Ett Gott Nytt År?

En väderbiten fana på Golan
Foto: Bertil

Blir det nya året 2017 bättre för människorna på jorden, än 2016 varit? 

Kan det bli sämre? Kanske...

Ska man försöka samla tankarna kring den judiska staten Israel finns det mycket att skriva om. Väldig mycket.

2016 i Israel tog vid där 2015 slutade; med en ofattbar våg av knivdåd och andra mord och mordförsök. Den israeliska polisen - men även privatpersoner - gjorde det som man kunde förvänta sig. De försökte avvärja attackerna i de fall det var möjligt och neutralisera förövarna i det fall det var nödvändigt. Många blev dödade, både offer och gärningsmän.

Vår svenska utrikesminister, Margot Wallström, beskrev polisens åtgärder i Israel som "utomrättsliga avrättningar". Men när en israelisk ung soldat verkligen, utan synbar anledning, dödade en skadad terrorist i Hebron, blev han dömd för mord av en israelisk domstol. 
Israels lag tillåter inte dödsstraff, till skillnad från alla sina grannländer. 
I Israel är mord naturligtvis förbjudet. I Palestina uppmanar ledarna till det.
När vi under året sett liknande saker hända i bl a Frankrike, Tyskland, Belgien, USA och Italien reagerade polisen där på samma sätt. De drog vapen och skadade eller dödade terrorister utan pardon. Detsamma gör naturligtvis även svensk polis då och då när det krävs. Nöden har ingen lag.
Väpnade insatser har gjorts efter fruktansvärda terrordåd runt om i Europa. Jag har dock inte hört Wallström uttrycka sig på samma negativa sätt om dessa ingripanden. 
Märkligt. Är det skillnad på folk och folk?

Nu, under årets sista dagar, har Simon Wiesenthal-centret rankat Margot Wallströms uttalanden på åttonde plats över årets värsta antisemitiska händelser. Wallström slår naturligtvis ifrån sig med båda händerna. 

Inför hennes resa till "Palestina" i december 2016 (till Israel var hon inte välkommen förutom att landa på David Ben-Gurionflygplatsen och ta bilen till Ramalla) uppmanades vi Israelvänner att skicka ett personligt mail till Margot Wallström. Jag skrev ett kort mail och började på följande sätt: "Jag respekterar din uppriktiga önskan om en fredlig lösning av den långvariga konflikten mellan Israel och hennes grannar." 

Efter några korta rader avslutade jag med: "Israel litar inte på det arabiska ledarskapet. Gör du?"

En märklig omständighet är ju att om det vore val i Judeen och Samarien (sk Västbanken) idag skulle Mahmoud Abbas med stor säkerhet inte bli omvald. Abbas tycks inte ha särskilt stort förtroende bland sina egna. Men Margot Wallström litar blint på hans fredssträvanden. Mitt förra inlägg bar titeln "Naivt". Margots förtröstan på Mahmoud Abbas anser jag också vara naiv.

Val har inte hållits sedan 9 januari 2005, nästan på dagen 12 år sedan. Den 4-åriga mandatperioden gick alltså ut för 8 år sedan men Abbas sitter kvar ännu, i stil med andra diktatorer världen över.

Alternativet är å andra sidan kanske ännu värre, då risken är stor att Hamas skulle få fotfäste även där. 

En intressant frågeställning är: om terroristorganisationen Hamas fick makten på Västbanken; skulle Margot Wallström besöka dem, liksom hon besöker och stöttar PLO idag? 

Sverige är sedan årskiftet med i FNs säkerhetsråd, och är även ordförandeland under några månader. Ett säkerhetsråd, som det sista man gjorde före nyår, var att rösta igenom resolution 2334, sedan USA lagt ner sin röst och inte använt sin vetorätt. En resolution som på ett särskilt kraftfullt sätt fördömer israelisk återinflyttning till Israels gamla kärnområde: Judeen och Samarien.

På regeringskansliets egen hemsida klargör utrikesminister Margot Wallström sin hållning i frågan:

Sveriges utrikesminister
Margot Wallström

– Jag välkomnar säkerhetsrådets beslut. Det är mycket positivt att rådet för första gången på åtta år har enats om en resolution om fredsprocessen. Resolutionen innebär ett viktigt folkrättsligt klargörande av världssamfundets syn på bosättningarna, utgör en grund för Sveriges kommande arbete i säkerhetsrådet, och kan bidra till att skapa hopp hos unga i regionen om en framtida tvåstatslösning där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet.

Jag har, som utomstående ickejude, ibland själv svårt att förstå Israels iver att utöka byggandet innan fred uppnåtts, då detta svärtar ner omvärldens syn på den israeliska politiken. Skulle de inte tjäna på att vänta tills ett fredsavtal var underskrivet? 
Om det någonsin blir det, vill säga...

Som motvikt till detta finns det all anledning att betrakta följderna av resolution 2334, nämligen Israels möjligheter att förhandla om "land mot fred", något som de framgångsrikt lyckats med gentemot Egypten. 

Paul Widén, (vars länk finns till höger på denna bloggsida) skrev en mycket informativ artikel om saken i den svenska tidningen Världen Idag. Jag kan tyvärr inte kopiera en sådan text av upphovsrättsliga skäl.

Israel har efter krigen mot Egypten lämnat tillbaka hela Sinaihalvön efter fredsavtal. Samma sak försökte de göra i Gaza 2005, men freden stals av Hamas så det enda Israel fick tillbaka var 10.000-tals raketer och krig som kostat både många liv och åtskilliga miljoner dollar. 

Land mot fred fungerar alltså inte alltid, och med en resolution som 2334 begränsas Israels möjligheter ytterligare att förhandla om ett tillbakadragande från Judeen och Samarien. 

För i motsats till Margot Wallström litar inte Israel på det palestinska ledarskapets vilja till en hållbar och verklig fred.

Mycket mer kan sägas om dagens situation, men det får räcka för denna gång.

Jag önskar alla er läsare det goda nya år som vi alla längtar efter!