas av många som möjligen Jesu tomma grav.

Trädgårdsgraven - "Gordons Golgata"  Foto:Bertil

En fridfull plats är det under alla omständigheter och många besökande grupper kan samtidigt samlas för andakt och samtal bland smakfullt placerade grupper av bänkar i den tomma gravens omedelbara närhet.

Plötsligt steg en innerlig sång mellan träden. Det var en stor grupp brasilianare, många med likadana blå turistkepsar, som avslutade sin andakt med att lämna platsen sjungande en sång på portugisiska.

Mjuka röster, ett vackert språk och en vacker sång.

Jag fann mig själv nynna med då jag kunde sången, fast på mitt eget språk.

Den svenska texten lyder:

Min Jesus lever, därför vill jag leva                      

min Jesus lever, därför är jag trygg

Jag säkert vet att han mig leder

Mitt liv är värt att leva för han älskar mig.

Det slog mig att staden jag lärt mig tycka så mycket om naturligtvis bara är en blek skugga av det framtida, himmelska Jerusalem – den verkliga staden av guld.