Tre bra anledningar

Varför ska man vara intresserad av Israel och det judiska folket?

Hur kan man vara en Israel vän?

Foto: Bertil 

Det finns många anledningar! Israel är ett fantastiskt turistland, med en underbar natur och fyllt med historiska platser. Men jordklotet är fullt av underbar natur och historiska platser, så det måste finnas fler anledningar?

Du som är en troende kristen har minst tre skäl att hålla ett öga på vad som händer i och kring Israel och dess folk. 
Därför är det smärtsamt att konstatera hur bekännande kristna (och till och med självaste Svenska Kyrkan) uttrycker sådant förakt mot Israel. 
Jag förstår det inte! 
Ta som exempel Svenska Kyrkans bojkottskampanj, konsekvenserna av den är i proportion till Israels fel och brister - och i jämförelse med tillståndet i Israels grannländer -  inte relevanta. 
Bibeln uppmanar oss att välsigna, ja till och med älska Israel. En kristens omsorg om lidande araber kan aldrig, enligt mig, ersätta kärleken till Israel och dess folk. Det går alldeles utmärkt att vara både proisrael och proarab. Kärlek betyder inte undfallenhet eller att vara eftergiven, Israel tål att kritiseras på mer än ett område. Men man kan ändå samtidigt älska. Jag vill göra en enkel jämförelse:
Min pappa tillrättavisade mig kraftigt vid ett tillfälle för ca 50 år sedan. (Jag förtjänade det förmodligen men jag har glömt vad saken gällde) Hade han gjort det idag hade han väl fått spendera ett par månader på en öppen anstalt (kraftig, skämtsam överdrift) men detta hände på tidigt 1960-tal, han gjorde ingenting olagligt.  
Men en sak vet jag: Från min första minut i livet till den dagen pappa dog älskade han mig. Han försvarade mig, han hjälpte mig och han skulle aldrig komma på tanken att bojkotta mig.
Jag ska försöka beskriva tre skäl varför du kan vara intresserad av Israel. 
Jag vet att inte alla tror på Gud, eller förlitar sig på Bibeln. Men för mig som gör det är dessa tre anledningar drivande och helt avgörande.

Första skälet: Gud själv har utvalt ett folk.

Israel är inte bara ett land, det är också ett folk. Från början var Israel alltså bara en enda människa. Vi kan läsa i 1 Mos 32 om hur patriarken Jakob fick ett nytt namn. "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel..."

Följden av det blev naturligtvis att hans barn och efterkommande kallades Israels barn. 

Några av Israels barn på Mahane Yehuda - judisk matmarknad Jerusalem Foto : Bertil 

När de blivit tillräckligt många började vi kunna kalla dem Israels folk.

Vår hållning till Israel är alltså inte bara till en landyta eller en stat - utan också till ett folk - och till individer som kanske finns i din närhet.
Ett folk som blivit förföljda och hatade i århundraden, men som Bibeln uppmanar oss att välsigna. 

Men säger någon: Israels folk gjorde ju fel hela tiden? De avföll och lämnade Guds lagar och regler. Det verkar ju inte särskilt heligt och fromt. Hela Gamla testamentet berättar om hur Gud fick gå till rätta med dem.

En kung ledde folket på avvägar och nästa kung bad Gud om förlåtelse och så blev allt bra igen. Så kom en ny kung som gjorde fel igen och så höll det på, fram och tillbaka. Upp och ner, upp och ner. Är det något att ta efter?

Men Gud ville berätta något för oss genom det folket, och det handlar om dig och mig. Han ville att vi ska kunna känna igen oss. Vi stapplar också och faller ibland, men kan få upprättelse och komma tillbaka.
Din attityd till judar du möter påverkas av din syn på dem. Har du blivit påverkad av samtidens syn på det judiska folket? Har du lyssnat på hatpropagandan? Tycker du det är rätt att trakassera judar i Sverige för att du inte gillar staten Israels politik? 
Du vet väl att nazister marscherar öppet på våra gator i Sverige 2014! 
DET ÄR INTE OK! Du och jag måste reagera. 

Så, första skälet: Gud själv har utvalt ett egendomsfolk! 
Det folket vill jag lära känna.

Andra skälet: Gud själv har utvalt ett land

Inte nog med att Gud utvalt ett eget folk, han har också utvalt ett särskilt landområde.

Där utspelade sig större delen av Bibelns berättelser.

Att resa till Israel betyder alltså att man kan känna dofterna och värmen och uppleva avstånden mellan de olika platserna, precis som Bibelns huvudpersoner kunde göra. Hur höga är bergen och hur ser det ut runt Genesarets sjö? Hur långt är det mellan Nasaret och Kapernaum?

Tänk att läsa på vägskyltar: Betlehem 5 km, eller Jerusalem 10 km. Första gången pirrar det särskilt i magen. För dig som aldrig varit i Israel kan jag berätta: den första resan har alla förutsättningar att bli den som gör störst intryck på dig.

Davids vattenfall vid Ein Geddi
Foto: Bertil 

Det är spännande att vandra i Ein Geddis raviner vid Döda havet där den unge David gömde sig för kung Saul. Det var ju här allting utspelade sig.

Bibeln säger kanske inte så mycket om dagens Israel, men en resa till dagens Israel säger oss en hel del om Bibeln. 

Israel är en drömplats för arkeologer, och det är väldigt intressant att besöka fyndplatser från olika tidsperioder och ta del av allt man hittar. Ständigt görs nya upptäckter.

Låt dig guidas genom Western Wall Tunnel, dvs längs tempelplatsens murar, 
under dagens marknivå och se hur murarna sträcker sig många meter ner till den tidens gatunivå. Tempelplatsen måste ha tett sig otroligt hög och majestätisk under Jesu tid.

Det var en särskild upplevelse för mig att första gången gå fram till Västra muren, stödmurarna runt judarnas tempel i Jerusalem. Lite blygt tog jag med handflatan på de stora stenarna. Historien fick liksom liv, det var äkta! 
Men nu ett gott råd: Åk inte till Israel för att din omgivning kräver det. Låt inte dina vänners påtryckningar tvinga dig! Res inte för att det är något man bör göra, vänta istället med att resa tills du längtar efter det och själv vill det. 

Kasta dessutom alla fördomar i någon soptunna innan du går på flygplanet!
Det är inte meningen att du ska resa till Israel för att bekräfta den ena eller andra uppfattningen. Det är meningen att du själv, likt en upptäcktsresande, ska UPPTÄCKA Israel. 
Det gör stor skillnad.

Det var det andra skälet: Gud själv har utvalt ett land. 
Det landet vill jag besöka.

Tredje skälet: Israel - Tidstecknet

Det är omöjligt att läsa Bibeln utan att höra talas om Israel, det nämns på varje sida.
Vi kan utläsa en övergripande plan från Guds sida, som har en början och ett slut i historien. 

Vid tidens slut tycks Israel och det judiska folket spela en helt avgörande roll.

Då är det väl helt rimligt att du och jag har koll på vad som händer i det det där lilla landet vid Medelhavets östra strand? Även kyrkans folk och bojkottsivrarna i Svenska Kyrkan har tillgång till denna skriftliga information!

Foto: Bertil

Jag har valt rubriken: Israel – tidstecknet. Jag vet att vi inte kan lägga en helt klar tidtabell när allt kommer att hända, men en sak är säker: Bibeln ger oss en rad tips om vad vi ska hålla ögonen på.

Det judiska folkets återsamlande till sitt land och staten Israels utropande är - i varje fall för mig - tydliga tidstecken. Messias ska komma. 
Vi ska ju alltid vara redo, och ser vi förändringar i händelseutvecklingen som överensstämmer med Bibels budskap kan det hjälpa oss att hålla oss vakna. Det är inte USA:s president, eller Rysslands, eller FN eller Arabförbundet som slutgiltigt avgör framtiden. Jag tror det finns en mycket större plan.
Det pågår en konflikt och det är spänt mellan olika grupper. Den muslimska världen tycks oförmögen att erkänna Israel som en judisk stat. 

Men vad Israels fiender än säger, vad än PLO:s eller Hamas ledare, politiska debattörer, journalister eller Irans ayatollor har för uppfattning, eller vad du och jag än har för inställning, så för Gud själv Israel - likt ett skepp - framåt, hur och vart han vill.

Och om det finns en gudomlig plan för jordens framtid så för han det skeppet tryggt i hamn. 
Det är spännande att betrakta det hela, och ju mer man känner till, ju intressantare blir det.

Israels Röda Stjärna

1930 skapades Magen David Adom, MDA 
Israels motsvarighet till Röda Korset.

Magen David Adom Jerusalem Foto : Bertil 

Det är ju lite uppseendeväckande att MDA skapades redan 18 år innan staten Israel bildades.

I samband med en ökad judisk invandring till den dåvarande - av britterna styrda - provinsen Palestina efter Första Världskriget började behovet av en organiserad akutsjukvård administrerad av judarna själva att visa sig.

Israeliska ambulanser
Foto: Josef Sörensson 

Under den fjärde alijan (återvändandet till hemlandet efter det judiska folkets världsvida förskingring) under 1920-talet, ökade inte bara antalet judar i landet utan också det arabiska motståndet. 

Efter de svåra förföljelserna i Östeuropa och Sovjet efter Första världskriget och i takt med att nazismen i Tyskland under 1930-talet växte sig stark, ökade behovet av en tillflyktsort för Europas judiska befolkning.
Fler och fler länder runt om i världen ställde sig dock avoga till att ta emot judiska flyktingar särskilt från Tyskland, och judar som hade insett faran med nazismen och flytt hemlandet tvingades inte sällan att återvända tillbaka dit.
Vi som har facit vet vad som väntade många av dem.

Britterna, som var mandatet Palestinas herrar vid denna tid, började göra försök att strypa judisk invandring för att gå de arabiska ledarna till mötes. Ingen vill ju bråka med killarna som sitter på oljekällorna.
Denna politik utmynnade i den så kallade Vitboken 1939, dvs ett reglemente som bestämde en starkt begränsad judisk invandring. Den sista flyktvägen för Europas hotade judiska befolkning stängdes därmed och de blev dömda att duka under i Förintelsen.

Saknas det inte en flagga?

1948 kunde så äntligen staten Israel utropas.

Den judiska staten var ett faktum, och Magen David Adom blev den nya nationens officiella organisation för akut sjukvård, blodbanker, ambulanser etc.

Som emblem för MDA används en röd Davidsstjärna, men namnet betyder egentligen Davids sköld på hebreiska.
Den röda Davidsstjärnan har dock ställt till problem i det internationella samarbetet.

Internationella Rödakors/Rödahalvmånefederationen, (IFRC), är den organisation inom internationella Röda Korset som samordnar hjälpinsatser vid naturkatastrofer och bistånd i fredstid. IFRC grundades redan 1919.
Internationella Röda korset har sitt röda kors som symbol, och systerorganisationen i den muslimska världen har sin Röda halvmåne. Varken kors eller röda halvmånar glimmar särskilt vackert i en judes ögon om man ska se historiskt på vad dessa symboler har inneburit i form av lidande och förföljelse för det judiska folket.

Irans symbol 1949-1979

Iran använde tidigare ett rött krigiskt lejon (från 1949 fram till 1980) under shahens tid vid makten. Av någon anledning blev detta emblem accepterat av IFRC. Efter hans fall 1979, och den islamiska statens grundande, ändrade även Iran till halvmånen.
Iran bytte inte bort det krigiska lejonet för att man blivit fredligare själv utan för att tydligt visa sin muslimska identitet.
Det finns faktiskt nationer med muslimsk majoritet som använder det röda korset som symbol (ex: Mali, Tcad och Indonesien).
Samtidigt har den muslimska sfären - men även andra nationer - hela tiden totalt vägrat att erkänna Magen David Adom som fullvärdig medlem i den internationella rörelsen, trots att staten Israels bildande 1948 undanröjde de sista hindren för att MDA skulle kunna bli medlem.
Regelverket kräver nämligen bl.a att den nationella organisationen har suveränitet i det egna territoriet, vilket givetvis inte var fallet innan staten Israel existerade.
(Detta villkor gäller tydligen inte Palestinska Röda Halvmånen, som är medlem i IFCR utan att ha en egen stat?! Är det någon som är förvånad?)

Ett av de tunga argumenten i motståndet mot MDA har varit den judiska symbolen - Davidsstjärnan. 

Det har naturligtvis varit viktigt för Israel att profilera sin röda Davidsstjärna, något annat skulle ju innebära en solklar diskriminering av sin religiösa och nationella symbol, Israels fanas blå stjärna.
Det ska samtidigt i rättvisans namn nämnas att andra lokala hjälporganisationer med egna symboler också har nekats inträde i IFCR, men det förekommer som bekant en särskild spänning mellan det judiska folket och dess grannar. 

Den Röda Kristallen

22 juni 2006 enades äntligen den internationella Rödakorskommitén att uppta MDA som fullvärdig medlem tillsammans med Palestinska Röda Halvmånen (bildat 1968). Samtidigt skrev de två nya medlemmarna ett ömsesidigt avtal att erkänna varandra.

Som lösning i emblemfrågan har en neutral symbol tagits fram, den "Röda Kristallen", att användas vid internationella insatser. 

Tanken i det nya internationella avtalet är att alla symboler är tillåtna under förutsättning att värdlandet (det drabbade landet) vill acceptera symbolen, annars gäller det att använda Den Röda Kristallen. 

Som exempel tycker jag mig ha sett bilder från Japan då israeliska MDA efter tsunamin 2011 arbetade med sin röda Davidsstjärna på kläderna.

En infekterad debatt i ämnet har rasat, inte minst på Internet. 

På bloggsidor kan man läsa kommentarer av följande slag, som är direkta citat:

Foto: Internet, okänd

”Varför ska judarna ha en röd stjärna?

Då kan lika gärna tyskarna få ha ett rött hakkors!”

eller:

”Varför gnäller judarna för att de inte får ha en röd stjärna?

När de tvingades bära en gul stjärna gnällde de för det!”

Den typen av argument är naturligtvis ingenting annan än putslustig antisemitism, och frågan är om även Röda Halvmånens motstånd mot Röda Davidsstjärnan kan klassas som något annat än antisemitism?

MDA gör insatser internationellt, som exempel kan nämnas det uppmärksammade uppdraget efter jordbävningen i Haiti 2010. Ett komplett fältsjukhus med ett 40-tal läkare var snabbt på plats och hjälpte många drabbade.
MDA gjorde också stora insatser efter tsunamin i Japan 2011, och efter den svåra jordbävningen i Turkiet 1999. MDA var där först på plats med räddningsteam bestående av närmare 500 personer.

Ska personal, som dessutom i många fall jobbar på frivillig basis, behöva uppleva rasistiska angrepp under sin vistelse i ett annat land bara för att de har en judisk symbol på sina kläder?

Jag tror nu inte att de hjälpbehövande har tid att reagera negativt beroende på vem som hjälper honom/henne. De är säkert tacksamma att någon - vem som helst - kommer till undsättning. Självuppoffrande insatser av enskilda hjälparbetare finner man naturligtvis i samtliga olika Rödakorsfraktioner, och individers empati och arbetsinsats är både enastående och värd allt beröm.

Det är ju som vanligt på organisationsnivå som osämjan florerar, i ledarskiktet. Precis som i politik i övrigt är det ledarna som sprider sina åsikter och drömmar nedåt till sitt folk, medan de flesta vanliga människor naturligtvis bara vill leva sina liv i lugn och ro.

Röda Korsrörelsen, som helhet, gör ett ofattbart arbete runt hela vår jord, omfattningen är omöjlig att överblicka för en enda människa. Visst blir man varm i hjärtat när man ser de lokala Rödakorstanterna på julmarknaden, påpälsade i vinterkylan med kaffetermosar, kakfat, lottringar och insamlingsbössor.

Vem vill inte lägga en slant och känna delaktighet i det viktiga arbetet med att hjälpa behövande medmänniskor? Nästa gång kan det faktiskt vara du eller jag själv som behöver hjälp.

En judisk ambulanssjukvårdare
Foto : Josef Sörensson 

Sverige och många andra länder i Europa har ett kors på sina flaggor. Europas kristna tradition låg till grund för valet av ett rött kors när moderorganisationen Röda Korset föddes i 1863. (Svenska Röda Korset anslöt sig redan två år senare) Grundare var schweizaren Henry Dunant, en man som  fick upp ögonen för sårade soldaters lidande, oavsett på vilken sida de stred. IFRCs motton är därför bl.a neutralitet och opartiskhet vid konflikter.

Magen David Adom har fått en särskild, dyrköpt färdighet i akutsjukvård då Israel under hela sin historia varit utsatt för många terrordåd såsom självmordsbombare och krig. Under inbördeskriget i Syrien har MDA haft fältsjukhus vid Syriska gränsen och behandlat hundratals skadade och behövande, både civila och kombattanter från olika sidor i kriget, helt i enlighet med Henry Dunants anda.

Men är FN verkligen politiskt neutralt och opartiskt?

Kalla kriget, konflikterna i Mellanöstern och allmän storpolitik har krånglat till förutsättningarna och förhalat förhandlingarna inom den internationella Röda Korsrörelsen, och skapat beslutsångest.
Röda Korset är ingen kristen organisation, men grundarna valde ändå en kulörinverterad variant av Schweiz flagga som ju har vitt kors på röd botten.

Röda halvmånen är inte heller en religiös organisation men då den muslimska världen skapade sin motsvarighet valde de den symbol som återfanns på deras flaggor och som representerar islam.

Men när Israel ville använda sin symbol, som är så nära förknippad med Israels flagga och identitet blev det ett blankt nej. Detta upplever israelerna som orättvist.
En logisk lösning på problemet skulle kunna vara att samtliga parter alltid använda samma symbol t.ex den neutrala Röda kristallen, eller ...?

Foto: Bertil

Vi i Sverige vill gärna samla in stora summor till Röda Korset vid insamlingsgalor i TV, och liknande.
Det är behjärtansvärt, men vi behöver vara medvetna om att vi samtidigt stödjer en organisation som utövat en intern diskriminering i smyg, något som gräsrötterna och eldsjälarna kanske inte alltid känner till och som de självklart inte ska lastas för.

Tore Svenning (länk) (IFRC Geneve) har, på en direkt förfrågan tagit sig tid och delat med sig av sin stora erfarenhet och sin syn på ärendet och bidragit med en mängd värdefull information varav en del har använts i denna artikeln. Jag är honom ett stort tack skyldig! 
Uttolkning och slutsatser av hans information är dock mina egna.
Detta var en mycket kort historisk återblick, men jag lovar att berätta mer om dagens Magen David Adom vid ett senare tillfälle.

Vem är vem?

En Israelväns uppfattning om Israels historia är kanske inte alltid politiskt korrekt men bör alltid vara historiskt korrekt.
En het potatis är vem som har rätt till landet. Jag tycker kanske att frågan är fel ställd. Frågan skulle istället kunna lyda: finns det någon som inte har rätt till landet? Finns det några som ska bort?

Arabisk skoförsäljning utanför Damaskusporten i Jerusalem  Foto: Bertil

Samtidigt som judarna beskylls för etnisk rensning och liknande, är ju sanningen att Israels befolkning till 20% är arabisk, medan det är de arabiska ledarna som ofta talar om en framtida palestinsk stat helt utan judar. Det är något i resonemanget som inte stämmer...

Det finns ingen möjlighet att behandla denna komplicerade fråga uttömmande i ett blogginlägg, jag kan bara vidröra den. Jag har lovat mig själv, och er läsare, att inte ständigt kommentera konflikten men ibland måste vissa saker sägas, om och om igen, även om det kan vara provocerande för somliga...

Jag blev för en tid sedan avstängd från möjligheten att kommentera inlägg på en politisk ”vänsterblogg", efter att jag gått emot dess hårdnackade påståenden om att modern arkeologi bevisat att dagens palestinier härstammar i direkt nedstigande led från Gamla testamentets filistéer. Dessa skulle då ha levt i landet långt före judarna, nämligen sedan 7000 år tillbaka. 

Denna myt sprids numera flitigt, inte minst i arabvärlden, i avsikt att legitimera arabernas historiska företräde till landet på bekostnad av judarna.  

Jag, för min del, påstod att filistéerna istället var ett sjöfolk som härstammade från norra Medelhavet (Kreta/Cypern) och som seglade till, och bosatte sig i kusttrakterna kring Gaza. Man vet inte exakt när de dök upp i området men de nämns så tidigt som i 1Mos10:14, och de fanns där enligt 1Mos 21:32 redan på Abrahams tid. De dyker upp i handlingen gång på gång, t.ex i berättelserna om den starke Simson och kung Davids äventyrliga liv. 
Namnet Filesten härstammar från hebreiskans plishtim med betydelsen 'erövrare', och de hade absolut ingenting gemensamt med dagens araber eller det arabiska språket.

Filestéernas landområde införlivades långt senare i den romerska provinsen Syrien och folket blandades upp och försvann i historiens djupa hav som så många andra folk har gjort. 

Att kalla araberna i Mellanöstern för palestinier är inte helt problemfritt, även om vi under senare decennier vant oss vid att använda just denna benämning. Många blir uppriktigt förvånade när de får veta hur sent i historien som araberna själva började kalla sig palestinier, och när dagens värdering och betydelse av namnet uppstod. 

Vad skulle det nu vara för fel med att kalla palestinierna för palestinier? 

Vi behöver vara medvetna om att själva syftet med att börja använda epitetet ”palestinier” på araberna i området var att avlegitimera judarna deras historiska hemortsrätt i landet. Som om araberna= palestinierna var de som fanns här från början, innan judarna kom och stal landet. 

Som om det funnits en palestinsk nation som judarna krossade och på vars spillror de skapade sitt sionistiska paradis 1948. 

De två vänsterdebattörerna på sin blogg påstod bestämt att Israel är byggt på upp till 90% stulen mark. De refererade till en hemsida på Internet som beskrev hur fördelningen av marken i dåvarande Brittiska mandatet såg ut 1947-48. Källan hade relevant information, men allt kan ju tydligen misstolkas. 

Judar ägde enligt den endast 6% av marken, resten stal de följaktligen enligt debattörernas sätt att resonera. 

Kallar man Israel för stulet blandar man ju bort hela det historiska skeendet och de omständigheter som rådde vid tiden för Israels bildande. Här kommer några exempel, men det finns många fler:

* Man bortser för det första helt ifrån det faktum att Storbritannien sedan 1917 förvaltade allmänningen och vill istället få det att låta som om det fanns en palestinsk (arabisk?) stat. Ur denna historieförfalskning har arabernas Nakbatradition uppstått. 

Med al-Nakba - katastrofen - menas den dag då den judiska staten Israel utropades, och som uppmärksammas av Israels muslimska araber den 14 maj varje år sedan 1948. 

* Man bortser dessutom från det faktum att turkarna (Osmanska riket) styrt i 400 år dessförinnan, det har som sagt aldrig funnits en arabisk/muslimsk stat med namnet Palestina. 

* Namnet Palestina dök upp som en provins i Romarriket, uppkallad under kejsar Hadrianus först drygt 100 år evt. Detta var 500 år innan araberna invaderade landet.

* Man bortser också helt från den ständiga och ökande judiska närvaron under senare århundraden och framförallt den judiska invandringen sedan slutet av 1800-talet, de fem så kallade alijorna. 

* Vidare glömmer man judarnas uppbyggnad av infrastrukturen i landet under 1900-talets första hälft samt flyktingvågen från Europa efter 2:a världskriget. 

Alla som bodde i provinsen Palestina före 1948, och det var flera folk, kallade sig för palestinier men särskilt judarna. De bodde ju i Palestina, de var följaktligen palestinier. 

Golda Meir, (1898-1978) bl.a fd utrikesminister och premiärminister, viftade med sitt palestinska pass under ett tal innan statens bildande och utbrast: "-Se här, jag är också en palestinier!"

* Den judiska dagstidningen Jerusalem Post hette Palestine Post (grundad 1932) före 1948, den judiska Palestine Symphony Orchestra (grundad 1936) blev Israel Philharmonic Orchestra etc. 

* Slutligen bortser man helt från omröstningen i FN 1947 som uppmuntrade bildandet av en judisk och ännu en arabisk stat i den del av det brittiska mandatet som var kvar sedan den första arabiska staten, Trans-Jordanien, hade skapats i det ursprungliga Brittiska Mandatet redan 1922. 

Judarna sade ”Ja, bättre än inget”, om sin lilla del av landet (ca 17-18% av Det Brittiska Mandatet). Araberna sade ”Nej, vi vill ha allt”. 

Abba Eban, (1915-2002) israelisk bl.a fd utrikesminister och FN-ambassadör, använder ett spännande uttryck i boken En självbiografi, 1977, och syftar då på judarna som levde i Palestina före 1948: ”den palestinska judenheten.” 

En intressant benämning, eller hur? Fundera över dess innebörd en stund. 

Det var inte helt självklart vad den nya judiska staten skulle heta ända fram till dess bildande. 

      Theodor Herzl på väggen i Independence Hall, Tel Avivs gamla museum. 

                                                          Foto: Bertil 

Abba Eban berättar i sin bok bl.a följande händelse från 1948:  

citat: "USA:s president Truman samlade sina topprådgivare för att diskutera USA:s hållning gällande en vädjan om erkännande av den nya judiska staten. Under mötet anlände Eliahu Elaths med taxi för att berätta att staten som diskuterades på mötet skulle heta Israel".  slut citat

David Ben Gurion, (1886-1973) Israels förste premiärminister, berättar i sin självbiografi Israel Mitt Liv-Mitt Land (eng. titel Israel: Years Of Challenge 1963) om statens utropande den 14 maj 1948: 

”Jag gick in till auditoriet i Tel Avivs museum för att proklamera den judiska staten, som vi beslutat kalla Israel” 

Hur hade debatten förts idag om de beslutat sig för att kalla den nya, judiska staten för Palestina!?

I sin bok Jerusalem i taggtråd berättar Gunnar Hägglöf, (1905-1994) om läget i Mellanöstern före, under och efter Israels bildande.  Han var Sveriges förste FN-ambassadör och tillika ombud vid FN-insatsen under Suezkrisen 1956, en mycket ansedd diplomat med kontakter i det högsta ledarskiktet över hela världen. Gunnar Hägglöf visade en stor förståelse för arabvärldens politik och var relativt skeptiskt till mycket av Israels agerande. Boken är skriven så sent som 1964 men ordet palestinier används inte en enda gång. Varför? Jo, läsarna skulle förmodligen, vid denna tid, bli osäkra på vilka han åsyftade, judar eller araber? 

I böcker eller debatter i ämnet före 1967 används sällan eller aldrig ordet palestinier syftande på araberna, snarare på judarna. Jag roar mig faktiskt att leta upp och inköpa äldre publikationer om Israel och Mellanöstern och kan konstatera detta faktum gång på gång, det spelar ingen roll om böckerna är Israelvänliga eller inte. I äldre böcker benämns araberna i Palestina oftast för palestinska araber, palestinaaraber, beduiner eller bara araber. Men aldrig palestinier.

Araberna själva började inte kalla sig för palestinier förrän i slutet av 1960-talet, efter sexdagarskriget, i ett försök att påverka världsopinionen då de märkte att den nyfödda staten Israel tycktes överleva både sina födslovåndor och alla våldsamma attacker. 
Ett nytt krig startade: propagandakriget, i vilket den arabiska sidan hittills vunnit många segrer.
Visst känns det helt otroligt att känna till detta samtidigt som du följer debatten i svensk media idag? 

Efter flera inlägg på debattbloggen  kom så min slutkläm: 

DET HAR HELT ENKELT ALDRIG NÅGONSIN FUNNITS EN STAT MED NAMNET PALESTINA! 

Nu fick vänsterkillarna nog. Jag fick matchstraff och fick lämna banan. Där ser man nackdelen att ha kommentatorsfält på en blogg. Läsarna kan börja säga emot...

”-Du börjar bli pinsam, du gör bort dig med sådana här barnsligheter. 

Du slösar med vår tid och plats på vår blogg. Adjö!” 

Slutdiskuterat alltså. Jag blev blockerad och kunde inte fortsätta argumentera.
Ungefär som den anti-israeliska propagandan fungerar idag, den har oftast fel men får oftast rätt.

Något som kan vara värt att nämnas i sammanhanget är kartbilagan över Israel i 1917 års Bibel som jag fick vid söndagsskolans avslutning 1967. Där kallas landet 'på Jesu tid' felaktigt för Palestina, ett klavertramp som knappast minskat begreppsförvirringen genom åren. Det visade sig vid närmare efterforskning att också NT81 och även andra svenska Bibelutgåvor kallar Israel under Jesu tid felaktigt för Palestina. 

På Jesu tid var ordet Palestina nämligen inte uppfunnet! Områdena kallades för Judéen, Samarien, Galliléen, Dekapolis (de 10 städerna), Syrien osv. Hela området var ockuperat och löd under kejsaren i Rom. 

År 135 evt tröttnade Kejsare Hadrianus rejält på judarnas upprorslusta och bestämde att Israel en gång för alla skulle kuvas. Alla tecken på judisk närvaro skulle avlägsnas från Judéen. 

Judarna mördades eller fördrevs, den världsvida diasporan tog sin början. Det berättas att bönderna inte behövde gödsla åkrarna under 7 år pga av allt blod i marken. 

Vid Trädgårdsgraven i Jerusalem  Foto: Bertil

En ny romersk stad, Aelia Capitolina, byggdes på Jerusalems ruiner och Judéen skulle få ett nytt namn som skulle skända den judiska historien maximalt. Filistéerna, som var ett av Israels historiska fiendefolk, skulle få äran att ge namn åt området. 

Så var namnet Palestina fött, som en avlägsen provins i det romerska riket, anno 135.

När sedan Muhammeds krigare intog landet 638 evt (6 år efter profetens död) blev det naturliga att även i fortsättningen kalla det erövrade området för Falastin, eller Palestina som vi stavar det. Arabiskan har nämligen ingen bokstav med uttalet p. 

Ironin har verkligen grinat judarna i ansiktet. Den israeliske författaren Amos Oz beskriver i sin roman En berättelse om kärlek och mörker, 2002, hur man i Europa under tidigt 1900-tal ropade ”Judar, åk tillbaka till Palestina” efter dem. Märkligt nog tyckte Europas antisemiter på den tiden att judarna hörde hemma i Palestina. 

Idag, när det judiska folket på nytt etablerat sig i Eretz Israel -  hemlandet -  skriker hela världen: ”Judar, ut ur Palestina!” 

Vart ska de åka? Till månen? De har ju prövat hela jorden.

Vilken blir min slutsats? Striden om landet handlar inte särskilt mycket om utrymme eller gränsdragningar. Israels motståndare tycks inte ta hänsyn till vad som vad som skett i historien, den har de flesta debattörer aldrig hört talas om eller redan glömt.
Nutidens hetaste ämne, ockupationen av Västbanken, är inte konfliktens orsak utan resultat av en konflikt, nämligen de arabiska nationernas anfall på Israel 1967, sexdagarskriget.
Nej, konflikten handlar, djupast sett, om den judiska staten Israels rätt att existera.

Källor bland många: Förutom alla citerade böcker också bl.a Dick Haas, Jerusalem.