Vad händer egentligen?

Vid Trädgårdsgraven i Jerusalem
Foto: Bertil

Det finns ämnen som är svåra och tunga att förhålla sig till.
Många Bibelställen är mer eller mindre svåra att förstå. 

Några handlar om hur Israels folk var hotade och allt såg helt hopplöst ut, men plötsligt blev de räddade på ett mirakulöst sätt.

Ett exempel är när Gideon ledde Israel i kriget mot midjaniterna. (Domarboken kapitel 7) 

Gideon hade bara 300 man mot en här av "midjaniter, amalektiter och alla österlänningar, som låg där i dalen, talrika som gräshoppor". (Dom 7:12)  Men en underlig förvirring drabbade fienden och de började att förgöra varandra, dvs sig själva, "den enes svärd mot den andre i hela lägret."  (Dom7:22)

Jag vet att det står att det var Herren som gjorde det, men hur såg det ut, rent praktiskt? Hur gick det till?

Ett annat exempel är berättelsen om hur kung Saul och Israel stred mot filisteerna. (Första Samuelsboken kapitel 14)  Även här berättas det att "den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor." (1Sam14:20)  Snart var segern vunnen, tack vare att fienden förintade sig själv.

Ett tredje exempel: Andra Krönikerboken 20. För att göra historien kort; Ammons barn och Moab drog upp mot Juda och Jerusalem. Men alldeles innan den avgörande attacken mot Juda kom de istället ihop sig med en tredje part; folket i Seirs bergsbygd. När Ammon och Moab besegrat folket från Seir "hjälptes de åt att förgöra varandra!" (2Krön20:23)  När Juda män kom fram till platsen var alltså alla deras fiender redan döda.
Hur var det möjligt? Varför betedde sig dessa soldater och dess ledare på detta sätt?
Kan sådant verkligen hända "på riktigt"?

Om du slår upp vilken dagstidning som helst eller följer radio och tv-nyheterna kan du se det hända, mitt framför dina ögon. Hela Mellanöstern bokstavligen brinner.
Jag kanske inte är rätt person att bedöma orsak och verkan i sådana här svåra frågor, men det finns intressanta kopplingar och komponenter.
Det märkliga är att skulle man fråga alla dessa muslimska krigare, som ofta bekämpar varandra, vilken som är deras största och viktigaste fiende skulle de förmodligen svara: Israel. Allihop. 

Men ändå slåss de mot varandra, det är en stor tragedi som utspelar sig framför våra ögon. Klantänkande, religion, makt, pengar, korruption och olja, anledningarna är många.

Minst 100 olika grupper bekämpar varandra i Syrien och kriget där spiller över till Libanon. De flesta förståsigpåare menar att Irak är förlorat, inbördeskrig är redan ett faktum.
Demokratirörelserna pressas hårt i Egypten och övriga Afrika, t.ex i Nigeria och Sudan. Så kan man fortsätta en lång stund.
Förvirringen verkar onekligen vara mycket stor.

Men ändå klagas det spaltmil efter spaltmil på Israel i debattbloggar och kommentatorsfält i vårt land. Kritiken mot Israel tycks ha ökat den senaste tiden. Kanske för att det snart är politiska val, och partierna siktar in sig på olika väljargrupper? Jag upplever att det saknas balans.  

Israel får hjälp av USA, därför vinner de hela tiden, säger några. Men det kan väl inte vara ett bra skäl att förgöra sig själv?
Israels grannar har lyckats döda hundratusentals människor av sina egna på kort tid. FN kan ingenting göra, Arabförbundet kan ingenting göra osv, osv.

Peter O´Toole som Lawrence
i storfilmen från 1962
Filmomslag Foto: Bertil

Under det Första Världskriget (1914-18) fick en engelsk officer, T.E. Lawrence, i uppdrag att försöka ena araberna mot turkarna.
Även om Lawrence, mera känd som Lawrence av Arabien, och hans beduiner inte påverkade kriget i någon avgörande grad (om detta tvistar dock de lärde alltjämt) skapades ändå en viss tillfällig enighet och sammanhållning som bl.a bidrog till de arabiska nationsbyggena som skedde i Mellanöstern.
Idag vittrar delar av detta byggnadsverk sönder inifrån.
Tvärtemot vad många föreställer sig är ju alla de moderna arabiska nationerna en produkt av britter och fransmän efter krigsslutet 1918.

T.E. Lawrence hade inte gillat vad som nu sker. Hade han levt idag hade han dött direkt, som pappa brukade säga, när han tyckte det var någon det passade in på.

Det finns de som tror att Israels ledare och folk njuter av att fienden förintar sig själva och skulle tjäna på muslimernas inbördeskrig.
Jag tror inte det.
Det finns ett talesätt: "Du vet vad du har men inte vad du får".
Oron är istället stor i Israel vad som ska komma ut av alla omvälvande revolutioner runt om i Mellanöstern.

Titta på en karta och fundera över Israels placering med en ring av oroshärdar runt sig. Det kan aldrig vara nyttigt att befinna sig i centrum av ett antal krig och veta att den som alla egentligen vill förinta är du själv. Självklart skulle Israel tjäna på om regionen var stabil och fredlig.
Den senaste i raden av kidnappningar, de tre judiska tonåringarna, är ett exempel på sådant man vill slippa. Inte sällan har ju diktatorer vänt folkets fokus mot en yttre fiende för att ena oroliga element i det egna landet, allt för att inte själv trilla av tronen.
Detta kan när som helst hända igen. Hoten mot Israel är verkliga.

Har då oroligheterna i den muslimska världen samband med Israel?
Jag vill inte förandliga och dra för stora växlar. Tankarna cirkulerar kring alla märkliga kopplingar, men jag vill inte bli beskylld för att påstå att "Gud straffar muslimerna för att de hatar Israel."
Jag tänker inte så!
Vi förstår verkligen inte allt. Du får bedöma själv!
Det är under alla förhållanden fruktansvärt svårt att se alla människor som lider. Världen är just nu i den ondes våld!
Men samtidigt finns Guds löfte till Abraham: "Jag skall välsigna dem som välsignar dig (Israel) och förbanna den som förbannar dig". (1Mos12:3)
Det vill jag tro på och vila i.