Minnen av minnesdagar

Jag har besökt Israel flera gånger de senaste åren. 3 av resorna har råkat sammanfalla med den Israeliska självständighetsdagen. 

Israel utropades ju som en judisk stat den 14 maj 1948. Men det årliga firandet sker bara undantagsvis den 14 maj, då Israel firar sina högtider efter den judiska kalendern. Detta innebär att festdagarna och högtiderna flyttar lite på sig från år till år. Oftast infaller Självständighetsdagen runt månadsskiftet april-maj enligt vår kalender.

Fyrverkerier över torget i Netanya   Foto: Bertil

Redan dygnet innan Självständighetsdagen minns man alla krigens och terrorns offer. 

I Israel startar som bekant högtidsdagarna vid solnedgången, och avslutas ett dygn senare vid nästa solnedgång. Minnesdagen för krigens offer startar således på kvällen med sorgemusik på radion istället för populärmusik och underhållning. Israelisk tv visar då enbart dokumentärer från krigen och högstämda minnesstunder med tal och vemodig musik, t.ex från Västra muren i Jerusalem.

Nästa förmiddag fortsätter minnesdygnet bl.a genom att flyglarmet ljuder över hela landet och man manifesterar några tysta minuter till minnet av krigens offer. 

Detta innebär en märklig förvandling under den dag som börjar med sorg men glider över i en brakande fest. Självständighetsdagen rivstartar nämligen på kvällen med stor folkfest i alla tätorter. Popkonserter, högtidstal och uppvisningar av allehanda slag blandas huller om buller. Konserter och lekjippon för barnen dränker fullständigt ljudbilden på städernas torg och gator. Allt händer samtidigt och avslutas med stora fyrverkerier.

Alla tycks vara där, alla åldrar, alla typer, alla språk och alla stilar. Då jag och min hustru Gunilla för första gången besökte Israel 2007, befann vi oss i Netanya då dessa två så olika dagar inföll. Vi bodde på Israels Vänners lilla trevliga Hotel Orit, och fick där rådet att gå in mot centrum för att uppleva 11-slagets tysta minuter på ort och ställe.

Vi förstod först inte betydelsen av den stunden men det skulle visa sig bli ett minne för livet.

Sirenen ljuder över Jerusalem  Foto: Bertil

Kl 11 på förmiddagen ljöd alltså flygalarmet över staden. Vid det öronbedövande oljudet avstannade all trafik. Inte stoppades utan avstannade!

Alla människor stillade sig och upphörde med allt de höll på med. Korsade de en gata blev de stående där de befann sig. Risken att bli överkörd var obefintlig då även samtliga bilar stannade, och förare och passagerare klev ur och blev stående vid sidan av bilen som i givakt. 

Efter några sekunder var den annars livliga trafikbilden stilla som på ett fotografi. 

Jag såg genom skyltfönstren in i klädaffärer, där det nyss pågått en livlig kommers med damer som rafsade bland klädställningarna.
Nu stod de stilla, kanske med något snyggt plagg i händerna, men deras fokus låg någon helt annanstans.

Det är inte många av Israels invånare som inte har en släkting eller bekant som stupat eller skadats i något av krigen eller vid terrordåd. 

När alarmet tystade rullade den frysta filmen igång igen, och allt återgick till det normala.

Naturligtvis hade vi glömt kameran på hotellet, men den skadan har tagits igen vid senare tillfällen.

Skulle du bli rörd och en tår slinka ut ur ögonvrån, behöver du inte känna dig ensam. Många människor visar öppet sin sorg, och gömmer sina ansikten i händerna. Det är en mycket stark upplevelse att få vara med om, och man måste vara riktig hårdhudad för att inte bli känslomässigt berörd.

När jag besökte Israel våren 2011, var det för att hjälpa till med målningsarbeten vid till/ombyggnad i Hotel Orit i Netanya. Vad jag inte visste då var att det finns minst en dag till som högtidlighålls på samma sätt, med några tysta minuter: Yom Hashoah, dvs åminnelsedagen för Holocaust. (Förintelsen under Andra världskriget.)

Det visade sig att en vecka innan självständighetsdagen ljöd även då sirenerna över landet, och folket stannade upp för en kort minnesstund. Denna gång var jag inte förberedd på att gå ut på gatan och uppleva händelsen, utan stod i källaren och målade tak och väggar i det nybyggda skyddsrummet på hotellet. 

I rummet bredvid stod en israelisk byggarbetare och putsade en vägg. Han var utom synhåll för mig, men jag hörde det karaktäristiska ljudet av hans grävande i hinken med putsbruk som han med en pisksnärtsrörelse kastade på väggen. Jag minns inte om det var Eli, Naftali eller någon av de andra. I samma stund som flygalarmsignalen startade sitt ylande upphörde ljudet av mursleven. Jag upphörde naturligtvis lite blygt även jag med mitt arbete, och blev stående med blicken in mot väggen.

Naftali och Nissim Foto: Bertil

Där stod vi tysta, utom synhåll för varandra, men medvetna om den andre. Inga tecken på ögontjänande. Man skulle kanske kunna jämföra fenomenet med Earth Hour, kvällstimman då alla uppmanas släcka ned all el som support för jordens natur och energikris.

Hur många är konsekventa då egentligen? Visst, det kan vara lite mysigt att släcka lamporna, men släckte du tv:n?

Vem skulle bry sig om jag struntade i att sluta jobba? Ingen såg mig, det gällde ju bara de som syntes på gator och torg. Eller?

Spelade det någon roll om min arbetskamrat jobbade vidare? Han stod ju också där helt isolerad, ensam i en källare, men han avbröt självmant sitt arbete. Kanske hade han inte brytt sig om ifall jag fortsatt jobba. Jag var ju inte jude, så vad förstod jag om hans lojalitet och personliga funderingar?

Minuterna förflöt och plötsligt lugnade sirenen ner sig. Det rytmiska ljudet av murarens arbete började höras igen. Även jag återupptog arbetet med att måla väggen. Ingen av oss två kommenterade de tysta minuterna, varken under tiden eller efteråt.

Min uppfattning är att detta engagemang gäller i stort sett alla i Israel, ytterst få struntar i den här typen av gemensamma manifestationer.

Ska vi svenskar vara avundsjuka på israelerna för att de har saker som de gemensamt och så mangrant kan sluta upp omkring? Om det skulle gälla samma orsaker som för människorna i Israel är mitt svar: naturligtvis inte.

Inte kan vi vara avundsjuka på dem för att de varit hatade och förföljda, fördrivna och misskrediterade i hundratals år. Eller leva under hot om krig och terrordåd.

Men vi kan stödja dem genom att också vi stanna upp några minuter tillsammans med dem, och reflektera över allt som hänt dem, vi kan sätta oss in i de politiska turerna kring det nutida Israel och dra våra slutsatser av den kunskapen, och slutligen följa uppmaningen i 1 Mos 12:3 att välsigna Israel.