Gravstenar

Det är kanske en något dyster rubrik men jag valde den ändå, för den passar till detta inlägg.

Schindlers grav i Jerusalem  Foto: Bertil

Många av er som läser detta har sett Steven Spielbergs mästerverk Schindlers List från 1993.
Jag trodde länge att filmens titel syftade på att Schindler var listig som lurade nazisterna innan jag insåg att titeln inte är översatt till svenska utan fått behålla orginaltiteln, dvs Schindlers lista.
De ca 1200 judar som lyckades komma med på namnlistan hade "rätt" att jobba i fabriken och på det sättet undgå döden i Auschwitz. Oskar Schindler använde hela sin förmögenhet för att köpa loss namngivna personer genom mutor till de nazistiska lägervakterna.

När de överlevande fångarna i slutscenen undrar "vart ska vi gå? Vi kan inte gå mot öst, och inte mot väst, vart ska vi ta vägen?" upplyser en rysk soldat dem om att det "där borta, vid horisonten, syns det inte en stad dit ni kan färdas?".
Utan att nämna namnet låter sammanhanget och musiken oss tittare förstå att det är framtidslandet - Jerusalem och Israel - som åsyftas.
Alla ni som lidit er igenom den hemska men gripande filmen har också nått fram till filmens slut som låter fotot övergå från svartvit till färg. Medan eftertexterna rullar går alla de medverkande skådespelarna tillsammans med de verkliga personerna (de som då, 1993, ännu var i livet) fram till Shindlers grav och lägger en sten på dess lock. 

Detta att lägga en liten sten på gravarna istället för blommor är en gammal judisk sed. Jag har frågat flera kunniga personer om var och när denna tradition startade men inte fått något entydigt svar. 

På Stockholms ortodoxa synagogas hemsida ges följande sjufaldiga svar på frågan:

(citat:)

1. När traditionen började fanns inte specifika gravstenar som idag, utan gravmonumentet var en stenhög. Besökare la till stenar till högen för att göra ett större "monument" över den döde.

2. För att visa för andra att någon tidigare har besökt graven.

3. En symbol för att visa att vår kärlek och minne över den döde är starkt och evigt som sten.

4. Ett tecken på respekt för den döde och för att visa att man deltar i sorgen.

5. I Bibeln talas det på flera ställen om att man markerar en grav genom en stenhög. Att placera en sten på graven är alltså en fortsättning på den traditionen.

6. Tidigare fanns en tradition att lämna skrivna meddelanden till den döde och kila in dem i gravstenen, ungefär som man lämnar meddelanden vid Kotel (Västra muren, Bertils anm.) i Jerusalem. När det inte fanns någon springa att kila in dem i så la man dem under en sten. Med tiden så flög papperet bort och kvar blev bara stenen. Efter många år hade traditionen med meddelandet försvunnit och kvar fanns bara ritualen att lägga en sten på graven.

7. För länge sen använde fåraherdar ett speciellt system för att hålla reda på antalet i sin flock. Över axeln bar de en liten väska som innehöll samma antal små stenar som får de hade i flocken. När vi lägger en sten på graven ber vi G-d att hålla reda på, minnas och vaka över den döde i sin "flock".      (slut citat)

Som tillägg var det någon jag talade med som framhöll att blommor, som vi är vana vid, var sällsynta i öknen när Israels folk drog fram efter uttåget ur Egypten. En sten som symbol för åminnelse och omtanke om en saknad vän fick duga. Det låter ju logiskt.

Grinden med skylten  Foto: Bertil

Jag vill tipsa dig som är intresserad om att ifall du kommer till Jerusalem kan du besöka den katolska kyrkogården söder om Gamla stan där Oskar Schindlers grav är belägen. 

Slutscenen i filmen är inte inspelad i studio utan på just denna plats i Jerusalem.
Helt nära Hanegällets kyrka utefter muren, söder om det s.k Sionberget, ligger begravningsplatsen. Ovanför den stora järngrinden finns t.o.m en skylt som talar om att här återfinns Schinders grav.

När jag första gången besökte kyrkogården satt det ett par arabiska tonårspojkar på trappan innanför grinden. De hade en självpåtagen uppgift att peka ut hur man skulle gå för att hitta Schindlers grav. De förväntade sig att få en dollar som belöning för sitt arbete och en skål var placerad på trappan för ändamålet.
Jag hade ingen dollar men lade några kopparmynt som tack. Det var inte helt lätt att hitta, man måste gå ner i en trappa till en lägre nivå på kyrkogården, grabbarnas insats var värd några mynt.
Graven befinner sig så långt från grinden som det är möjligt.

Lunchstängt   Foto: Bertil

När jag efter en stund skulle gå ut igen hade killarna beslutat sig för att sluta jobba, de hade glömt av mig och hade nu, mycket nitiskt, låst den stora grinden med hjälp av ståltråd. Tjock najtråd som de virat flera varv, förmodligen med hjälp av en tång. Hur skulle jag komma ut?
Det skulle nog vara möjligt att klättra över muren någonstans men den var hög, det var inte helt självklart.
Tråden var betydligt hårdare än den ser ut på fotot men jag lyckades dock att med bara händerna, genom grindens galler, och med uppbjudande av vissa krafter (samt tålamod) tvinna upp ståltrådarna och komma ut.

Av alla gravar var det bara Oskar Schindlers som hade stenar på sig denna dag, men den var å andra sidan i egenskap av superkänd helt täckt.

Att bara en grav hade stenar berodde naturligtvis på att det var en katolsk och inte en judisk kyrkogård, judiska gravar har ofta stenar på sig.

Även jag lade dit en liten sten.
Schinder själv dog 1974 och blev rättfärdighetsförklarad av det judiska Rättfärdighetsrådet i Israel.
Han lär vara den ende kände medlemmen av Hitlers nazistparti som är begravd i Jerusalem.