I valet och kvalet

Författaren med Knesset som fond
Foto: självutlösaren

Det händer väldigt mycket i och runt Israel i dessa dagar, vårvintern 2015.

Nyvalet i Israel, som premiärministern utlyste i vintras är genomfört. 

Jag har ingen särskild personlig favorit, och inte heller någon partipolitisk agenda. Det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om vad som är bäst i ett annat land med andra förutsättningar, men precis som jag i vintras förutspådde vann Netanyahus parti, Likud, valet och allt talar just nu för att han kan fortsätta regera, i allians med andra. 

Men bara någon dag före valet, som hölls den 17 mars, såg det annorlunda ut och många var överens om att Netanyahu skulle besegras. Efter en verklig slutspurt vände han opinionen till sin fördel och fick till sist flest röster. Det var ingen jordskredsseger precis. Trots att Likud blev det största partiet fick de "bara" 23,26% av rösterna. Många talar istället om en överraskningsseger, efter att en kombination av Arbetarpartiet (ledare: Yitzhak Herzog) och liberalerna under förra utrikesministern Tzipi Livni - under det gemensamma namnet Sionistiska unionen -  på allvar hotat Likud i förhandstipsen.

Nu skriver många dagstidningar och analytiker i Sverige hur kriget, tack vare valresultatet i Israel, närmar sig, och hur den hårdföre Bibi Netanyahu lovar att det aldrig ska bli en palestinsk stat så länge han får bestämma. Minnet är som vanligt väldigt kort i kretsarna kring Mellanösterndebatten.

Det låter från vissa håll som om israelerna valde mellan Högern = krig och Vänstern = fred. 

Tänk om det ändå var så enkelt...

Jag skulle vilja ge en högst personlig reflektion till det resonemanget. 

Jag är en typisk svensk arbetare, en byggnadsmålare. Jag spacklar, målar och tapetserar, och lever bokstavligen talat på mina händers verk (och min ryggs värk) och har så gjort i över 40 år. Min pappa arbetade i samma yrke, här är det arbetarklass så långt ögat når. I min barndom (i slutet av 1950-talet och början på 60-talet) förstod jag - på samtalen i mitt hem - att det var självklart att rösta på Socialdemokraterna, så som tiderna i Sverige var då. 

Det var under denna tid som den judiska staten Israel växte fram. Det var också under denna period som mina personliga israeliska, historiska hjältar hade sina glansdagar. David Ben Gurion, Moshe Dyan, Abba Eban och sist, men inte minst, Golda Meir. Av Israelhatarna är det några av de mest hatade personerna, men inte för mig.

De var alla vad vi i dag skulle kalla socialdemokrater. Under sina första ca 30 år var Israel alltså styrt av starka arbetarregeringar. Det fanns ingenting som kunde kallas ockupation, förutom att Israels fiender naturligtvis redan då kallade själva Israel för ockuperad mark. Den ockupationen, eller oenigheten kring omdiskuterad mark som vi Israelvänner gärna kallar situationen, tog ju inte sin början förrän genom sexdagarskriget i juni 1967. 

Jo, förresten, det fanns redan då en ockupation, ja, till och med två. Jordanien ockuperade nämligen Judéen, Samarien och östra Jerusalem, det vi idag oftast kallar Västbanken. Och Egypten ockuperade Gazaremsan. Men det är ockupationer som nutidens debattörer väljer att glömma bort, så vi lägger dem åt sidan så länge.

Någon stat som hette Palestina fanns inte då....heller. Inte ens epitetet palestinier användes, det har jag flera belägg för och ska återkomma i ämnet vid ett annat tillfälle.

Varför det arabiska ledarskapet inte bildade den arabiska staten Palestina under dessa 19 år, när de hade sin stora chans kan te sig som en gåta men det finns en förklaring: de ville först utplåna den nyfödda staten Israel, och därefter skapa Palestina. Frågar du de flesta arabiska ledare idag får du samma svar, det är samma tankegång som gäller nu för tiden.

Så, hjälpte det att Israel styrdes av arbetarregeringar under sina första 30 år? Nej! Det var istället under denna period som de största krigen utkämpades; kriget vid Israels bildande 1948-49, sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973. Det hjälpte inte med en mer vänsterorienterad israelisk ledning då, och det skulle inte hjälpa i framtiden heller av det enkla skäl jag nyss beskrev, alltså så länge som det finns en motståndare som vill något annat. 

Fred? Javisst, men först efter att Israel är utplånat.

Knesset - Israels riksdagshus   Foto: Bertil

Jag tänker inte ta plats i detta inlägg för att beskriva de fredsförslag och lösningar som erbjudits de arabiska ledarna, jag kan bara konstatera att de varje gång har avvisat och sagt nej.

Att tro att en arbetar/liberal union med namnet Sionsistiska unionen skulle kunna locka PLO, Hamas, Hizbollah etc till fredsuppgörelser är inte lite naivt. 

PLO:s ledare, Mahmoud Abbas, har många gånger förklarat att han inte kommer att erkänna en "judisk" stat, och han skulle aldrig komma fram till en fredlig uppgörelse med sionister. En sionist är en person som anser att det judiska folket har rätt till ett eget land i det historiska Israel.

"Sionistunionen" måste ju låta som en svordom i Abbas öron. 

Den israeliska väljarkåren tog till sist Bibis varningar kring landets säkerhet på allvar och röstade "höger". Denna styrning åt höger har fått fäste genom åren på grund av arabsidans ovillighet att komma fram till en fredlig lösning, acceptera den judiska staten Israels existens och börja bygga sitt eget land istället för att lägga alla resurser på att förstöra sin grannes. 

Det är lätt att sitta i Sverige och ha uppfattningar hur de ska rösta i ett land som Israel, vi har inte upplevt samma hotbild som israelerna. Trots det ständigt överhängande konflikthotet mot Israel väljer många judar i våra länder att flytta dit på grund av situationen här. Det säger en del om  den ökande antisemitismen i Västeuropa.

Tredje största parti blev för övrigt det arabiska Förenade listan, som fick ca 11%. I vilket arabiska grannland skulle ett judiskt politiskt parti tillåtas bli så stort? Eller få finnas över huvud taget?

Som en lustig parentes vill jag sluta med att nämna något om Sveriges Radios valbevakning när valet i Israel genomfördes. SR hade livebevakning från valet i Rammalah med Agneta Ramberg! 

Rammalah är ju en stad på Västbanken. Där har det inte varit val på snart 11 år! 

Mahmoud Abbas sitter alltså vid makten i PLO på sjunde året efter det att hans mandatperiod tog slut, 9 jan 2009. Varför vägs sådana fakta inte in i jämförelsen med Israel?

Hallå, Sveriges radio, nu gällde det valet i Israel. Hallå? Är det någon hemma?
Ok, ni sände från en vallokal i Tel Aviv också.

Men varför sände ni från Tel Aviv, och inte från Israels huvudstad: Jerusalem?