Det blev fred...?

 

Hatet mot Israel växer obegränsat. De flesta tycks vara överens om att staten Israel borde försvinna. Ja, den borde aldrig ha fått komma till. 

"Palestina måste bli fritt", det slagordet ekar över världen. "Från floden till havet!"

Låt oss fantisera om framtiden.

Israels premiärminister hade bett att få ordet i Förenta Nationernas Generalförsamling i New York inför alla de övriga 192 medlemsstaternas ombud. Han hade något viktigt att framföra. 

När han äntrade talarstolen reste sig de arabiska ländernas delegater tillsammans med några övriga representanter upp, tog av sig sina tolknings hörlurar och gick demonstrativt, sin vana trogen, mot utgången. De tänkte minsann inte lyssna på judiska lögner, de ville hellre visa sin motvilja på det mest övertydliga sätt de kan komma på: genom att lämna lokalen.

 Den israeliske ledaren ökade tempot och steppade med snabba steg fram emot mikrofonerna för att försöka avbryta uttåget.

 "Jag vädjar, kom tillbaka till era platser," utbrast han på engelska och slog ut med armarna. "Jag har något på hjärtat som ni nog vill höra," fyllde han i och några i demonstrationståget bromsade upp och vände sig tveksamt om. Det skapades en viss trafikstockning och nu hindrades hela skaran från att fortsätta sina kliv eftersom det bildades hinder i dörröppningarna.

 "Jag vädjar," upprepade talaren och delegaterna vände sakta tillbaka till sina stolar. 

 När lugnet återställts väntade alla på vad som skulle hända härnäst. Premiärministern verkade för en gångs skull ha svårt att komma igång med sitt tal, han som annars var så impulsiv och lättpratad. Han svalde hårt två gånger och blickade sedan ut över den vackra salens församlade delegater.

 "Vänner i denna viktiga församling," började han. Rösten svajade något men efter att ha svalt ytterligare en gång stabiliserades hans stämma.

 "Israels regering, men också dess politiska opposition och hennes folk har gemensamt kommit fram till en mycket drastisk slutsats. Efter långa och svåra förhandlingar har vi tagit ett svårt beslut." 

 Han tystnade igen och han lade märke till hur fokuserade alla blivit. Lusten att lämna lokalen hade bytts ut mot ivrigt lyssnande öron, vad skulle karln komma med nu? Det hade blivit overkligt tyst i den stora  salen. Runt 2000 ögonpar var riktade mot den judiske ledaren som verkade påtagligt tagen av situationen.

 "Vi israeler är inte mer än människor, vi har vänt  och vridit på den starka kritik vi mötts av sedan den senaste allvarliga konflikten. Det judiska folket är vana att lida. Vi har också blivit vana att strida för vår sak. Vi är dessutom vana att vara "de utvalda". Men vi orkar inte mer och har sagt till vår Gud; vi är trötta." 

 Han gjorde en kort konstpaus och det gick ett svagt sus över lokalen. Små viskningar mellan bänkgrannar, blickar som spänt byttes mellan fränder. Premiärministern tog till orda igen.

 "Vi är trötta på att lida, vi är trötta på att kriga och vi är trötta på att vara de utvalda. Och vi är trötta på att vänta på nästa krig som skulle kunna förinta oss." Han svalde igen och tog ett djupt andetag. 

 "Vi har beslutat oss för att upplösa staten Israel och flytta från det land vår Gud en gång lovade oss. Den tidsepok, då det fanns en modern judisk stat, är över. Vi lämnar mellanöstern för alltid. Staten Israel kommer att använda hela sin bruttonationalprodukt till att hjälpa sina judiska invånare att hitta nya hem på andra ställen på jorden. Där vi är mer välkomna", lade han till med en uppgiven min. 

 "Vi kommer att nedmontera samtliga judiska myndigheterna och institutioner. Universitet och forskningsanläggningar kommer att flyttas till USA. IDF, flottan och flygvapnet kommer att läggas ner och all militär utrustning säljas eller skrotas. Det finns kanske några hugade spekulanter här i lokalen?" försökte han med ett skevt leende, för att lätta på atmosfären. Minen blev strax allvarlig igen. 

 "Israels underrättelsetjänst; Mossad, vår sjukvård, Magen David Adom, vår symfoniorkester och vårt statliga flygbolag; El Al, behövs inte mer. Vill ni se eller höra från oss i framtiden, får ni vända er åt andra håll. Vår infrastruktur, våra hem och vårt land står till förfogande."

 Nu började det höra en ökad ljudnivå runt omkring i lokalen, de paffa människorna kunde helt enkelt inte hålla tyst längre.

 "Mer information kommer naturligtvis från våra tjänstemän i alla olika sektorer. Men själv lämnar jag denna talarstol för sista gången från och med nu." 

 Han tittade runt för att se reaktionerna och ansiktsuttrycken. De var självklart blandade men det som dominerade var glädjeyttringar och omfamningar från jublande, överraskade män i sina mörka kostymer och slipsar och välklädda kvinnor i knälånga kjolar eller byxdräkter i vågade kulörer. Några delegater från oljenationerna i mellanöstern var naturligtvis klädda i sina traditionella fotsida, vita Thobe med den lika traditionella Keffiyehn på huvudet. 

Så många olika typer av kulturer och utseenden, men alla glada i ett förlösande sorl och samspråk.

 Generalförsamlingens ledare rådde inte på den oordning som uppstått och gav snart upp försöken att samla alla tillbaka till sina platser. Han reste sig istället och gick till den israeliske, före detta premiärministern, skakade hans hand och sade några ohörbara ord i dennes öra. De tog sig båda ut genom en sidoutgång och lämnade den lyriska folksamlingen där ljudnivån hade stigit till en fullständig kakafoni.

*

 Sex månader efter den där oförglömliga dagen i FN-skrapan hade de sista flygplanet lämnat Israels internationella flygplats, David Ben Gurion, belägen på slätten mellan Tel Aviv och Jerusalem. Många judar hade också lämnat landet med hjälp av italienska och spanska kryssningsfartyg från hamnen i Haifa för att återigen spridas ut över jorden. Det bodde fortfarande några ultraordodoxa judiska familjer i Jerusalem och i Safed i norra delen av landet, de hade fått tillåtelse, som en gest, att få bo kvar i sina gamla hus.  Mea Shearim, det slitna kvarteret i västra Jerusalem ville ändå ingen muslim bosätta sig i då man menade att det bodde allt för mycket judiskt i väggarna. Så länge de inte gjorde något väsen av sig annat än vid Västra Muren nedanför Tempelplatsen gav man dessa judar den möjligheten. Judar blev dock absolut förbjudna att sätta sin fot uppe på Tempelplatsen! 

Judarna var borta. Nu var det fred i mellanöstern för första gången på 80 år.

PLO, Fatah, Hamas, PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse), DFLP (Demokratiska fronten för Palestinas befrielse), Palestinska islamiska jihad (PIJ), Hizbolla från Libanon, Hutierna i Jemen och den islamistledda rebellalliansen HTS (Hay'at Tahrir al-Sham) från Syrien, alla samlades de i en gemensam arbetsgrupp för att äntligen skapa sitt
älskade Palestina. Även Irans mullor fick stort inflytande över händelseutvecklingen. 

 De olika grupperna lade ner sina vapen då deras gemensamma fiende nu var borta ur bilden, och de kunde lägga sina tillgångar på annat; infrastruktur, sjukvård och liknande . 

Matmarknad i arabiska kvarteret i Jerusalem Old City
Foto: Bertil 2013

 De började återställa Gazas sönderbombade bebyggelse, de byggde vattenverk, växthus och avsaltningsanläggningar i storformat. Det blev moderna bostadshus med vatten, el och sanitet av högsta klass till befolkningen.

 För att stadfästa denna nya utveckling och grundmura sin gemensamma målsättning att skapa den muslimska staten Palestina, samlades den arabiska ledarkadern ur de olika organisationerna på en stor scen och omfamnade varandra, de dansade runt med armarna runt varandras halsar, som en gest till den stora publiken att det nu äntligen var fred och alla var vänner. Festligheterna avslutades med ett ofattbart stort fyrverkeri, en presentation av Palestinas första folkvalda regering och flagghissning av Palestinas fana.

 Äntligen var Israel borta och det rådde fred och samförstånd.

 

 Tror du att denna händelseutveckling skulle bli resultatet om Israel plötsligt upphörde att existera? Skulle det bli fred i mellanöstern om judarna försvann?

Hur kan jag vara en Israel-vän?

 

Kommunistiska Partiet "firade" 7 okt

Det har blivit angeläget att besvara en fråga som ständigt ställs till oss som står på Israels sida.

"Hur kan du stå på folkmördarnas sida? Hur kan du försvara judarna, vår tids nazister? Ser du inte vad Israel har gjort med Gaza och dess befolkning?" 

Jag har beskyllts för att vara en fascist i Facebook-kommentarer. Det är givetvis omöjligt att besvara dessa frågor utförligt i ett blogginlägg, det får bli ett kortversion.

Jag vill besvara dessa påståenden och beskyllningar i tre steg. 

1. Det första jag vill framhålla är att jag ser Israel i ett större perspektiv än bara genom de senaste årens öppna konflikt i Gaza. Jag tar med de senaste 150 åren av judisk historia i kalkylen. Jag känner dessutom till den antisemitism som följt med det judiska folket genom historien under de senaste 2000 åren. Det krävs ett större famntag över alla händelser i den snart 80 år gamla, nyfödda staten Israel. 

Väldigt många tyckare bygger sina åsikter på händelserna de senaste åren i samband med kriget som startade 7 okt 2023. De har ofta en grund kunskap om de bakomliggande faktorerna i konflikterna i Mellanöstern, ett synsätt som, i mina ögon, diskvalificerar dem i en seriös debatt.

I centrum står också två oförenliga narrativ, där den ene är god och den andre är ond. Det hat mot Israel som nu sprids som en löpeld överallt skrämmer mig! 

Jag har tagit ställning för att Israel är den minst onde, som inte  (till skillnad från hennes fiender) har som målsättning att utplåna den andre, vad folk än påstår nu för tiden. Israels ledarskap sade ja dag ett. Det arabiska ledarskapet har sagt nej till att bilda en egen stat gång efter gång. De lägger all kraft på att försöka förstöra den andres i stället för att bygga något eget, detta är ju uppenbart.

Miljarder dollar har runnit genom fickorna på de korrupta arabiska ledarna under årtionden, bidrag som inte har hjälpt det palestinska samhället framåt. Yassir Arafat lär haft flera miljarder på kontot när han gick ur tiden. Hade han tjänat ihop sin förmögenhet på idogt arbete? Knappast, det var dina och mina skattepengar som hamnade i den skojarens byxfickor.

Den ultimata skymfen mot Förintelsens offer.

2. Från den 7 oktober 2023 har jag mått dåligt av vad som hänt i Israel och Gaza. Först den chockerande nyheten om Hamas grymma attack på civila israeler den där dagen. De upprivande filmerna som spreds av terroristerna själva, då de med upprymda röster skröt om sina bedrifter. Vi kan se deras filmer hur de körde iväg med gråtande, skadade och våldtagna flickor på bilflaken, genom de uppfläkta hålen i staketen och in till Gazas tunnlar som gisslan. Men med förfäran kunde vi också se här i Sverige, hur bilkorteger drog genom Malmö med firande och segeryra människor, de flesta "flyktingar" från Mellanöstern. Och redan innan Israel hade svarat på attackerna började anklagelserna om folkmord och krigsbrott spridas över världen.

Anklagelserna var märkligt nog riktade mot Israel!

Men med tiden har jag också berörts av den massiva förstörelsen i Gaza efter Israels motoffensiv. Jag har ibland undrat om styrkan i bombningarna har varit onödigt kraftiga. Kan det ligga något i all kritik som riktas mot IDF, Israels försvarsmakt? Det är med sorg i hjärtat jag tagit del av alla bilder på skadade barn som hamnat i stridernas mitt. De har verkligen inte valt att befinna sig där.

Jag tror att vi alla påverkas av den ensidiga bevakningen som svensk massmedia presterar, man mår till slut dåligt. 

Strid i tät bebyggelse är något av det svåraste man kan dras in i. Om dessutom fienden har byggt miltals med stridstunnlar under marken och använder de civila som mänskliga sköldar blir det ännu svårare.

Jag hörde (innan 7 okt-23) en ansvarig Hamasledare på svensk tv bli intervjuad angående tunnlarna, som var under konstruktion vid tillfället. Han fick frågan om de var tänkta som skyddsrum för civilbefolkningen i händelse av ett framtida krig med Israel, men han svarade ungefär så här:

"Absolut inte! Civila ska inte få tillträde till dessa tunnlar! Alla palestinier räknas som flyktingar! Flyktingar är Förenta Nationernas ansvar, de får bygga skyddsrum om de vill.

Ett minne från min första Israelresa 2007.
Masada.

3. Jag lägger hela skulden på förstörelsen och alla dödsoffer på terrororganisationen Hamas, och den uppfostran som barnen i Gaza blivit utsatta för. 

Krig är fruktansvärt för alla som drabbas. Hamas visste vad de gjorde, de satsade allt på krig och var kriget skulle utspelas. 

På morgonen den 7 oktober 2023 var det inte krig.