Naivt

Ebba Busch Thor (KD)
i Israel 2009

Att vara en vän till Israel provocerar väldigt många människor.

Dagens ämne är ingen nyhet för dig som försöker följa med i debatten i Sverige, men kanske kan det vara intressant för någon läsare. 

Vill man nå en politisk ledande position i Sverige tycks det vara en extra belastning att samtidigt vara en vän till den judiska staten Israel. Av alla jordens nationer finns det väl ingen som tänder ett sådant hat hos många.

Att åka fast för rattfylla, bli avslöjad med ekonomiska oegentligheter, få mängder med parkeringsböter, strunta att betala TV-avgift under många år eller som miljöpartist måla sin båts botten med giftig, förbjuden färg; allt detta går att komma undan med. Likt en hal tvål slingrar många karriärsugna politiker sig ur massmedias drev och utom hörhåll för allmänhetens hån. 
Lite skräp i ögat får man ta, folk glömmer efter en tid. 

Men att öppet stödja Israels rätt att försvara sitt folk och sitt land gör den tilltänkte topp-politikerns framtid osäker. Är han/hon verkligen lämplig som ansikte för oss? Kan vi lita på honom/henne? Kan en sådan person verkligen få ett ansvarsfullt uppdrag?

Under hösten har det förekommit en debatt i svenska medier på grund av ett Facebook-inlägg där svenska Kristdemokraternas partiordförande, Ebba Busch Thor, visade upp sig i t-skirt med IDF:s (Israels armé) emblem på ryggen. Fotot var taget 2009, under en studieresa till Israel. Dessutom hängde hon mot en gammal halftrack pansarbil från tiden för andra världskriget. Det blev för mycket för somliga.

"Det är djupt provocerande att Ebba Busch Thor poserar framför militärfordon som tillhör en armé som beskjutit skolor, ambulanser och sjukhus", säger Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, till Expressen.

"Total avsaknad av politiskt omdöme" är Lindes samlade beskrivning av Kristdemokraternas ledare.
Kanske har Hans Linde rätt när han skriver att fordonet beskjutit skolor, ambulanser och sjukhus; men israeliska sådana, då det lär vara ett beslagtaget krigsbyte från den syriska armén.

Hillevi Lsarsson (S)

Nu ett par andra exempel på några som på liknande sätt helt tycks sakna politiskt omdöme. 
Först Hillevi Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon fick under hösten 2014 ett uppmuntrande pris av Palestinska kulturföreningen i Malmö för sitt engagemang för Palestina. 
"Känns mycket hedrande," betygar hon på sin Facebook-sida. Tror jag det. Hennes partiledare erkände, efter sin valvinst samma höst, Palestina som en stat. Trots att den staten inte finns...
Den stora paradoxen i sammanhanget är följande: På kartan över Palestina finns inget Israel! 

PLO:s ursprungliga mål hade i karttillverkarens fantasi förverkligats. 
PLO (Palestine Liberation Organisation) bildades redan 1964, tre år innan 6-dagarskriget och Israels maktövertagande i Judeen och Samarien (även kallat Västbanken) och alltså flera år innan en enda så kallad judisk "bosättare" satt ner bopålarna där. Följdakligen måste ju PLO:s avsikt ha varit att befria det land där staten Israel låg. Ingen har väl någonsin hört talas om att PLO jobbade för att befria Västbanken från Jordanien, som var ockupanter sedan 1948.
Naturligtvis erkänner inte fru Larsson något agg mot Israel, enbart att hon stöder de stackars palestinierna i deras hopplösa kamp mot stora stygga vargen. Hon talade också på en gatumöte där den medverkande folkhopen skanderade: "Död åt judarna" och liknande tillmälen, men eftersom fru Larsson inte kunde arabiska så tycker hon sig gå fri även från det.

Bland andra framgångsrika svenska politiker med sympatier för Hamas och PLO kan nämnas Gustav Fridolin (MP) utbildningsminister, och Mehmet Kaplan (MP) avsatt bostadsminister. Båda har åkt med Ship To Gaza. Kaplan har dessutom festat med turkiska facistledare, dock utan att veta om det enligt honom själv, och utropat "Vi ska befria Jerusalem" på gatumöten i Sverige. 
Vänsterledare och andra kändisar har också rest med Ship To Gaza, och flera socialdemokratiska politiker och funktionärer har under åren haft nära samarbete med PLO-ledare som Yassir Arafat. Svenska Socialdemokraterna anser sig dessutom vara ett systerparti till PLO. 
Inget fel i det så länge man är öppna med det. Det konstiga är att Sverige pumpar hundratals miljoner till den palestinska myndigheten och Hamas utan några krav på hur pengarna används. 
Vi väljare kan ju alltid lägga vår röst på det parti vi sympatiserar med.

Mur i armeniska kvarteret
Jerusalem   Foto: Bertil

Kort sagt, man kan alltså nå den absoluta toppen samtidigt som man aktivt sympatiserar med t ex terror-organisationen Hamas i Gaza eller turkiska terrorister eller vad övrigt som helst. 
Allt utom Mellanösterns enda demokrati; Israel. Det tycker jag är märkligt. 
Jag tror inte att Hillevi Larsson är genuint ond, hon har bara en naiv inställning till hur Mellanöstern-konflikten ska lösas. 
Och det var kanske naivt av Ebba Busch Thor att tro att hennes sympati för Israel skulle gå obemärkt förbi. 

Jag har förresten själv en tröja med texten: "Wherever I Stand I Stand For Israel". 

Så naiv är jag.

Nimis brinner

Delar av Nimis

Foto: Sebastian Vidovic (med tillstånd)

Nimis brandskadades 24 november 2016. Det var inte första gången Lars Vilks konstverk, vid stranden på norra sidan av Kullen i södra Sverige, har brunnit. Det har också vandaliserats och blåst omkull av stormar och vågor. Men med Lars Vilks ofattbara tålamod har konstverket återställts i en ny form, gång på gång. Enligt Vilks ingår marodörer, stormar och mordbrännare i konstverkets naturliga uttryck och förvandling. Något flummigt kan tyckas, men konstnärer har ju rätt att uttrycka sig fritt.

Jag har själv, tillsammans med min familj besökt Nimis. Det var en del år sedan. Vi klättrade i tornen, fantiserade om vad de betydde och barnen hade lika roligt som vi vuxna.

Konstnären Lars Vilks är också känd för att utmana Islam genom att använda sig av tryckfriheten och åsiktsfriheten i Sverige och den övriga fria världen. Han har förnedrat världens alla muslimer genom teckningar som muslimerna anser avbilda profeten Muhammed som en hund med människohuvud, och placerat figuren i mitten av en vägrondell, därav namnet "Rondellhund".

De tre första teckningarna, som publicerades i en mindre svensk lantortstidning 2007, följdes av flera som publicerades i den danska dagstidningen Jyllandsposten. Ryktet om Vilks hädelse spreds över hela den muslimska världen. Det är fantastiskt att Nerikes Allehanda och Jyllandsposten har så många läsare i t ex Iran och Pakistan, men det verkar inte bättre, då det uppstod stora demonstrationer där och i andra muslimska länder.

Lars Vilks lever idag under ständigt mordhot och med rigoröst livvaktsskydd.

Den 25 november jobbade jag som vanligt med att spackla och måla i en villa i vårt samhälle. Mitt yrke består ju i att måla och tapetsera, numera oftast hemma hos privatkunder. När jag är ensam lyssnar jag ofta på Sveriges radio P1, den talande kanalen. I nyhetsflödet förekom branden på Nimis gång efter gång under morgonen. När det var dags för kulturinslag pratade man om samma sak som sekunderna innan behandlats i nyhetssändningen: branden dagen innan i konstverket Nimis, egentligen en enda stor brädhög skapad av drivved, placerad helt isolerad långt från människor och vägar. Elden var släkt, ingen person hade kommit till skada och Lars Vilks tänkte se till att det byggdes upp igen.

Branden i staden Haifa  Foto: TT

Samtidigt brann det med en helt annan intensitet på en annan plats: Israel.

Sedan flera dagar hade olika delar av Israel plågats av mycket kraftiga bränder, varav flera ansågs vara anlagda. 70-80000 människor hade tvingats lämna sina hem, arbeten eller universitet. Faran för en mycket stor katastrof var överhängande, om den inte redan hade inträffat. 

USA, Ryssland, Italien, Turkiet, Grekland, Kroatien och Cypern är några av de länder som sänt brandbekämpare och flygplan till undsättning. 

USA flög även in en ombyggd jumbojet för att kunna vattenbomba stora ytor. 

Till och med den Palestinska myndigheten lär ha hjälpt till. Tacka för det, motsatsen skulle ju vara anmärkningsvärd då ingen sitter frivilligt och brinner upp. Ren självbevarelsedrift skulle ju räcka för att hjälpa till vid okontrollerade markbränder som hotar egen bebyggelse. Trots detta har det förekommit jubel på de så kallade sociala medierna runt om i arabvärlden. "Allah hämnas på judarna genom att låta elden plåga dem", sägs det. Lite hjälp har Allah tydligen fått av ett okänt antal arabiska, unga män som gripits för mordbrand. 

Om allt detta säger nyhetsförmedlarna på Sveriges Radio ingenting denna morgon, fredagen 25 november. Inte ett ord.

Först kl 13.00 kunde vi lyssna till ett reportage om katastrofen i Israel. Jag är inte ensam om att anse att nyhetsvärderingen i Sveriges "opartiska" statliga media går att diskutera. 

Mitt exempel är på gränsen till komiskt, eller i alla fall symtomatiskt: Man talar oavbrutet om en mindre brand i en brädhög ute i naturen, ett "konstverk" med signaturen Lars Vilks, men inte ett ord om flera samhällshotande bränder i det redan brännmärkta Israel. 

För brännmärkt är Israel i svensk media, någon annan förklaring kan jag inte finna. När det brann i Australien och Spanien fick det stort utrymme i svensk radio och TV.

Det hjälper naturligtvis inte israelerna att släcka några bränder om svensk statsmedia nämner om dem eller inte, nej, det handlar om nyhetsvärdering och påvekan av svenskarnas inställning till Israel.

Kristallnatten 9 november 1938
Foto: Forum För Levande Historia

Svensk TV visade den 9 november 2016 en amerikansk dokumentär på "Kunskapskanalen" med titeln; Israels mediastrategi i USA. 

Programmet, som skulle utbilda de svenska tittarna, gick ut på att allt vi hört om det judiska folkets utsatthet, om Israels prekära säkerhetsläge och behovet av en enda liten judisk stat i världen var en stor lögn. Allt som vi Israelvänner tycker oss veta om historien och bygger vår uppfattning skulle vara ett luftslott. Israel är enbart en krigsmaskin och penninghungrigt monster, kort sagt allt det som den antisemitiska världsbilden bygger på.

Svensk statstelevision hade den dåliga tajmingen att sända detta suspekta hatprogram på kvällen för minnet av Kristallnatten 1938; natten mellan 9-10 november.

Var detta en tillfällighet? Jag tycker det var osmakligt.

Jerusalem-Biografin

Vägskylt  Foto: Bertil
Min första resa 2007

Detta är en omarbetat/förkortad version och en introduktion till min recension av boken "Jerusalem-Biografin" av Simon Sebag Montefiore.
En mycket tjock bok om Jerusalem och dess historia, härskare, invånare och öde.

Återigen får jag min bild av staden bekräftad; Jerusalem är något av ett nav i jordens centrum. Blickar av åtrå har riktats mot henne under alla tider.
Belägen i en geografisk skärningspunkt mellan samtliga väderstreck, särskilt under den tid då människorna inte förflyttade sig med hjälp av flygplan utan färdades längs vägarna mellan den tidens kända världsdelar.
Jag kan fortfarande känna känslan när jag första gången fick se "Jerusalem" på vägskyltar när jag närmade mig staden med bil. Flera personer jag talat med har upplevt samma sak; en märklig känsla i magtrakten av spänning och upphetsning. Den känslan återfinner sig varje gång det är dags.
Varje gång jag besökt Israel har jag vigt mer och mer tid på att vistas i Jerusalem. Att flanera runt på gatorna och titta på människor, miljöer och vyer har blivit viktigare. Varje gång jag lämnat staden sätter en längtan efter att komma tillbaka in.
En kuperad stad som Jerusalem, ca 900 meter över havet. erbjuder många överblicksvyer; vackra för ögat och vilsamma för sinnet.
Samtidigt är det en stad som har sett mycket blod flyta. Dagens människor minns naturligtvis bara det som händer idag, men efter att ha läst Montefiores bok inser man att det finns mer att berätta.
Den ena våldsamme härskaren efter den andre har tagit eller ärvt makten över Jerusalem.
Det var verkligen inte bättre förr!

En sak som slog mig gång efter gång under läsningen var detta faktum som jag ständigt återkommer till i mina bloggtexter: det har aldrig funnits en stat med namnet Palestina, styrd av araber/palestinier/muslimer. 

Dagens hatfyllda propaganda om att befria Palestina från judarna/Israel till sina rättmätiga ägare är verkligen en dimridå utan substans.

Jerusalem från Väg 1  Foto: Bertil
"Se, vi går upp till Jerusalem" (Svensk kyrkopsalm)

Bara under - historiskt sett - korta perioder har regionen varit under arabiskt styre. Framför allt under en epok, några år efter Muhammeds död 632, då Jerusalem intogs av den nyfödda religionen Islams arméer. 

Sanningen är istället att i stort sett alla epokers stora riken lagt Jerusalem under sig, under längre eller kortare perioder. 

Bara under de 400 år (1517-1917), som det skakiga osmanska riket officiellt styrde, gästspelade parallellt alla samtida storheter och tog för sig av Jerusalems hemligheter och dygder; Franske kejsaren Napoleon, den albanske Muhammed Ali (ej att förväxla med den amerikanske boxaren), alla kristna mystiker och evangelikaler från USA och Europa, liksom ryska tsarer, tyska kejsare och brittiska kungar och generaler osv.

Läsningen av Jerusalems historia påminner om att i stort sett de enda som inte haft inflytande och makt över Jerusalem och provinsen Palestina (för det är ju enbart i egenskap av en provins i något annat rike området existerat, ända sedan Jesu tid) är just de som idag gör allt anspråk på landet, det vill säga de muslimska araber, som sedan mitten av 1960-talet i folkmun kallas palestinier.
Alltså tvärt emot den gängse politiska (men historielösa) uppfattningen som råder runt om i världen.

Att dra denna slutsats är dock knappast författarens motiv för att skriva boken "Jerusalem-Biografin"; det är min egen slutsats.
Motivet att skriva en bok av detta slag måste istället ha varit lust.
Lust till att rota i alla skrymslen efter anekdoter och detaljer, citera bortglömda ögonvittnen och förlora sig i en bländande, skrämmande och fascinerade historia om en stad som är mer omtalad, hatad och älskad än kanske någon annan stad på jorden.

En stad som även jag älskar.
Läs hela min bokrecensionen här: "Jerusalem-Biografin"

Minerad mark

Varning för gamla Syriska minor
Golanhöjden   Foto: Bertil

Det händer ständigt saker i Israel som ibland uppmärksammas i Sverige.

Jag hoppas att du som läser min blogg också följer med i vad som händer i och runt Israel genom andra källor, då jag själv inte är någon egentlig nyhets förmedlare. Mina inlägg handlar istället oftast om min personliga relation till händelser, platser eller personer, inte nödvändigtvis nyheter, även om det ibland är ofrånkomligt att jag kommenterar viktiga händelser och nyheter.

Vilka händelser ute i vida världen har ett verkligt nyhetsvärde i lilla Sverige, högt uppe i Norden? Svaret på den frågan ligger i händerna på nyhets redaktörerna och de journalister vars uppgift är att sortera bland allt som händer i vår värld.
Jag lyssnar ofta på Sveriges Radio P1 medan jag arbetar. P1 är "Den talande kanalen", all programtid vigs åt det talande ordet i motsats till all musik som vanligtvis strömmar genom radioapparaterna. 
Nyheter, intervjuer, kultur och talk-shows är bara några exempel på vad som sänds. Ett brett och folkbildande utbud som jag ser det. Svenska statens radio och TV utger sig dessutom att vara en opartisk nyhetsförmedlare, men inte sällan skiner tyvärr enskilda journalisters och programledares politiska ståndpunkter igenom. Ofta är det till Israels nackdel. 
2 november 2016, kl 13.05 sändes Kulturnytt. Jag lystrade lite extra på det första inslaget. Jag tog mig friheten att skriva ner inslaget i det 59 minuter långa programmet med hjälp av Sveriges Radios fantastiska arkiv på internet. (Med undantag för ett par meningar i mitten som handlade om en konstutställning i Bagdad med tonvikt på en framtid i Mellanöstern utan oljan som huvudsaklig inkomstkälla)
Här kommer en ordagrann utskrift:

Citat:
Mitt under det som kallas för "Läslov vecka 44" som är ett brett samarbete för att främja läsandet i Sverige den här veckan, infördes igår en ny läslag i Förenade Arabemiraten för att höja läsningens status och fostra läsande, kulturella, framtida generationer. 
Den nya lagen ger bl a arbetare rätt att läsa på arbetstid, nyblivna föräldrar får med sig bokpaket hem att läsa för sina barn, skolor måste uppmuntra elever till läsning och generösa stöd kan sökas av t ex de som vill öppna ett bibliotek. 
En rejäl satsning på läsning med andra ord, och detta kommer i samband med lästävlingen The Arab Reading Challange avslutats, där elever uppmuntrades att läsa 50 böcker på ett år. Bland annat belönades en 7-årig bokmal med motsvarande drygt 1.5 miljoner kronor. (Minst usd 165 000, önskar nästan att jag var en arabisk bokmal själv, Bertils anm)
Men varför detta intresse för läsning? Jo, runt omkring i arabvärlden diskuteras hur en framtid utan olja ser ut... 
...den nya läslagen kan ses som en tydlig markör för övergången från en oljebaserad marknad till en kunskapsbaserad ekonomi, och vad kan det leda till? 
På en bild från The Arab Reading Challange-ceremonin syns presidenten med sju av de vinnande bokslukarna. Alla är flickor. I en intervju säger en av dem att om hon skriver en bok i framtiden så kommer den att handla om muren i Palestina och om mänskliga rättigheter. 
Kanske är detta början på den verkliga, hållbara arabiska våren? 
Vi får väl se.

Slut citat.

Skyddsbarriären nära Betlehem
Foto: Bertil

Så långt inslaget i Sveriges Radios kultur program. Några tankar föddes hos mig.

För det första, varför var det viktigt för journalisten att citera en liten flicka i Förenade Arabemiraten om hennes dröm om att skriva om muren i Palestina? 

Kan det vara journalistens personliga uppfattning att just den lilla detaljen var extra viktigt? 

Att debattera den judiska staten Israel och konflikten med dess grannar är som att gå på minerad mark. 

Självklart var journalisten medveten om det.

Citatet från flickan blev ett utmärkt camouflage att framföra sin egen åsikt.

För det andra, vad vet en liten flicka i Förenade Arabemiraten om muren i Palestina, en plats som ligger över 2000 km bort från henne? Hur gammal är hon, 10-12 år? Vem har berättat om muren för henne och i vilket syfte? Vet hon hur den ser ut, varför den byggts, känner hon över huvud taget till terrorn mot civila i Israel? Vad känner hon i så fall inför det? Hur kommer det sig att det brinner en längtan inom henne att få skriva om muren i Palestina när hon, i en framtid, blivit vuxen?

För det tredje, vilka mänskliga rättigheter (eller bristen på dem) är det hon syftar på? Handlar det om det palestinska folkets förhållanden som hon tydligen är väl insatt i? 

Eller är det hennes eget folks? Observera att hon är flicka uppvuxen i Förenade Arabemiraten, som är ett odemokratiskt kungadöme bestående av 7 delstater med ärftlig tronföljd, styrt av muslimska sharialagar. 

Färre än 1 av 5 av emiratets invånare har medborgarskap, resten är gästarbetare med bristande likhet inför landets lagar jämfört med medborgarna, och ofta med osäkra anställningsvillkor. Flickans hemland saknar politiska partier och fackföreningar, och har inga politiska val. 

Dubai, emiratets största stad, är ett exempellöst utslag av lyx och modernitet, men omgiven av sandöken nästan helt utan sötvattentillgångar. Förenade Arabemiratet har mycket goda relationer med västvärlden. 

Orsaken till det heter olja.

Naturligtvis är arabstaterna oroliga för en framtid utan olja. Hoppas att den lilla flickan i första hand är orolig över de mänskliga rättigheterna i hennes eget land.

Det finns en mängd nyhetsflöden som beskriver den aktuella händelseutvecklingen i Mellanöstern i allmänhet, och Israel i synnerhet. Bland alla välgjorda artiklar, trovärdiga kommentarer och uppdaterade källor "inifrån" vill jag tipsa dig om de alternativ som finns nere till höger på denna bloggsida, men det finns självklart åtskilligt många fler.

Vadå, dessa är ju rena propagandan!! 
Jaså? 
Ja, då finns det ju andra som inte säger ett enda gott ord om Israel och det judiska folket. 
Är de negativa bloggarna, hemsidorna och debattinläggen propaganda eller inte? 
Har du den åsikten att positiva nyheter om Israel alltid är "propaganda" medan de negativa per automatik består av den enda, rena sanningen?
När jag samtalade med Dick Haas hemma i hans soffa i Jerusalem uppfattade han mig som ambivalent inför all information som ständigt öser över mig. Jag fick en sträng uppmaning:
"Bertil, du måste bestämma dig för vem du tror talar sanning! Du måste bestämma dig för vem du kan lita på när en sida uppenbart ljuger om vad som hänt!" 
Jag tror han hade rätt. (Läs hela inlägget om Dick här)

Ammunition Hill

Ammunition Hill
Foto: Bertil

Ännu ett terroristdåd har idag, 9 oktober 2016, utförts i Jerusalem, även denna gång ett så kallat "drive-by" attentat helt nära en plats med en spännande historia; Ammunition Hill. 

Långt ner i den svenska kvällstidningens nyhetsflöde, efter svensk politik, våld och mord i Sverige samt sport och kändisskvaller, hittade jag nyheten. 

En 39-årig palestinsk man öppnade automateld från sin bil mot civila vid spårvagns-hållplatsen Ammunition Hill. 
Två personer dödades, en 60-årig kvinna och en ung polis, samt fyra (fem visade det sig senare) skadades varav en polisman. 
Även gärningsmannen dödades efter en kortare biljakt.
Det styrande Fatah partiet på Västbanken hyllar dådet och Hamas i Gaza tar på sig ansvaret. Mördaren är i deras ögon en martyr.

"Under det senaste året har 231 palestinier, 34 israeler, 2 amerikaner, en jordanier, en eritrean samt en sudanes dödats i olika våldsamheter och attacker, enligt nyhetsbyrån AFP," (Sic)

Någon kanske tycker det är förfärligt att så många palestinier har dödats? Det verkar ju som om de verkliga skurkarna är Israels poliser och övriga medborgare. 

Sanningen är väl snarare att så många har dödats därför att poliser, vakter och ibland även civila har förhindrat mord genom ökad vaksamhet och snabbt ingripande, och man har bedömt att det inte funnits något annat alternativ än att ta till grovt våld för att avvärja attackerna. Dessutom har många israeler drabbats av en berättigad nervositet efter alla knivdåd och bilrammningar det senaste året, vilket i några fall resulterat i överdrivna reaktioner sett i efterhand.

Självklart har många förövare gripits utan dödlig utgång. Samma tillvägagångssätt används för övrigt av poliser i alla samhällen, även i snälla Sverige. Siffrorna i Israel sticker ut därför att antalet attacker där ökat lavinartat under det senaste året. 

Det är dessvärre inte första gången liknande dåd har utförts i närheten av Ammunition Hill. 

Så, vad är Ammunition Hill egentligen? Varför finns det en spårvagnshållplats och ett kvarter i Jerusalem med det udda namnet? 

Det krävs en kort historielektion och den kommer här:

Foto: Bertil

Norr om Jerusalems Old City, mindre än två kilometer från Damuskusporten, byggde britterna på 1930-talet ett ammunitionsförråd för sina trupper och militärpoliser i området. 

Platsen fick det logiska namnet Ammunition Hill; Ammunitions-kullen. 
Namnet kommer alltså från den brittiska epoken. (1917-1948)

Ännu en gång ger denna lilla berättelse mig tillfälle att upprepa att det inte fanns en arabisk stat med namnet Palestina före den judiska staten Israels bildande 1948. 

Det har aldrig funnits en självständig arabisk/muslimsk stat med namnet Palestina! 

Namnet myntades av den romerske kejsaren Hadrianus 135 efter Kristus, i samband med den judiska nationen Israels fullständiga utplånande och fördrivningen av landets judiska befolkning. Syftet med namnet torde vara att förnedra judarna med ett namn som är en latinsk form av namnet på en av Israels historiska fiender: Filisteerna. 

Ordet Palestina nämns inte i Bibelns texter en enda gång, trots att den svenska Bibelutgåvan 1917 (och även andra nyare utgåvor) visar en karta med den felaktiga rubriken: "Palestina under Jesu tid". 

Mellan 1917 0ch 1948 ingick området i det "Brittiska mandatet Palestina", en politisk konstruktion som blev följden av det Osmanska rikets kollaps efter Första Världskriget slut. 

Det Osmanska riket hade haft herraväldet i hela Mellanöstern under 400 år, men allt som återstår efter nederlaget i WWI är idag det som utgör Turkiet.

Skyttegravar vid Ammunition Hill
Foto: Bertil

I samband med britternas tillbakadragande från mandatet 1948 utkämpades ett krig mellan den judiska nyfödda staten och dess grannar. 

Efter vapenstilleståndet besattes Ammunition Hill av jordanska trupper, Trans-Jordanien, som under de följande 19 åren ockuperade hela det område som idag kallas Västbanken, men vars verkliga namn är Judeen och Samarien. 

Området vid Ammunitions Hill innehåller skyttegravar förstärkta med betongtak, dussintals stridsbunkrar och en stor skyddsbunker, med andra ord en svårintaglig, högt belägen befästning. 

Den gräns som dagens Palestinavänner vill ska utgöra gränsen mellan Israel och ett framtida Palestina är alltså ingen historisk gräns utan en vapenstillestånds-linje, ingenting annat. Framtidens gräns måste förhandlas fram mellan två parter, det finns ingen historiskt given gränsdragning. 

I juni 1967 marscherade  president Nassers egyptiska arméer genom Sinaiöknen och inväntade ordern att anfalla och utradera Israel. Jordanien och andra grannstater slöt upp runt Israels gränser, med samma syfte.

När 6-dagarskriget var ett faktum och krigslyckan för Israel vände dök möjligheten att återta Jerusalem upp. 1948 hade ju alla judar som var bosatta i Jerusalems Old City och stadens östra delar blivit fördrivna, Hadassasjukhuset, universitet och andra judiska instutitioner hade tvingats stänga. 

Nyckeln till seger i slaget om Jerusalem fanns vid Ammunitions Hill. Cirka 150 jordanska soldater försvarade fortet och Israel underskattade till en början försvarets styrka. Efter hårda strider 6 juni 1967, och efter förstärkning av tre Shermanstridsvagnar lyckades israeliska fallskärmsjägare inta kullen. 
Vägen öppnades för en slutoffensiv mot Old City och striderna upphörde när det gamla judiska kvarteret i gamla staden intogs.

Arabstaterna som ville ha allt hade istället förlorat allt.

Shermanstridsvagn från sexdagarskriget 1967
Foto: Bertil

Ammunitions Hill används idag som museum och minnesplats. 

Över 200 000 personer besöker anläggningen årligen, varav ca 80 000 israeliska soldater. En intressant tredimensionell historielektion presenteras, de gamla skyttegravarna och en av stridsvagnarna från 1967 står kvar. De underjordiska bunkrarna förstördes under och efter striderna, men har restaurerats och används nu som museum och minnesplatser. 

En utställning med information om samtliga 36 israeliska soldaterna som stupade under det ca 4 timmar långa slaget kan studeras. Jordanierna förlorade 71 soldater i slaget om kullen.

Ammunitions Hill är,  likt Masadaklippan och pansarcentret Latrun, en symbolisk plats för det judiska återtagandet av sitt forna hemland, och enandet av ett delat Jerusalem. Tyvärr har området, och kanske just därför, också blivit skådeplatsen för flera dödliga attacker på israeler. 

Alla ska bada

Badande muslimska araber i Tel Aviv
Foto: Bertil

Dagens rubrik har jag lånat av den svenska humor-gruppen Galenskaparnas scenshow med samma namn. 

"Alla ska bada."

Under sommaren har det svept en het debatt över Europa om förbud eller inte förbud av särskilda badkläder för muslimer på stränderna.

Särskilt infekterad har debatten varit i Frankrike, där det utlystes ett förbud mot så kallade burkinis, badkläder för muslimska kvinnor som ville klä sig anständigt men ändå svalka sig i vågorna. Frankrike har ju som bekant haft förbud för religiösa symboler på allmän plats och i skolor sedan 2004. Exempel på sådana är  kors eller Davidstjärna i halsbanden, och kippa eller sjal på huvudet.

Andra europeiska länder har liknande förbud eller debatterar införandet av dem. Principen verkar vara religionsfrihet = frihet från religion. 
Jämför det med t ex Iran där alla kvinnor - sedan den islamiska revolutionen 1979 - måste ha heltäckande kläder och huvudduk.

En bild (ur ett filmklipp) visar hur en hel grupp franska poliser tvingar en muslimsk kvinna att ta av sig sin religiösa symbol; en slöja avsedd för bad. Bilderna har farit genom eterrymden varv efter varv runt hela jorden. Förbudet upphörde efter massiv kritik från alla håll.

Jag vill helt enkelt bara berätta hur det fungerar i Israel, det land som får mest kritik av alla länder och som anklagas för apartheid och förtryck av sin arabiska befolkning.

Kort och gott: I Israel får muslimer (och alla andra också för den delen) klä sig hur de vill.
Alla ska bada helt enkelt.

En del solbadande kvinnor är väldigt lättklädda på stranden, andra inte.
I Israel skulle ett förbud mot att visa religiösa symboler vara en omöjlighet.

För det första: vad skulle alla judar säga om de inte fick klä sig i sina typiska kläder, kippor osv. Om inte jordklotets enda judiska nation tillät sina judiska invånare att visa att de var judar, var i hela världen skulle de då kunna göra det?

För det andra; vad skulle alla muslimer, som också är medborgare i staten Israel, säga? Var femte israel är arab. Om de inte fick visa att de är muslimer - på stranden eller någon annanstans - skulle de få verklig anledning att beskylla staten Israel för apartheid. Men så är lyckligtvis inte fallet. 

Judar, muslimer, kristna och andra religiösa grupper lyser med sin närvaro i det israeliska samhället. På vissa platser är det naturligtvis fler av den ena eller andra gruppen, men på andra platser blandas de med varandra. En sådan plats är Israels fantastiska stränder. 

Och vid Döda havet givetvis. Också en muslim vill ju känna den märkliga känslan av att flyta utan att behöva hjälpa till själv, det salta vattnet, ca 34% salt, gör jobbet.
Jag har sett många araber bada i Döda havet. Med svarta kläder som gick till fötterna. De skrattade naturligtvis uppsluppet som alla andra gör när de doppar sig i saltvattnet, inget konstigt med det.

Även judiska kvinnor som badar kan välja särskilda badkläder. De ser ibland ut som om de badar i sina vanliga kläder, men det visar sig vara "kopior" av vanliga kläder sydda i ett särskilt baddräktstyg. Smart!
Muslimer är således inte de enda som vill vara anständigt klädda enligt sina normer, när de vistas på en allmän strand. Kanske har européerna något att lära av allt detta, istället för att höja det röda skynket och visa sin beröringsskräck för troende människor, oavsett religion. 

Eklunden Horsat Tal, Jordans källflöden i norra Israel.
Foto: Bertil

Till sist vill jag vidröra en svensk debatt som har samröre med ämnet, men som handlar om att hamna i det andra diket.

När jag vistats i Israel har jag många gånger sett arabiska pojkar och flickor i tonåren sitta i vanliga badkläder vid vattnet och talat med varandra, precis som man kan förvänta sig av dem. Ingen uppdelning, inga stängda rum eller särskilda badtider.

I det naiva Sverige har en del räddhågsna politiker inte bevakat hotet mot den självklara livsstilen att behandla alla lika och förvänta sig respekt för varandra. Istället har extrema grupper från hårt styrda, muslimska länder fått sin vilja igenom att stänga badhus för män vissa tider så att muslimska kvinnor ska kunna bada själva. Vilka signaler skickar det till männen? Och vilken syn på män skapar en sådan hållning? Klarar vi män inte av att bada i samma bassäng som kvinnor?

I förlängningen av detta har även muslimska skolor i Sverige fått tillstånd att bedriva könsuppdelad undervisning, särskilt i idrott och gymnastik. 

Om du av någon anledning känner dig obekväm med att gå och bada på ett offentligt bad är det din ensak, det får vi andra ha respekt för.
Men att påtvinga små barn detsamma av religiösa skäl anser åtminstone jag vara fel väg att gå.
Alla ska bada! Helst samtidigt!

Ett färgrikt land

Färgsprakande och skönt skuggigt
Solomon Street, Jerusalem
Foto: Bertil

När jag reste till Israel från Sverige för första gången kändes det, efter några timmar i luften, som om jag reste till världens ände. Men nu, efter flera resor, och ett ivrigt intagande av information om både historia och nutid, inser jag att jag snarare reser till världens centrum.

En historisk, religiös och politisk brännpunkt. 

Israel visar olika sidor beroende på vart man åker. Trots sitt lilla format (Israel är ca 20 gånger mindre än Sverige) finns där helt olika natur och klimat representerade, liksom livstempo och inte minst kulturtyper.

Den färgrika blandningen av alla sorters människor är mest tydlig i Jerusalem.

Det är också i Jerusalem den politiska laddningen märks tydligast för oss tillfälliga besökare, det är i alla fall så jag upplever det. 

Israel beskylls för apartheid och övervåld, trots att det är hennes motståndare som ständigt och jämt hotar med våld och dess fullständiga utplånande. BDS-rörelsen (Bojkott, desinvesteringar och sanktioner) jobbar stenhårt över hela jorden för att smutskasta staten Israel, som om ett villkorslöst tillbakadragande från Judeen och Samarien skulle inneböra fred, frid och fröjd. Israels tillbakadragande från Gaza 2006 visar en motsatt utveckling. 

Det svenska projektet "Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel" är en annan märklig skapelse då den, sitt namn till trots, inte följer några judiska barn på väg till deras skola under raketregn från Gaza eller knivsvingande araber på Västbanken. Och någon annan region på jorden med liknande hot mot civila har de inte heller satsat på, enbart palestinska araber. Märkligt så som världen ser ut i dessa dagar.

Har då alla dessa anklagelser någon relevans i proportion till Israels verkliga brister?

För alla samhällen har ju brister, även Israel. Och Sverige. 

Jag skriver detta i Jerusalem. Våra nästan 2 veckor långa semester på olika platser i landet lider mot sitt slut. Vi är dock förbjudna av biluthyraren att besöka Judeen och Samarien då en israelisk bil där löper mycket stor risk att råka ut för massiv stenkastning med risk för livet. 

Fontänen i Teddy Park  Foto: Bertil

Vi började och slutar vår resa i Jerusalem. Jag sitter på en parkbänk i Teddy Park nedanför stadsmurarna utanför Jaffaporten. Jag tittar på när barn och vuxna leker och svalkar sig i den fantastiska fontänen som flera gånger om dagen presenterar en blöt, synkroniserad musik/ljus/vatten-show. 

Vi omges av judiska och arabiska barn med sina familjer, huller om buller i fontänen eller på grässluttningarna runt om. Alla gläds åt 20 minuters svalkande vatten i den starka värmen, Jerusalem saknar ju vattendrag. 

Kvällsmarknad  Foto: Bertil

När jag befinner mig i Jerusalem och betraktar människorna jag möter, inser jag att folklivet innehåller ett inslag som helt saknas i mitt eget hemland, Sverige; det är det judiska folkets klädkoder i alla dess variationer.

I Sverige ser man högst sällan en man med kippa på huvudet och den bärbara tallitens (bönesjal) hörntofsar slängande runt höfterna. Eller kvinnor med särskilda huvudbonader och tydligt urskiljbara kjolar, allt som tecken på olika grupptillhörigheter.

För att inte tala om ortodoxa kvinnor med peruker och män i märkliga varianter av hattar, rockar, knästrumpor och kostymer. 

I Jerusalem vimlar det av dem.

Att vi ser dessa så sällan i Sverige beror inte enbart på att antalet judar i landet är lågt, ca 20 000. Det beror främst på att de svenska judarna upplever sig hotade om de skyltar med sin judiska identitet på gator och torg. Inte sällan av invandrare från Mellanöstern som är uppfödda med en stark antisemitism, något som också blir allt vanligare även bland svenskar i allmänhet efter en ganska kraftig vinklad nyhetsförmedling från Mellanöstern i medier och påverkan från kändisars politiska ställningstagande.

Utlandsfödda i Sverige 31 dec 2015 var enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) 1 676 264, alltså nästan 1.7 miljoner av en befolkning på närmare 10 milj. Till det kommer alla deras barn och barnbarn, med andra ord en betydande andel av den svenska befolkningen. Självklart har dessa människor berikat samhället och gett det "gamla" Sverige en mängd spännande influenser och förstärkt tillgången till arbetskraft i ett glesbefolkat land. 
Jag kan fortfarande minnas detaljer från mitt första besök på en kinesisk restaurang, vilka vänner som var med och jag minns till och med vad jag åt: strimlad biff med lök. Det var 1969. Eller när jag åt min första pizza. Jag hade problem med smält ost. Det har jag inte längre.

Självklart kommer inte alla invandrare från Mellanöstern men minst 500 000 (0,5 milj) nya svenskar är muslimer. Beroende på krigen i bl a Syrien och Irak har den andelen ökat kraftigt under senare år. 

Muslimer i Sverige är på grund av sin klädkod vanligtvis lätta att identifiera när vi möts på stan. 

En muslims bönestund
på en badplats i Israel
Foto: Bertil

I Israel smälter alla sorters folkgrupper in i folkvimlet. Eller sticker ut, om du så vill. De lyser med sin tillhörighet på alla upptänkliga sätt genom kläder, frisyrer och språk. Både muslimer och judar uträttar sin bön ogenerat på vilken plats som helst och ingen tar någon särskild notis om det.

Judar, muslimer, druser, samariter, kristna araber, nunnor, munkar och frikyrkliga eller sekulära tillfälliga besökare från jordens alla hörn blandas på gator och torg.

I Sverige kan du också se alla dessa yttre attribut. 

Utom de judiska.

De får hålla sig dolda inom sin väggar eller räkna med bråk, protester och hot om bojkott.

Det är naturligtvis helt normalt med ett synligt inslag av människor från många olika kulturer i det svenska samhället. 
Men den judiska klädkoden saknas! Vad beror det på?

En del påstår att det beror på staten Israels politik, men den kan väl inte de svenska judarna ställas till svars för?

Så enligt mitt resonemang är det inte Israel som har problem med apartheid, som vissa påstår, utan Sverige och svenskarna.

Nästa år i Jerusalem

Judiska kvarter i Jerusalem
Foto: Bertil

Jag behöver inte drömma om nästa år, om ett par dagar åker jag och min hustru tillbaka till Jerusalem och till andra platser i Israel under ett par veckors semester. Vi ska vila och bara vara.
Den lyxen kan vi svenskar i bästa fall kosta på oss. Vi har ingen släkt där som vi kan besöka utan bor på hotell, vi tänkte se intressanta platser och bada i Medelhavet. Sommaren i Sverige har varit ovanligt dålig hittills i år, men typiskt nog; just nu när resan till Israel närmar sig har vädret slagit om och det har blivit nästan lika varmt här som där. Den stora skillnaden är väl möjligtvis att i morgon kan det regna igen i Sverige, men i Israel är det nästan 100% säkert att solen skiner varje dag under de närmaste månaderna. 

Eftersom det inte är vår första Israelresa blir vistelsen en blandning av återbesök och besök vid för oss nya platser och sevärdheter. Även om en och annan gruppresenär med buss och guide i högsta hugg försöker hinna med allt under en vecka, vill jag påstå att deras försök är dömt att misslyckas. Det finns alltid något nytt att upptäcka och uppleva för den nyfikne, trots att landet är väldigt litet.

När jag vistas i Israel, och särskilt i Jerusalem, påminns jag hela tiden om den särskilda betydelse som staden har för många judar. 

Det är inte ett banalt territoriellt habegär vi pratar om. Självklart betyder Jerusalem mycket för både judar, muslimer och troende kristna över hela världen. Men det går heller inte att blunda för det faktum att hos de förskingrade judarna, ända sedan den romerske kejsaren Hadrianus tid 130 evt, har drömmen och längtan till Jerusalem varit levande inom dem. 

"Nästa år i Jerusalem"; mantrat och hälsningen judar emellan i diasporan, som sätter ord på den strävan och det ärvda behov som mynnade ut i sionismen. Åter till Sion - Jerusalem.

Många, inte minst i Sverige, vill emellertid göra oenigheten om Jerusalem till en fråga om land, makt och förtryck. Märkligt nog finns det politiker och debattörer som på fullt allvar vill dela Jerusalem i två delar. Bygga en mur. Utestänga judarna från Kotel. (Det judiska namnet på Västra muren, stödmurarna till Herodes tempel)
Man föreslår att rita kartan efter de gränser som gällde 1967, trots att det inte var en egentlig gräns utan bara en stilleståndslinje efter kriget 1948-49. 

Samma personer uttrycker samtidigt ett obeskrivligt hat mot muren som syns på kullarna i öster. Muren som israelerna kallar säkerhetsbarriär men som araberna kallar en apartheidmur.

Rest av Berlinmuren med målning
Israels och Tysklands fanor i mix
Foto: Bertil

Jag växte upp under en period då Berlin i Tyskland delades av en hög mur. Berlinmuren var en symbol för konflikt som fick sin upplösning och muren revs 1989. Två folk blev ett igen och Tyskland stod starkare än på länge. Jag tillbringade senare närmare ett år i Berlin som byggnadsmålare, en tid efter sammanslagningen av Väst och Östtyskland (Die Wende) och har med egna ögon sett den sammansmältning som skett. Jag har träffat och arbetat med människor från båda sidor som idag lever i symbios med varandra. Det fungerar.

Dagens säkerhetsbarriär öster om Jerusalems stadskärna är också en tydlig symbol för en konflikt. Därför är också fred och försoning den enda kraften som kan riva den. Den dag politikerna vågar skriva under ett fredsavtal kan muren rivas, eftersom den då inte längre fyller någon funktion. 

Muren har inte alltid stått där utan uppkom efter en obeskrivlig våldsvåg mot civila i Jerusalem från de arabiska områdena. Alla vet att muren har räddat liv och bromsat terrorismen sett över tid.

Hur tänker då de som vill bygga ännu en mur och dela den heliga staden? Är det verkligen ett tecken på lösning av en konflikt? I mina ögon är förslaget snarare ett typiskt tecken på konfrontation!
Den svenske diplomaten och FN-förhandlaren Gunnar Hägglöf skrev en bok om situationen i Jerusalem, som den var 1964. Han var mycket propalestinsk och Israelkritisk.
Hans bok fick titeln "Jerusalem i taggtråd". Är det så vi vill se staden i framtiden?

Jag tror förslaget att dela Jerusalem genom att separera människorna är en vansinnig utopi som inte skiljer sig från dagens sorgliga tillstånd och det kommer inte att hända. Israel har varit villiga till stora eftergifter under åren, men land mot fred har tyvärr inte fungerat. Experimentet med Hamas i Gaza är ett dyrköpt bevis på det. 

Israel lämnar med all säkerhet inte Jerusalem ifrån sig även om tanken på en gemensam administration fortfarande lever. Detaljerna i ett sådant avtal, särskilt när det gäller tempelplatsen är dock yttersta svårformulerade. I frågan om Tempelberget flyter politik och religion ihop, trots att varken Israel eller PLO är några religiösa organismer i den meningen som vissa tror. Trots det är trycket från den religiösa världen ytterst stark, både från judiskt och muslimskt håll. Det är som att klampa runt i ett minfält.
UNESCOs beslut i april 2016 (där tyvärr Sverige var en av de stater som röstade för) att frånkänna den judiska historien på och kring Tempelberget, till förmån för muslimsk historiebeskrivning har ju inte underlättat förhandlingarna.

Från Olivberget mot Old City och västra Jerusalem
Foto: Bertil

Jag gillar verkligen Elie Wiesels formulering i sitt öppna brev till USAs president Barack Obama 2010:
"...När en jude besöker Jerusalem första gången, är det inte första gången. Det är en hemkomst..."

Men inte bara judar känner sig hemma i Jerusalems dammiga stengränder, man kan ha andra skäl än att vara en återvändande jude. Även jag tillhör dem som tror att frågan går utanför det politiska.
Det är tydligt att det finns en andlig dimension i kampen om Jerusalem, en kamp som bara ska bli hårdare och hårdare, men upplösningen kommer i samma ögonblick som Messias sätter sina fötter på Olivberget.
För en sekulär läsare kan detta resonemang verka flummigt, men jag lovar dig; du kommer inte att missa det när det händer.

Äldre inlägg om Jerusalem: Jerusalem -"City of gold" och Jerusalem-Alla(h)s stad? och Sion

Shevet Achim - Linn&Annie - Gästkrönika

Annie med en liten patient,  Baran.
Läs om Baran och se bilder på honom och de andra barnen:
Länk - Gripande dagbok om Baran

Då och då tänker jag be människor i min bekantskapskrets skriva en gästkrönika om något de är väl insatta i och som har med Israel att göra.  
Först ut blir systrarna Linn och Annie Magnusson från min lilla hemby Ljungskile. 
Jag har sett dem växa upp från två småflickor - de har varit nära kompisar till mina döttrar och gått i samma skola - till vuxna kvinnor. 
Därtill välutbildade och företagsamma.  
Linn var i Israel 2013 och Annie 2015, båda som volontärer på Shevet Achim.

Shevet Achim är en kristen organisation, namnet kan översättas med "...tillsammans i enhet...", hämtat från Psalm 133.
Det visades en uppmärksammad dokumentär om organisationen i svensk TV 2012 med namnet "Ett Barns Hjärta". 
Det var så vi fick höra talas om organisationen och jag har sedan besökt hemmet på Profeternas gata i centrala Jerusalem två gånger. Shevet Achim flyttade under hösten 2015 till andra lokaler i närheten. 

Lite fakta:
- De barn som behandlas hos Shevet är inte israeliska medborgare utan kurdiska och arabiska; mestadels från norra Irak, men också från Nordafrika, Gaza, och Jordanien. Barnen har alltid en vuxen släkting med sig, antingen en förälder eller en far-/morförälder. 
- Den livsavgörande behandlingen är kostnadsfri för patienten och stöds av donationer, och de israeliska sjukhusen ger stora rabatter på vården.

- Volontärerna och familjerna bor i samma hus i Jerusalem.

- Shevet samarbetar med barnsjukhus i Tel Aviv.

- Organiserar även operationer för barn från Gaza. Dessa barn bor på sjukhuset.

- Organisationen vill inte göra sig beroende av inflytesrika donatorer utan förlitar sig hellre på många mindre gåvor. De är därför obundna och fria att hjälpa vem de vill.
Se gärna följande Youtube klipp:

Mycket läsvärt material och fantastiska foton återfinns på deras helt fantastiska hemsida på följande länk Shevet Achim. Ta god tid på dig och orientera runt på den. 
Se gärna filmen på öppningssidan. 
En fantastisk dagbok om varje barn: Länk - klicka på de olika barnen
Skänk sedan en stor eller mindre slant till verksamheten, var med och rädda liv. 
Din insats betyder väldigt mycket!

Här kommer den fina, läsvärda gästkrönikan av Linn och Annie, 
jag säger ett stort tack till er! (Samtliga foto från Annie och Linn)

Två volontärers upplevelse av att arbeta på Shevet Achim 

På sjukhuset i Tel Aviv

Som volontär på Shevet Achim blir man en del av ett unikt, fredsbejakande arbete. 

Vi vill här försöka ge en inblick i organisationens arbete och dela med oss av våra upplevelser.

En vanlig arbetsdag finns det olika uppgifter att engagera sig i, varför dagarna kan se något olika ut. Det kan handla om mindre framstående men ack så viktiga uppgifter som toalettstädning, hushållsinköp och matlagning, eller också engagemang runt barnen på olika sätt. 

De barn som väntar på att få tid för hjärtoperation behöver ha någonting roligt att göra under sin väntan. Dessa dagar fylls med aktiviteter av olika slag. Det är dock viktigt att aktiviteterna anpassas efter vad dessa hjärtsjuka  barn klarar av. Allvarliga hjärtfel innebär att kroppen inte har kapacitet att syresätta blodet i den mån man behöver, därför får barnen inte anstränga sig eller bli andfådda.  

Denna väntan under dagar, veckor och ibland till och med månader tär på tålamodet, inte minst för föräldern. Under de perioderna får man som volontär vara med och dela familjernas oro, hemlängtan och rastlöshet men även dela glädje och hopp över barnets förväntade tillfrisknande. 

När barnen fick tider bokade för undersökningar eller operation fick vi volontärer försöka vara ett stöd under processen på sjukhuset. Det kunde innebära att tolka mellan läkarna och familj och hålla koll på praktiska detaljer. 

Det var som att man fick agera familjemedlem för föräldern och barnet i denna dramatiska och riskfyllda situation, då deras övriga familj befann sig mycket långt borta. 

I de situationerna var jag (Annie) extra tacksam för den arabiska jag hade lärt mig på gymnasiet. Det var väldigt berikande för mig att kunna bygga relationer med mödrarna från Gaza och Irak utan att behöva använda tolk alla gånger. Språkliga utmaningar är något som vi båda tycker är roligt, och att skapa starka relationer över språkgränser är otroligt inspirerande.

Gästfrihet var något som kännetecknade och präglade organisationen på daglig basis. 

Det var inte ovanligt att komma upp på morgonen och mötas av att någon främmande person satt åt frukost i köket. Det kunde vara en nyanländ kvinna i niqab med sina barn, eller en energisk konstnär som fått tillfälligt tak över huvudet. 

Det kunde också vara nya volontärer som under natten anlänt från någonstans i världen. 

Det var stort att få arbeta för en organisation som mitt i Jerusalem tog emot människor av olika nationaliteter och språk; judar, kristna och muslimer. 

Alla välkomnades och bjöds på mat och gemenskap i en varm atmosfär.

Linn

Den här inställningen var även något som personalen på sjukhusen hade, både sinsemellan och mot barnen. Sjukvårdspersonalen är själva från blandande etniciteter, och judar och araber jobbar sida vid sida för att hjälpa barnen oavsett nationalitet, religion eller diagnos.

Det var rörande att se de judiska kirurgerna komma till sjukhuset på sin sabbatsledighet för att stå vid operationsbordet många timmar och försöka rädda ett akut sjukt barn från Gaza. 

Men samtidigt känns det så självklart! 

Det är klart att vi människor tillsammans ska kämpa för hälsa och liv, oberoende av vem det handlar om! Som nyutexaminerad sjuksköterska är detta en inställning som jag (Linn) ser upp till och kommer att ta med mig in i min nya yrkesroll. 

Varje människoliv är unikt med ett omätbart värde. Shevet Achim i samarbete med sjukvårdspersonalen på de israeliska barnsjukhusen är ett konkret exempel på hur denna inställning till människan fungerar i praktiken. 

Vi ser detta som ett otroligt bra fredsarbete. 

När ett människoliv står på spel finns inget utrymme för hat. 

Annie lagar mat tillsammans med barnens mammor

Att jobba på Shevet Achim var en fantastisk erfarenhet men som också förde med sig utmaningar på många olika områden. Bara det att komma från den trygga hemmiljön och landa i ett mångkulturellt sammanhang - som hade det stora ansvaret för barns framtid - var omvälvande och ledde till många utmaningar och mycket utveckling på det personligt planet. 

Under de månader vi tillbringade som volontärer såg vardagen definitivt mycket annorlunda ut än den gjort hemma i Sverige. 

Att dela ett badrum med tio personer kan vara frustrerande på morgnarna. 

För att orka jobba från tidig morgon till sen kväll med emotionellt krävande människor i livskris behövs ett stort tålamod, och fordrar också möjlighet till vila under lediga dagar. 

Vanligtvis väljer vi ju ofta vilka vi umgås med och ger vår tid till; vänner, familj och personer vi tycker om. Som volontär lever man väldigt tätt med personer som man aldrig tidigare träffat, och inte känner så väl. Detta kan vara en utmaning, men kan också leda till värdefulla relationer som man annars hade gått miste om. 

Den kristna tron är en gemensam nämnare för volontärerna, vilket var till stor hjälp i vardagslunken. Trots alla utmaningar håller vi båda med om att en av de allra största behållningarna från vår tid på Shevet Achim är alla nya möten med människor. 

Alla sorters människor! 

Relationer som skapats, livshistorier vi fått ta del av och gåvan att få vara till hjälp för behövande medmänniskor.   

Linn och Annie.