Historien baklänges

Gustav III (1746-1792)
Oljemålning Alexander Roslin 1771

Jag lyssnade nyligen på ett radioinslag som handlade om en av de hittills ganska okända makthavarna vid Gustav III:s hov, kungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotte. 

Gustav III levde mellan 1746-1792, då han blev mördad av en konspiratorisk grupp adelsmän under en maskeradbal i Stockholm. Det var en ung författare, My Hellsing, som studerat tidsepoken 1700-talet i allmänhet och Hedvig Elisabeth i synnerhet. 

Det resonerades i radioprogrammet om hur historiebeskrivningen kan gå till, och hur vår svenska självbild kanske blivit till. Samtalet mellan My Hellsing och programledaren gav mig en jämförande tanke angående Israel, men låt oss ta det från början. Det blir först lite svensk historia i kortformat:

Sverige har ju haft fred i över 200 år, det senaste kriget som Sverige deltog i som nation var mot Norge 1814. Vi har visserligen haft trupper i FN-tjänst i bl.a Kongo, Cypern och Sinai, och även deltagit i strider i Afghanistan, Libyen och på Balkan under senare år, men ändå...

Sverige är för många synonymt med ett fredligt, lugnt hörn på klotet. 

Vårt försvar är numera nedmonterat till smärtgränsen, och få svenskar har upplevt krigets fasor trots att vårt land omringades av krig 1939-45. Genom en kritiserad politik undgick Sverige att dras in i Andra Världskriget.

Hur är detta möjligt? Det måste väl ändå bero på att vi av naturen är ett fredligt folk, som inte vet hur väl vi vill våra medmänniskor. Eller? 

Kung Gustav II Adolfs död vid Lützen 1632

Oljemålning Carl Wahlbom 1855

Sanningen är ju att Sveriges historia fullständigt badar i blod genom krigiska kungar och segdragna konflikter under hundratals år, framför allt under 16 och 1700-talen. Sverige var en av Europas mest makthungriga och blodtörstiga riken, många gånger vanskött och med en fattig och lidande befolkning. 

Sveriges nuvarande kungs - Carl XVI Gustav -  anfader Jean-Baptiste Bernadotte, hämtades från Frankrike och kröntes till kung av Sverige 1818, under namnet Karl XIV Johan. (Och blev samtidigt kung Karl III av Norge, som Sverige besegrat i det sista kriget 1814) Han var en av den franske kejsarens, Napoleon, främsta militära ledare. Han var verkligen ingen gullig duvunge, utan en yrkesofficer av marskalks rang, trots att vår nuvarande kung gör allt för att beskriva sin släkts fredliga ursprung och traditioner. Till hans försvar har det trots allt varit sammanhängande fred, från den första Bernadotten på tronen till idag, även om det naturligtvis inte bara är kungahusets förtjänst.
Något som ofta glöms bort är också att ca 1 miljon svenskar utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet, bort från fattigdom och hopplöshet.

Nu till My Hellsings poäng som var följande: Vi ser på dagens samhälle och konstaterar att Sverige är en förhållandevis trygg plats på jorden, jämfört med många andra platser. Vi svenskar är ett fredsälskande, förhållandevis jämlikt och demokratiskt folk.
Det är så vi vill se oss själva.
Men vår självbild bygger delvis på ett önsketänkande och vi har glömt hur det en gång var. Vi kan vår historia dåligt, något vi delar med många andra människor. Vi tror därför att vi gjort allt rätt från början, och lagt en stadig och fredlig grund att bygga dagens samhälle på. 

Med detta utgångsläge startar vi i nuet och skriver sedan vår historia baklänges. 

Vi antar saker utan förankring, och bedömer ibland - med dagens situation som jämförelse - historien fel.

Jag hoppade till när jag hörde det. Skriver vi historien baklänges? Ja, kanske är det så. 

Genast drog jag en parallell med dagens vanliga syn på Israel och landets konflikt med omvärlden.

Eftersom Israel sedan juni 1967 har tagit makten i Judéen, Samarien (Västbanken) och Golanhöjderna, samt sedan flera år genomför en partiell blockad av Gaza, måste de (israelerna = judarna) - med samma logik - vara elaka, maktgalna och blodtörstiga. Eftersom Israel har en stark militär förmåga, lång värnplikt och en modern vapenarsenal måste israelerna (judarna) vara helt fixerade vid våld som lösning på alla problem. 

En sorts omvänd jämförelse med Sveriges historia. En slutsats baserad på dagens situation, historielöst byggd på fördomar och uppförstorad genom antaganden.

Sanningen är ju istället att Israel redan från början accepterade en tvåstatslösning. Staten utropades den 14 maj 1948 i det geografiska område som den tilldelats av FN-s delningsplan. Tanken var att det skulle ges möjlighet att bilda en judisk och en arabisk stat. 

Men den arabiska staten grundades aldrig, istället anföll Israels grannar från alla håll. Redan i detta första krig (1948-49) gjorde Israel mindre landvinningar, men det var 19 år senare, (1967) efter ytterligare ett försvarskrig som grunden till dagens omständigheter lades. Att det var Israel som vann ett defensivt krig har kritikerna glömt av. Att länder som intar mark av sina grannar i ett försvarskrig sällan lämnar tillbaka marken (det finns oräkneliga historiska exempel) räknas liksom inte när det gäller Israel. 

Att de som styrde Västbanken och Gaza före sexdagarskriget 1967 (Jordanien respektive Egypten) dessutom inte vill ha tillbaka områdena, och att det inte heller finns någon fungerande statsbildning där räknas visst inte heller. 

Att Israel lämnade tillbaka hela Sinai-halvön efter fredsfördrag med Egypten har de också glömt av. 

Gaza sett från Israel   Foto:Bertil

Att inte bara Israel, utan också Egypten, försöker blockera terrororganisationen Hamas införsel av vapen till Gaza, och att Hamas vägrar att förhandla om fred och att Hamas får underkänt av de flesta folkrättsexperter (t.ex Amnesty) tar de ingen notis om. All skuld läggs på Israel.

Tiotusentals araber från både Västbanken och Gaza rörde sig tidigare dagligen  fritt över gränsen till Israel. De arbetade där och på det viset kunde de försörja sig, men att terrorn mot civila i Israel har satt stopp för de möjligheterna har Israelhatarna förträngt. 

Att varje så kallad fredsprocess, istället för en stabil fred, har övergått i vågor av våld och interfador beordrade av det arabiska ledarskapet tar man inte med i kalkylen.

Att Hamas håller Gazas befolkning under ett religiöst och politiskt förtryck, använder dem som mänskliga sköldar och bedriver krig mot Israels civilbefolkning tar man heller inte hänsyn till vid sin bedömning av det kritiska läget som uppstått i Gaza.

Maktövertagandet 1967 och den påföljande judisk bosättning i Judeen och Samarien (Västbanken) från ca 1970 och framåt, är inte grundorsaken till konflikten mellan staten Israel och dess arabiska grannar, utan en följd av konflikten. Detta kan inte påpekas tillräckligt ofta.

Listan kan göras mycket lång men Israels kritiker väljer att över det hela taget inte ta med i beräkningen allt som hänt i Mellanöstern under de senaste drygt hundra åren.

Istället gör man som vi svenskar tycks göra när vi skriver vår historia. 

De startar i nuet och skriver historien baklänges.