Bed om fred

Gata i Old City, Jerusalem
Foto: Bertil

Det nya året 2016 närmar sig med blixtens hastighet.

Året som gått har varit fyllt av oroligheter, våld och hot runt om i världen. Framtiden är oviss för många människor. Aldrig har så många människor varit på flykt från sina hem som under 2015.

Mina huvudteman i denna blogg är Israel och antisemitism, därför vill jag begränsa mig till de ämnena trots att våldet och förföljelsen är gränslöst mycket mer omfattande på andra platser på jorden.

Trots det verkar det tyvärr som om vi svenskar ändå har fått för oss att Israel är den värsta boven av dem alla, mycket på grund av den bild som ofta presenteras i våra medier och av våra toppolitiker.

Man lägger så stor vikt vid en snar fredsuppgörelse att vissa tycks tro att världsfreden hänger på om Israel drar sig tillbaka från Samarien och Judeen eller inte. Inte så lite naivt, om du frågar mig. Detta om en konflikt på ett område som, till sin yta, är betydligt mindre än landskapet Småland. Israels area är jämförbar med staten New Jersey, en av USA:s minsta stater. Jämför gärna med hjälp av kartor.

Men insatt i ett religiöst sammanhang är den förstår jordens mest svårlösta, det ska medges. Om Israel/Palestina-konflikten bara hade handlat om land hade den varit löst för länge sedan. Men nu handlar den inte om land utan om den judiska staten Israels rätt att existera.

Även om varje dödad och skadad människa är en för mycket är förlustsiffrorna i konflikten kring Israel årligen vad många andra väpnade konflikter presterar på bara en timma eller någon dag, år ut och år in.

Även Förenta Nationerna ägnar mycket energi på Israel, inte minst genom sitt pajas-liknande organ UNHRC, "FN:s råd för mänskliga rättigheter". (Inte att förväxla med UNHCR, som är FN:s organ för världens flyktingar, dock märkligt nog inte palestinska flyktingar med efterkommande i all evighet, som istället lyder under UNRWA)

Saudiarabien har fått en ledande roll i "FN:s råd för mänskliga rättigheter", en organisation som bara har en fast återkommande punkt på dagordningen: Att fördöma Israel, Mellanösterns enda demokrati. 

Att det är dags att skrota FN eller ställa helt nya krav för medlemskap är jag inte ensam om att föreslå, då större delen av FN:s 193 medlemsnationer består - enkelt uttryckt - av skurkstater i olika tillstånd av förfall, med ett utbrett förtryck av oliktänkande och svår korruption. Skurkarna blockröstar och stöder varandra, samtidigt som de muslimska länderna blockröstar mot den judiska staten Israel, så är det bara.

Det årliga resultatet efter UNHRS:s arbete brukar ha följande fördelning: Israel får lika många - eller fler - fördömanden än samtliga andra utpekade nationer tillsammans. De första åren efter UNHRC:s bildande (2006) var Israel det enda landet som fördömdes, och det många gånger varje år.

Övriga felfria stater som t ex Nord-Korea, Syrien, Somalia, Saudiarabien osv osv kommer i allmänhet undan genom att presentera en oklanderlig människokärlek och kommer sällan på tal att kritiseras. (ironi!)

Saker som nuvarande ordförandeland Saudiarabien sluppit undan med är bl.a följande:

1. Att Saudiarabiens stormufti beordrat att alla kristna kyrkor ska förstöras (ingen fara: det finns inga kristna kyrkor då alla religioner utom islam är förbjudet) men en order som rimmar illa med västvärldens välvilliga byggande av moskéer i våra samhällen,

2. Saudi nyanställer och utbildar också fler bödlar eftersom behovet ständigt ökar, och sist men inte minst:

3. svältande män får äta upp sina fruar i Saudiarabien, enligt en fatwa från den högsta muslimska auktoriteten i landet. Hustrun ska visa lydnad och följa en perverterad vantolkning av Bibelns bud att ”de skola vara ett kött”, på sin egen självuppoffrande bekostnad. Man får nypa sig i armen för att kolla att man inte drömmer...

(Källa: StoppaBojkott.se)

Trots allt våld runt om i världen är följande fråga naturligtvis i allra högsta grad relevant: 

Ska det någonsin bli fred i Mellanöstern mellan Israel och dess grannar?

Andra konflikter runt om i världen blossar upp, krig utkämpas, fred sluts och till sist hamnar konflikterna i historieboken. Men inte konflikten Israel/Palestina. Den bara pågår och pågår.

Den verkar inte gå att lösa av det enkla skälet att vissa personer inte vill eller vågar lösa den.

Vid firandet av den judiska Lövhyddohögtiden anordnar ICEJ (International Christian Embassy Jerusalem) en gigantisk manifestation i Israel där man sjunger, talar och uppmuntrar personer och organisationer som stöder Israel på olika sätt. Med sång, dans och tal och gäster hålls en storslagen fest med tusentals besökare, ett evenemang som sänds på kristen TV över hela världen. (SVT skulle aldrig sända ett sådant program, tro mig)

Man har som ett stående inslag att även bjuda upp stora grupper israeliska soldater på scenen för att hylla dem och peppa dem. En svår balansgång kan tyckas, mellan kristna fredsideal och beväpnade soldater, där säkert en och annan individ varit inblandad i våldshandlingar och riskerat både sina egna och andras liv.

Där står de framför publiken, ibland minst 100 unga pojkar och flickor i sina olivgröna uniformer, vinröda baskrar och med sina vapen hängande över axeln, och tar förvånat emot publikens jubel. Många verkar gripna och tagna av den respons och respekt som just kristna visar dem så öppet och kärleksfullt.

Uppmaning i Trädgårdsgraven
Jerusalem Foto: Bertil

Som en av arrangörerna uttryckte det: ”Det är tack vare er som vi, som gäster i ert land, kan vistas tryggt och säkert på Jerusalems gator.”

Truppens befälhavare, en äldre garvad officer höll ett tacktal och hans avslutande ord har etsat sig kvar hos mig. Han påminde oss lyssnare om det kända uttrycket ”Bed om fred för Jerusalem”, som bl a kan läsas på en vacker sten i Trädgårdsgraven – Gordons Golgata i Jerusalem. Han uttryckte sig barskt som ett sant militärt befäl och på ett mycket osvenskt sätt: ”Bed om fred för Jerusalem, det är en order!”

En tv dokumentär från BBC följde några barn i Gaza och några barn i Sderot, på den israeliska sidan av Gazagränsen, under Gazakriget 2014 och en lång tid därefter. En amerikansk kvinnlig journalist intervjuade barnen och deras närmaste anhöriga efter hand som historien utvecklade sig. Barnen på båda sidor var tydligt traumatiserade och skadade inombords.

De israeliska barnen resonerade i slutet på programmet om framtiden. En ung flicka sammanfattade sin inställning ungefär så här:

”Det finns människor där borta som vill utplåna oss. Vi tänker inte ge oss frivilligt, det är dom eller vi...så det får blir dom.”

En arabisk pojke från Gaza i samma ålder resonerade ännu mörkare:

”Jag vill växa upp och bli soldat så jag kan döda dem alla. Vi ska döda alla judar!”

Med sådana ord i öronen är det svårt att tro på ett bättre 2016 jämfört med 2015.

Mänskligt sett har jag personligen inga bra idéer längre. Jag ser varken någon politisk eller militär lösning på Israels eller övriga världens problem. Mina naiva idéer är uttömda även om det är allas vår plikt att göra allt som står i vår makt att påverka vår omgivning på det sätt vi kan. Jag önskar så hett att alla, judar och araber (och alla andra förstås), ska få leva i fred och frihet men det är tungt just nu.

Men det finns ett löfte som många av oss tror ska ändra på de dystra framtidsprognoserna.

Det består i Bibelns hopp om den dag då Messias kommer.

Där finns nyckeln till framgång, då det ska bli en total fred och ett hållbart fridsrike.
Utsikterna att världens politiker ska lyckas skapa varaktig fred verkar väldigt små.
Kära läsare, jag vill önska er alla ett gott nytt år 2016 och vidarebefordra följande order:

”Bed om fred för Jerusalem!”