PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 8 juni 2014

Tiggarfasoner

I dessa dagar är jag glad att jag tydligt deklarerat att min blogg inte är ett nyhetsbrev. Det händer så mycket i och kring Israel att det är svårt att hänga med. För alla som skriver om nyheter från Israel föreligger en klar risk att det man skrivit om inte är en nyhet när artikeln är färdig för publicering, eller att någon ännu större händelse överskuggar intresset för det man redan beskrivit.
Smart placerad tiggare intill bankomaten
Ben Yehuda street, Jerusalem
Foto: Bertil
Låt mig istället vidröra något som varit aktuellt att debattera i Sverige de senaste månaderna: tiggarna på våra gator. Det finns tiggare i Israel också. Ganska många på sina håll.
I Sverige verkar bråket om romerna från Rumänien mest handla om ifall de ska få stanna, just för att de är romer. Politiska förslag läggs om att förbjuda tiggeri för att slippa tiggande romer. I Israel får tiggande judar stanna i Israel just för att de är judar. De har liksom ingenstans att åka till än till Israel.
Under de decennier som passerat sedan staten Israel bildades 14 maj 1948 har landet tagit emot mängder av judar som tvingats lämna allt de ägde och ge sig av. Jag har skrivit om detta faktum tidigare, men det tål att nämnas igen; De glömda flyktingarna. 
Flyktingströmmen gick ju inte bara åt ett håll i Mellanöstern under 1900-talets mitt!
I vissa muslimska arabländer tvingades de judiska invånarna att skriva under ett dokument att inte ta med sig annat än vigselring och kläderna på kroppen. Resten av tillgångarna tillföll staten. Dessutom måste de lova att inte resa till den nybildade staten Israel. Av ca 850 000 judar som lämnade sina hem i arabvärlden reste ändå ca 600 000 till Israel, många för att dö eller skadas i det krig som rasade under de första åren. 
Jag tycker det är anmärkningsvärt att staten Israel har kunnat härbärgera så många utblottade människor under så kort tid. Det skapades bostäder, arbetstillfällen och språkutbildning för alla dessa människor, ett företag som de svenska politikerna har mycket att lära av. Men det fanns inget alternativ, och principen var ju att judar äntligen skulle kunna veta att det fanns en nation på jordklotet dit de var välkomna. 
Väldigt få nationer har det ekonomiska skyddsnät som vi i Sverige är bortskämda med. Globalt sett saknar de flesta länder skyddsnät helt. Israel har socialt skyddsnät, en kombination av statlig och frivillig omsorg. Men det finns, som sagt, tiggare. Där också.

Jag vill berätta ett par dråpliga situationer jag själv varit med om. 
Men först en god väns berättelse. Han och hans fru - vi kan kalla dem Anders och Anna - befann sig i Jerusalem och letade efter Tempelforskningsinstitutet. 
En man, som uppfattade deras rådvilla belägenhet, kom fram och frågade om han kunde hjälpa till. Han erbjöd sig att för 30 shekel (knappt 60 svenska kronor) ledsaga dem genom den röriga Gamla staden ända fram till dörren. Anders och Anna bestämde sig för att det kunde vara värt pengarna då tiden fram till deras bokade guidetur krympte hastigt och de accepterade anbudet. Väl framme skulle betalning ske, men då krävde den tjänstvillige ledsagaren 30 shekel per person. Plötsligt dubbla summan!
Knappast vad man förväntar sig, eller hur? Det blev en dyr promenad på några hundra meter, det hade förmodligen blivit billigare att ta taxi, fast taxibilar kan ju i och för sig inte köra på de smala gatorna. Istället för tiggeri skulle man kanske kunna rubricera taktiken som förslagenhet.

Bön vid Västra muren Foto: Bertil
Vid ett av mina första besök vid Västra muren i Jerusalem tilltalades jag av en from judisk, äldre man. 
"Får jag be för dig?" frågade han. Där stod jag, en blyg svensk turist, alldeles ensam vid judarnas heligaste böneplats och mannen ville be för mig. Jag stammade förstås ett förläget: "naturligtvis." Han rättade till kippan på sitt huvud, omslöt oss med armarna och sin bönesjal och började sedan be på hebreiska. "Vad heter du?" frågade han. Jag svarade med mitt namn. 
"Vad heter din hustru?" fortsatte han. Jag nämnde hennes namn och han bad vidare för oss, mycket innerligt. När han var färdig kom överraskningen: "Har du en slant till mig och mina fyra barn?" frågade han och sträckte ut handen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli arg. Jag vet att jag hastigt tänkte: "Om du hjälper mig, jag har fem barn." 
Men jag kände efter i fickan, där låg några mynt och jag överräckte dem, det var en struntsumma. Tiggartaktiken var dock lite pinsam, enligt mitt synsätt.

Minst lika märklig är följande upplevelse:

Chanukah ljusstaken Kikar Zion, Siontorget Jerusalem  Foto: Bertil

Det var ljus-högtidens, Chanukah, invigningskväll, i november 2013. 

Jag stod på Kikar Zion, (Siontorget) vid Jaffagatan och beundrade den jättelika sjuarmade ljusstaken som nyss hade blivit uppställt och tänd. En brandbil övervakade händelsen, och många nyfikna människor stannade till. 

Jag stod på trappan till det höga hotellet med samma namn som torget, då jag plötsligt insåg att jag inte var ensam. En man i 30-års åldern hade stannat till vid min sida. Han tände en cigarett och blickade ut över det färgrika skådespelet. Plötsligt började han tala till mig. 

"Vacker, eller hur?" Jo, det tyckte jag onekligen. Han fortsatte: "Du är kristen, va?" Jag hajade till vid den oväntade frågan, men svarade sedan; "Ja, det är jag". 

"Jag är också kristen" replikerade han. "Jag tror på Jesus och allt det där, du vet".

"Jaså, ja just det...?" Vart ville han komma? Jag insåg att jag talade med en kristen arab. Mannen fortsatte: "Tänk om det är så att det är Jesus som ordnat så att vi skulle mötas just ikväll? Vad skulle du säga om det verkligen var Jesus som ville att du skulle hjälpa mig med lite pengar? Förresten, inte mig, utan mina barn. Jag har inget jobb och vi är mycket fattiga..."

Jag måste erkänna att tankarna gick på högsta växeln nu. Det ville jag ju inte förneka inför mig själv att Jesus faktiskt skulle kunna sammanföra mig med en medmänniska som behövde just min hjälp. Men det kändes fel någonstans... 
Jag tog mod till mig och svarade lugnt, medan jag tittade honom rakt i ögonen;

"Om Jesus ville att jag skulle ge dig pengar borde han ha sagt det till mig först - eller hur?"

Mannen hann inte svara på mitt något negativa besked förrän en mobiltelefon ringde i hans ficka. Han halade upp en I-phone5 av senaste modell  och svarade på samtalet. 
Det var tydligen något viktigare än en töntigt turist som jag, och han avfärdade mig med en avvisande, utsträckt arm och blickens fokus långt borta. Han gick därifrån medan han talade i sin mobiltelefon på arabiska.

Det är inte alltid lätt att vara medmänniska...