Tre regeringar föll

Flera regeringar på jordklotet upplever kriser.

De tvingas att upplösas, antingen av det system som styr dem eller av sina egna misstag. 

Andra regimer borde upplösas men gör det inte. De sitter kvar vid makten på grund av sin egen orättfärdighet. Korrupta, våldsamma och maktgalna. Zimbabwe, Nord-Korea, Burma och Syrien är några exempel på stater i den senare kategorin, enligt min personliga uppfattning.

Under den gångna veckan, i början på december 2014 har minst tre regeringar genomgått stora kriser och förändringar.

Vy från Tel Aviv

Israel

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu upplöste häromdagen Israels regering efter interna strider på det politiska planet, och nyval är att vänta. Netanyahu har varit en stark ledare men har tappat i populäritet i takt med att hans politik, inte minst i konflikten med araberna på Västbanken, hårdnat. Han är för vek mot Hamas i Gaza och samtidigt för sträng mot PLO i Judeen/Samarien enligt många israeler, om man ska förenkla det hela.
Justitieminister Tzipi Livni och finansminister Yair Lapid anklagades för att försöka avsätta honom i en kupp och de avskedades, varmed regeringskrisen var ett faktum. Samtidigt som folk börjar tröttna på Netanyahu bedöms han inte ha någon verklig konkurrent som premiärminister, vilket betyder att han troligen återfinns på sin post efter nyvalet nästa år, men med en ny regeringskonstellation. 

Det är intressant att se förändringen av Israels politiska utstrålning sedan 1948. I början var det, trots krig och spänningar, mycket tal om utsträckta händer och försoning. Politiken var vänsterorienterad, närmast socialdemokratisk i svensk jämförelse. Histadrut (Israels motsvarighet till svenska LO) organiserade alla judiska invandrare som byggde landet i sann nybyggaranda, med den extremt socialistiska kibbutzrörelsen som motor. 

Men för varje krig som drabbade Israel drevs folkets vilja i de politiska valen åt det som vi kallar höger. Hökarna blev fler än duvorna, så att säga, och efter det ena uteblivna fredsavtalet efter det andra tröttnade väljarna på att freden aldrig infann sig. Klimatet hårdnade, kraven på resultat ökade och de politiska uttrycken mer oresonliga.

Israel får ofta kritik för att gamla terrorister kommit tillbaka som toppolitiker i Israel, till och med på premiärministerposten. Ett bra exempel är Yitzhak Shamir, som i ungdomen var medlem i Sternligan, gruppen som mördade den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte 1948. Shamir är den som suttit 3:e längsta perioden som premiärminister efter David Ben-Gurion och Benjamin Netanyahu.

Eller Menachem Begin, som blev ledare för Irgun 1947, en motståndsgrupp som före Israels bildande bekämpade britterna i Palestina. Han anses vara ansvarig för bombdådet på hotel King David i Jerusalem 1946, med minst 90 dödsoffer.

En terrorist som premiärminister?

Israels regering förbjöd de militanta gruppernas existens och de upplöstes efter statens bildande. Det är skälet till varför Shamir och Begin kunde göra politisk karriär; de underordnade sig det demokratiska, politiska livet. Begin lyckades t o m förhandla med Egyptens president Anwar Sadat och skapade ett fredsavtal som håller än i dag, och för vilket de två delade Nobels fredspris 1978.

Palestina

Om kritiken mot Shamir och Begin ska vara giltig måste Yassir Arafat tas med i en jämförelse. Detta för att visa att Israel och "Palestina" ofta jämförs med olika måttstockar.

Om någon var terrorist var det Arafat. Han blev ledare för PLO (Palestinska befrielseorganisationen) 1969, vars mål var att skapa en palestinsk stat på den mark där Israel fanns. PLO bildades ju redan 1964, flera år innan dagens israeliska ockupation av Västbanken hade inletts. PLO består av många, mindre grupper, varav Fatah blev tongivande och Arafat dess ledare. 

Det verkar ha glömts bort i den allmänna debatten hur hans Fatah sprängde flygplan, utförde bombdåd och liknande under en lång tidsperiod runt 1970-talet. Vi glömmer inte morden på 11 israeliska idrottsmän och ledare under OS i München 1972. 

Arafat och hans armé gjorde sig dock impopulära även bland vissa arabstater och drevs genom Mellanöstern, efter att ha gjort sig obekväm i land efter land. Jordaniens kung Hussein tvingade Fatah med våld ut ur Jordanien och till slut hamnade PLO/Fatah i Libanon, där organisationen stred under det 15 år långa inbördeskriget, 1975-90, och som kostade minst 100 000 människor livet.
1982 drogs Israel in i kriget efter att PLO angripit och terroriserat över gränsen till Israel. Den palestinska terroristorganisationen tvingades samma år att lämna även Libanon efter hårda strider i Beirut, och fick en fristad i Tunis, huvudstaden i Tunisien i Nord-Afrika.

Arafat gjorde - mot alla odds - internationell comeback som fredsduva och började tala med Israels förhandlare, ett arbete som utmynnade i Osloavtalet 1993 och upprättandet av en palestinsk myndighet. Yitzhak Rabin var då premiärminister i Israel. Avtalet slöts 18 sept i Washington under USA:s president Clintons översyn. För det fick Arafat dela Nobels fredspris med Rabin, men någon fred blev det inte i praktiken.

Så här 10 år efter Arafats död har ingen slutgiltig punkt satts i konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten även om en mängd samarbete faktiskt sker på många områden. 

Under våren 2014 bildade den palestinska myndigheten på Västbanken, under Mahmoud Abbas ledning, ett kritiserat samarbete med Hamas i Gaza. En samregering bildades, men den upplöstes efter 6 månader, under just denna vecka som gått, allt under stor oenighet mellan grupperna. Något nyval blir väl inte heller aktuellt - till skillnad från Israel - det var 10 år sedan val hölls på Västbanken.
Det är följaktligen den andra regeringen som denna vecka har upplevt kris och upplösning. Någon palestinsk stat har ännu inte bildats och förutsättningarna ser sämre ut än på länge, då den palestinska myndigheterna inte har kontroll över hela sitt territorium. 

Sverige

Men även Sveriges regering har problem. Regeringspartiernas statsbudget gick inte igenom i riksdagen och nyval har utlysts. Ett av de få beslut som Stefan Löfvens regering hann fatta var att erkänna Palestina, en stat som inte finns. Det beslutet får vi leva med för all framtid, även om Sveriges politik skulle få en ny inriktning efter nyvalet i mars 2015. Varför skulle Sveriges regering vara så otroligt snabba med att erkänna Palestina som stat, ett Palestina som nu, bara ett par månader efter erkännandet, har kollapsat? Det är märkligt att både Israel, Palestinas och Sveriges regeringar upplöstes/fallit under samma arbetsvecka i början på december 2014.

Detta inlägg är inte partipolitiskt, jag kan bara konstatera att beslutet att erkänna Palestina blir ett av få beslut av Sveriges nya regering som förverkligades, och ett av de få avtryck i historien regimen Löfven á la 2014 kommer att ihågkommas för i framtiden.
PS. Nyvalet i Sverige genomfördes inte av olika anledningar, förtroendekrisen tynade ut och Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister.