Hatets triumf

De gamla judiska gravarna på Olivberget
Foto: Bertil

De som ropar högst om fred är tyvärr de som är de mest våldsamma. "Palestina-aktivister" över hela västvärlden skriker sig hesa att Israel och judarna är den stora boven i dramat. Hur ska det kunna bli fred när den ena sidan i kampen gör allt för att smutsa ner den andre? Kampen, förresten... når man fred med kamp som medel? 

När nazismen besegrades 1945 krävdes det kamp och strid för att till slut nå en fred. Men den gången var det inte nazisterna som talade om fred, det var de kommande segrarna i kriget som förstod att segern måste bli total om fred skulle kunna skapas. Detsamma gäller i dagens Mellanöstern. Denna gång är det terrororganisationen Hamas som måste besegras i grunden för att fred ska kunna uppnås. Kriget fortsätter i Gaza i skrivande stund mellan Hamas och andra grupperingar.

Men kan man utplåna en tanke, en idé? Barnen i Gaza som Israels fiender månar om så högljutt (Israels vänner är lika bekymrade för dem, tro mig) har inte bara fått utstå krig, svält och död. De har också fått genomlida en indoktrinering som kommer att ta år-tionden att vända rätt. Liksom det tyska folket efter krigsslutet 1945 fick genomgå en av-nazifiering, behöver Gazas unga generation lära sig att judehat inte är en naturlag eller en religiös plikt. 

För att drömmen om en tvåstatslösning ska bli en verklighet krävs ett arabiskt folk som vill leva vid sidan av staten Israel som goda grannar, annars kommer det aldrig att bli fred. Sverige har krigat mot Norge och Danmark i forna tider. Men det slöts fred och idag talar vi om varandra som broderfolk. Ingen jag känner har någonsin fört på tal om att vi svenskar borde starta krig mot våra grannländer. Trots vår gemensamma historia. 

En vanlig hållning/frågeställning är följande:

Vi förutsätter att det judiska folket generellt har rätt till en eget land, särskilt efter de oerhört stora förföljelser som de genomlevt under 1900-talets första hälft. Vi kan vara överens om det. Men varför måste det "palestinska" folket behöva betala priset för det? Känner du igen den frågan? Låt mig ge mitt svar uppdelat i flera delar, men det finns oändligt många fler argument.

1. Det "palestinska" folket, araberna (särskilt de muslimska) som bodde i det nuvarande Israel uppfanns som folk 1964, då PLO (Palestine Liberation Organization) bildades. PLO:s mål var att med hjälp av väpnad kamp befria hela Palestina. Eftersom de redan styrde över "Västbanken" och Gaza syftade de istället på den självständiga staten Israel, Israel som varit medlem i FN sedan 1949. Före 1948 benämndes judarna som "palestinier" och araberna som "araber". Det finns mycket dokumentation på det. Någon självständig stat med namnet Palestina har aldrig existerat, det är den korta sanningen.

2. Jag har inte för avsikt att förminska någons lidande. Men många människor tror faktiskt att "judarna" kom och stal arabernas land 1948. "De kom beväpnade och körde bort de stackars ur-invånarna med våld". Men det var många muslimska och kristna araber som stannade kvar och idag utgörs Israels befolkning av drygt 20% araber, alltså var femte israel. Landet har 2 officiella språk, hebreiska och arabiska. (Dessutom är engelska mycket vanligt, t.ex på vägskyltar och info på spårvagnarna i Jerusalem.)

3. Araberna betalade inte ett högre pris än det judarna fick betala i muslimska länder! Den muslimska världen tömdes i princip på judar och ca 600 000 av dem tog sig till den nybildade staten Israel. De fick lämna allt bakom sig och hamnade direkt i ett krig, då grannländerna försökte utplåna staten i dess linda. Judar bodde i östra Jerusalem och Hebron, platser som i media idag benämns som arabiska. De är dock inte mer arabiska än Göteborg eller Malmö, annat än att judarna som bott där kördes bort 1948, men vill flytta tillbaka och få tillbaka sina hem. Alltså samma argument som de arabiska flyktingarna har.

4. Palestina, en avkrok i någon annans välde, fick sitt namn år 135 av den romerske kejsaren Hadrianus, efter att han låtit fördriva eller döda de flesta av Israels judiska invånare. Inte bara namnet på regionen byttes ut, även Jerusalem omdöptes till Aelia Capitolina. På den tiden var det inte tal om någon arabisk överhöghet. Den kom i och med Mohammeds nya religion, Islam, på 600-talet. Sedan upprättade de europeiska korsriddarna ett 100-årigt rike innan de kastades ut av muslimerna. Flera olika "välden" kom och gick tills lotten föll på det osmanska riket. De hade den avlägsna provinsen som genomfartsled och mjölkko under 400 år, mellan 1517-1917. Efter Första Världskriget tog England och Frankrike över makten i Mellanöstern, och alla de nuvarande
staterna bildades.

Arabisk kryddbutik i Jerusalems Gamla Stad
Foto: Bertil

5. Jerusalems befolkning bestod i mitten av 1800-talet till största delen av judar. Efter kriget 1948-49 tömdes Old City på sin judiska befolkning, deras hem övertogs av araber, deras synagogor förstördes och de nekades att bedja vid Västra Muren, den judiska trons heligaste plats. Numera, när den judiska staten har stiftat lagen, gäller istället att samtliga troende från de tre Abrahamistiska religionerna har fri tillgång till sina heliga platser.

6. Israel beskylls ofta för att vara en apartheid-stat. Den som påstår det kan inte ha besökt Israel. Landet är med säkerhet den enda staten i Mellanöstern där muslimer/araber har fulla medborgeliga- och politiska rättigheter, där kvinnor och män behandlas likvärdigt, där HBTQ-kollektivet får leva sitt liv, där kvinnor får studera och arbeta, och så vidare.