Sion

Sion - Davids stad  Foto: Bertil

Det kokar överallt i världen. Nyheter om tragedier och orättvisor vräks över oss här uppe i det trygga Sverige.
Jag borde kanske ägna min möjlighet till bloggande åt allt detta, men det finns så många andra som kommenterar dessa händelser.
Jag är ju heller ingen nyhetsförmedlare, utan fortsätter istället med att berätta om min relation till Israel och det judiska folket.

Jag är uppvuxen i en kristen, så kallad frikyrklig miljö i Sverige. Det betyder motsatsen till högkyrklighet, statsbärande religion, katedraler och präster.
Istället var det lokala församlingar, resande predikanter, amatörmusikanter (inte sällan talangfulla), ofta oavlönat arbete och enkla, funktionella lokaler som gällde.
De lokala församlingarna kallade ofta sig själva och sina samlingslokaler för Bibliska namn.
De kunde heta (och heter fortfarande) Filadelfia eller Smyrna efter några av de första kristna församlingarna i Mindre Asien som aposteln Johannes berättar om i Bibelns (Nya Testamentets) sista bok; Johannes Uppenbarelse.
Eller Hebron, Saron, Betania och Betel för att nämna några andra av de vanligaste namnen. Dessa var namnen på judiska samhällen i det bibliska Israel.

Hebron t ex, är i historisk mening inte en arabisk stad, tvärtemot vad som ofta hävdas i vår samtida debatt, utan en av de ursprungliga judiska städerna - Abrahams stad - och räknas till en av jordens äldsta städer. Det är en av anledningarna till att judar kräver att få bo i Hebron idag.
Att den skulle vara arabisk är bara relevant genom det faktum att alla judar som bodde där före 1948 blev fördrivna från sina hem. Debatten om vem som fördrev vem, vem som bodde var, och vem som har rätt att bo här eller där i Israel med omnejd är förvirrad, enögd, ohistorisk och byggd på dåligt minne (eller dålig historisk kunskap, bristande vilja eller en kombination av alla tre).

Min barndoms frikyrkoförsamling och samlingslokal hette Sion.
Själva namnet betecknade från början bara den syd-östra kulle som utgjorde en del av Jerusalem under kung Davids tid, alltså för ca 3000 år sedan. Ungefär från Tempelberget, förbi dagens "Dyngporten" vid tempelområdets syd-västra hörn, och hela vägen nerför backen till Siloadammen. Det vi kallar "Davids stad".
Den observante läsaren kanske har en annan uppfattning. Är inte Sions berg den kulle där Davids grav och "den övre salen" är belägen? Lite längre västerut längs Gamla stadens mur?
På moderna kartor kan denna uppgift finnas.
Men nej, under historiens gång har begreppen förvanskats något av olika skäl, och denna plats kallas därför också "det kristna Sion", men berget Sions ursprungliga läge är med all säkerhet den jag först beskrev.
Senare vidgades begreppet till staden Jerusalem i allmänhet och till slut det judiska folkets hela hemland, Israel. Det var Sion de bortrövade judarna sörjde i fångenskapen i Babylon, efter bortförandet av folket 587 f.v.t. (före vår tideräkning)
Psalm 137:1-5

Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor. Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga. De som plågade oss bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land?

Sion nämns i flera av Psaltarens psalmer, men även i andra Bibelböcker, t ex Jesaja 62.
Efter den världsvida förskingringen av det judiska folket 135 e.v.t. har man regelbundet hälsat varandra med: "Nästa år i Jerusalem", ett tydligt avtryck på den starka längtan tillbaka till hemlandet. Det finns alltså en väl förankrad bakgrund till varifrån Sionismens fader, Theodor Herzl, använde namnet Sion på rörelsen i slutet av 1800-talet. Åter till Sion. Det judiska folkets historiska, juridiska och religiösa rätt att få ett eget land.
Få tillbaka sitt ursprungliga land.

Om allt detta talades det inte särskilt mycket om i min barndoms frikyrkliga församling, Sionförsamlingen.
Jag tror i och för sig att alla medlemmarna var rörande överens om det judiska folkets rätt till ett eget land och jag tror alla var glada över staten Israels tillblivelse 1948.
Men jag tror samtidigt att tyngdpunkten på namnet Sion lades på det andliga planet. Det framtida, himmelska hoppet; det himmelska Sion.
Det är i alla fall så jag minns det.
Jag vet att det inte pratades politik. Tvärtom, politik var portförbjudet på sammankomsterna, särskilt partipolitik.
Glöm inte att detta var före 6-dagarskriget 1967, det fanns varken någon påstådd eller verklig ockupation av Västbanken etc. som Israels fiender idag lägger allt fokus på.  
Det Socialdemokratiska folkhemmet Sverige hade på den tiden en god relation med det likartade, socialistiska Israel. En närmast beundrande syn på nybyggarsamhället, dess framgångar och det judiska samhällets återupprättelse efter Det andra världskriget. Tiderna har tyvärr förändrats sedan dess.

Gammalt Syriskt skyttevärn på Golan  Foto: Bertil

Visst påverkades jag av min pappas upprymdhet då vi såg och hörde om Israels framgångar i 6-dagarskriget 1967 på den lilla, svart-vita tv-n. Men jag var bara 12 år, och förstod väl inte till fullo vad det betydde att judarna återigen hade tillgång till möjligheten att be vid Västra muren i Jerusalem eller att bönderna i Galiléen vid Genesarets sjö kunde bruka jorden utan risk för att bli beskjutna från Golanhöjderna, som dittills tillhört Syrien.
Någon massturism till Israel förekom inte då, och något verkligt sug att åka dit skapades inte hos mig förrän många år senare.
Närmare Jerusalem, än att jag spelade bas i en kristen musikgrupp med samma namn under 1970-talet, kom jag aldrig.

Min hustru nämnde ibland att det skulle vara intressant att någon gång besöka Bibelns land, men praktiska skäl, ekonomi och mitt svaga engagemang gjorde att åren gick utan resande.
Först 2007 öppnade sig en möjlighet att åka till Israel och jag släppte handbromsen. Vi planerade noga och i slutet av april reste jag, Gunilla och våra tre yngsta döttrar under ett par veckor. Det var då min stora kärlek och mitt stora intresse för Israel föddes.

Västra muren vid tempelplatsen  Foto: Bertil

Det var inte i första hand de typiska kristna vallfartsorterna som betydde mest för mig den gången. Det var inte i Getsemane örtagård, vid dopstället vid Jordanfloden, i gravkyrkan i Jerusalem eller ens i Jesu hemstad Kapernaum.
Det var fantastiskt att uppleva de platserna, men det var först när jag stod framför stödmuren till det forna judiska templet i Jerusalem som polletten trillade ner. Allt jag läst och hört om, ända från söndagsskolan fram till den dag som då var, blev så verkliga. De väldiga, gamla stenarna gick att ta på med mina egna händer. Det var inte bara prat längre, det fanns på riktigt. Historien fick liv.
Alla mänskor runt omkring mig var så fokuserade, det var en atmosfär som jag aldrig förut upplevt.

Var befinner man sig när man första gången står framför den väldiga muren i Jerusalem?
Man är bokstavligen i Sion.
Cirkeln var sluten för mig.
Sedan dess brinner jag för judarnas rätt till sitt eget land, för en hållbar fred, försoning och för ett fortsatt enat Jerusalem.

Jag vill inte få det att låta som om allt i Israel är religiöst, förandligat eller högre stående.
Där finns allt annat också. Allt! Allt är inte perfekt. Precis som det inte heller är perfekt på någon annan plats på jordklotet.
Men vad många i Sverige inte kan föreställa sig är vilken stark inverkan de olika religionerna har i många delar av världen. Inte minst i länderna som utgör Israels grannar.
Här i Sverige diskuterar vi om religionsfrihet betyder rätten att utöva en religion eller rätten att slippa religion. I spåren av ISIS härjningar måste vi istället lägga till rätten att slippa byta religion.
Skillnaden  - mellan uppfattningarna i det sekulära Sverige och stora delar av övriga världen -  blir nästan skrattretande.

Samtidigt reser miljoner människor från hela världen till det lilla landet Israel, för att se Bibelns land på nära håll.
Åker man till London, Paris eller New York kan man ha en mängd olika skäl, och ett oöverskådligt varierat utbud av sevärdheter. Men den absolut övervägande andelen av de besökare som kommer till Israel vill alla se samma saker: till exempel Getsemane, Masadaklippan, Trädgårdsgraven, Gravkyrkan, Olivberget, Döda havet och framför allt Jerusalems Gamla stad med Västra muren. (plus en stor mängd andra platser, förstås)
Dragningskraften är oerhört stark. Jag kommer inte på något att jämföra med någon annanstans.