Sorg och oro

Det är nästan omöjligt att inte beröra den oro och det våld som just nu, i månadsskiftet juni-juli 2014 florerar i och runt Israel.

Många händelser inträffar samtidigt, och det är svårt att som utomstående veta vad som hänger ihop och vad som sker "separat". Svensk media tycks ha mycket svårt att hålla isär anledningen till olika händelser.

Foto: från "Nyheter från Israel" -blogg

Den utlösande faktorn i en rad av händelser är kidnappningen av tre tonåriga judiska pojkar, 16 respektive 19 år gamla. Efter ca tre veckor återfanns deras döda kroppar. Bakbundna, avrättade och nödtorftigt begravda. 

Deras brott var att de var judar. De var på väg hem från skolan och liftade, något som man ser ofta i Israel. De bodde i judiska samhällen på den sk Västbanken, det omvärlden kallar för bosättningar. De hade inte valt att befinna sig där de var - det var deras föräldrar som hade valt platsen var de skulle framleva sina liv - och de fick betala ett högt pris. 

Israels ledare och väldigt många av Israels invånare lägger skulden på Hamas, den palestinska terroristorganisationen som härskar i Gaza.
Hamas dementerar sin skuld men konstaterar samtidigt, och som vanligt, att judiska pojkar en vacker dag blir vuxna och därmed soldater. Alltså får de i princip skylla sig själva.  Med den inställningen är det följaktligen okey att även mörda små barn, de blir ju också de en dag vuxna och troligtvis soldater.
Detta fick exempelvis den judiska familjen Fogel erfara på våren 2011, då två unga palestinier smög in i hemmet och skar halsen av bägge föräldrarna och tre av barnen, det minsta så litet som 3 månader gammalt. De två unga mördarna, 17 och 19 år, var medlemmar i terrororganisationen PLFP, de erkände dåden men meddelade efter gripandet att de inte ångrar sig.

Det finns namngivna misstänkta för morden på Eyal, Gilad och Naftali och flera hundra personer har gripits, vi kan bara hoppas att de skyldiga hittas.

Under sökandet efter förövarna har oroligheter utbrutit mellan Israelisk militär och demonstranter på Västbanken. I flera olika sammanstötningar har 5 araber dödats, de flesta unga. 

Efter fyndet av de bortförda judiska ungdomarnas kroppar sker ytterligare en tragedi, en arabisk ung man hittas den 2 juli mördad i Jerusalem och skulden läggs omedelbart på israeler, i synnerhet judiska sk. bosättare. Mordet skulle då vara en hämnd för morden på de tre judiska pojkarna. Det florerar information från polisen att den mördades egen pappa gett skulden till en arabisk förövare, i ett familjedrama, troligtvis "hedersrelaterat", men att han tagit tillbaka sitt vittnesmål.
Framtiden får utvisa hur det egentligen ligger till.

Magen David Adom, Sderot
Foto: Bertil

Parallellt med allt detta angriper israeliskt flyg mål i Gaza. Det uppges att över 30 attacker med jaktflyg och helikoptrar utförts mot Hamasfästen i Gaza.
Nyhetsrapporteringen antyder att detta skulle vara en hämnd för morden på Västbanken.
Svenska medier glömmer väldigt ofta, förmodligen avsiktligt, att berätta hela historien: Ett stort antal raketer avfyrades under flera dygn mot civila samhällen i Israel från Gaza. Som vanligt är det den närbelägna staden Sderot som får ett antal raketer över sig.
Oftast rapporteras inte raketbeskjutningarna från Gaza i svensk media, om inte Israel besvarar förstås. Då brukar rubrikerna lyda: Israel bombade Gaza! Först inbäddat i textmassan framgår det, i bästa fall, att terrorister först avlossat massor av raketer mot civila samhällen i Israel.
Det finns ingen omedelbar koppling mellan morden på de judiska pojkarna och Israels flyganfall i Gaza, åtminstone inte från Israels sida. Allt handlar om svar på raketbeskjutningarna som är regel från den israeliska krigsmakten.
Det är däremot fullt möjligt att Hamas agerar med någon sorts samordning.

I skrivande stund finns inga gripna för vare sig det ena eller det andra mordet. Vem är skyldig?

Naturligtvis är den som utför mord skyldig till sina handlingar,  var och en är ansvarig för sina händers verk. Mord är mord.

Men finns det fler komponenter angående skuldfrågan?

Många kritiker skulle säga att det är Israels fel som ockuperar Västbanken. Men det har de inte alltid gjort.
Mellan 1948 och 1967 fanns det inte en jude i Judéen och Samarien, där härskade kungadömet Jordanien genom en illegal ockupation. Det visade sig vara en dålig garanti för bestående fred.
Israels närvaro i Samarien och Judéen är inte orsaken till konflikten utan ett resultat av en konflikt - sexdagarskriget i juni 1967.

Förutom själva gärningsmännen finns det minst ännu en faktor att skylla på.
Jag tänker på den miljö som de arabiska ungdomarna växer upp i, vad skolorna där lär ut och vilket synsätt de får på andra människor, och särskilt då sina judiska grannar. Det pågår en glorifiering av terror i det muslimska samhället, något som vi nu ser fler och fler resultat av. Hur skulle vi i Sverige hantera en liknande händelse om det inträffade här?

Se fler bilder här - (länk)

Ett tecken med handen, tre fingrar likt segertecknet med två fingrar dyker upp på foton på internet. Mängder av foton. Många gånger med mindre barn som visar "segertecknet". Två fingrar = Winston Churchills V-tecknet för Victory - seger, från andra världskriget.
Tre fingrar  = tre dödade judar.

Det debatteras flitigt i dessa dagar fredsviljan hos de bägge parterna. Egentligen finns det flera parter än två men Fatah och Hamas påstår ju att de samarbetar numera, så låt oss använda uttrycket "två parter". 

Man kan ju fråga sig hur det står till med fredsviljan hos den eller de som kidnappar och mördar tre ungdomar. En mer kontraproduktiv handling är väl svår att föreställa sig? Förutom att de tre förlorat sina liv och deras familjer kastats in i en mardröm av förtvivlan och sorg, har ytterligare människor förlorat sina liv, samtliga araber dessutom.
Man kan fundera på om även dessa mördare kommer att deklarera sin stolthet och avsaknad av ånger när de avslöjats och gripits?
Dessutom har förtroendet mellan araber och judar träffats av ännu en dödsbringande torped. Israels regering och militära ledning diskuterar om framtida, kraftiga åtgärder, och inom det arabiska samhället diskuteras det ännu en interfada, ett uppror.
De största förlorarna kommer att bli alla de palestinier som inte är skyldiga till något utan bara vill leva sina liv i lugn och ro, något som jag personligen tror innerst inne gäller de flesta.
När tre judiska ungdomar mördas går hela nationen in i sorgtillstånd och ledarna manar till återhållsamhet och fördömer dåden.
När en arabisk pojke mördas utbryter genast kravaller, stenkastning och våld, trots att ingen misstänkt ännu har hittats.
En mänsklig lösning på konflikten avlägsnar sig allt mer. Men jag tror det kommer en annan lösning...