 |
| Amerikanska kyrkogården vid Omaha beach, Normandie Magen David Adom bland korsen. Foto: Bertil |
Jag och min hustru har nyligen åkt på en liten semesterresa. Vi bilade till norra Frankrike och besökte bland annat invasionsstränderna i Normandie, minnesplatserna från D-dagen, 6 juni 1944. Jag har ända sedan barnsben varit intresserad av historia, och då särskilt händelserna kring andra världskriget, så det var en speciell känsla att gå på Omaha beach, där de hårdaste striderna utkämpades och offren räknas i tusental bara under de första dygnet.
Det var oerhört många besökare på de olika platserna i området. Intresset har uppenbarligen inte svalnat, så här 86 år senare. Där syntes människor från hela världen. En plats som tycktes särskilt intresssant var den amerikanska krigskyrkogården vid Omaha beach, där kvarlevorna av drygt 9 000 soldater är begravda, soldater som stupade på själva stränderna eller i striderna den närmaste tiden efter "Operation Overlord".
När jag gick där och tittade ut över de oändliga raderna av marmorkors, föll blicken på en och annan avvikande symbol och det gick upp för mig att det var Davidstjärnan, Magen David Adom, i stället för ett kors på dessa gravar.
De som anlagt gravplatsen hade alltså vinnlagt sig om att noggrant presentera vilken religiös tillhörighet varje enskild soldat haft. Den dök upp här och var, den judiska stjärnan. Inte i mängder, men de märktes.
De smälte in, några få bland de många. Unga, judiska män som stred för ett fritt Europa och betalade med sitt eget liv.
De flesta av oss som ser alla dessa gravar idag har ingen koppling till någon som ligger där, men vi vill ändå hedra och minnas dem.
Men det finns en annan grupp soldater i närtid som också har stupat eller sårats, kanske med livslånga handikapp som följd. Jag tänker på de män och kvinnor som betalat ett högt pris för sin och sina familjers frihet; de israeliska soldater som fallit offer i kriget i Gaza och i Libanon efter 7 oktober 2023.
De är nästan helt bortglömda, åtminstone av de flesta debattörer i Sverige. De förtalas, hånas och smädas. På våra gator marscherar svenskar utklädda till en blodig Netanyahu som slaktar barn, groteska karikatyrer av judar och fanor som bränns. Allt tycks vara tillåtet i Sverige.
Ropen skallar: "Inga rasister på våra gator. Inga sionister på våra gator!."
Jag påstår att våra gator är fyllda av rasister så länge som dessa antisemitiska slagord tillåts.
Våra medier fylls av hat mot offren och gisslan den 7 okt, förakt mot Israels armé, allt blandat med de förljugna siffror som Hamas "hälsoministerium" presenterar. Över 70 000 sägs det. Men alla berättar inte att den siffran innehåller, inte bara barn (som vars lidande självklart är en fruktansvärt tragisk följd av kriget) och människor som dött av naturliga orsaker (sjukdom, ålderskrämpor o.dy) utan först och främst kombattanter, det vill säga beväpnade Hamaskrigare. Hamas särskiljer inte civila och stridande, de gör i stället allt för att svärta ner sin fiende, Israel.
Vilka var då de drygt 1100 dödade soldaterna på den israeliska sidan? Utgör de den armé av onda djävlar som vissa tidningar, Facebook-inlägg eller Youtube-klipp vill påstå?
Sanningen är att de flesta av dem är reservister, det vill säga motsvarande Sveriges värnpliktiga, sådana som jag själv. (Dock inte längre på grund av av min ålder)
Dessa unga män och kvinnor har tvingats lämna sina familjer hemma, gått från sina civila arbetsplatser, dragit på sig uniformen, hämtat ut sina vapen och gett sig in i en totalt dystopisk krigsskådeplats med krypskyttar, mineringar och underjordiska tunnlar som öppnar sig bakom din rygg, just när du trodde du hittat en säker vrå.
De lämnade en trygg vardag för att kastas in i ett krig som ingen av dem vill ha.
Strid i tät bebyggelse är den svåraste och farligaste typen av krigsföring.
Nästan ingen talar om förhållandena som dessa soldater mötte och de villkor som de hade emot sig. Det senaste uppblossade kriget startade den 7 oktober 2023, men Hamas är fortfarande (sept 2026) inte krossat. Fortfarande hörs regelbundet larmsignalen, "Red Alert", i Israel, när varning utfärdas för inkommande raketer från Gaza. Jag vet, för jag har laddat ner appen i min mobil.
Jag namnger en: Johan Nordkvist. Jag vet inget om honom och jag hoppas jag slipper se honom igen, men han dök upp i Facebook-flödet. Han höll ett tal på Odenplan i Stockholm härom dagen.
Han påstod att han kunde sin historia.
Hans tes var att Israel var en terroriststat. Bland annat var hans budskap att de flesta av dödsoffren 7 okt /23 orsakades av Israel! Och att de flesta av de dödade ungdomarna på Novafestivalen var soldater! Men ungdomarna som dödades på Novafestivalen var just civila ungdomar. Men många av dem hade säkert gjort värnplikt.
Herr Nordkvist nämnde inte att Hamas filmade sina egna illdåd och lade ut filmerna på sociala medier, de skröt stolta om övergreppen och mördandet de nyss genomfört.
Ja, han fick hålla på en lång stund, herr Nordkvist, ivrigt påhejad av ja-rop från publiken.
Allt är tillåtet i Sverige.
När Estonia sjönk 1994 förolyckades 852 personer. Hela svenska folket var i chocktillstånd. Väldigt många svenskar hade vänner eller släkt eller kände någon som var bland offren.
När flera tusen personer dödas i krig i Israel blir reaktionen densamma hos Israels befolkning, som är ungefär lika stor som Sveriges.
Krig sätter djupa spår. Även hos israeler.
