Hatet mot Israel växer obegränsat. De flesta tycks vara överens om att staten Israel borde försvinna. Ja, den borde aldrig ha fått komma till.
"Palestina måste bli fritt", det slagordet ekar över världen. "Från floden till havet!"
Låt oss fantisera om framtiden.
Israels premiärminister hade bett att få ordet i Förenta Nationernas Generalförsamling i New York inför alla de övriga 192 medlemsstaternas ombud. Han hade något viktigt att framföra.
När han äntrade talarstolen reste sig de arabiska ländernas delegater tillsammans med några övriga representanter upp, tog av sig sina tolknings hörlurar och gick demonstrativt, sin vana trogen, mot utgången. De tänkte minsann inte lyssna på judiska lögner, de ville hellre visa sin motvilja på det mest övertydliga sätt de kan komma på: genom att lämna lokalen.
Den israeliske ledaren ökade tempot och steppade med snabba steg fram emot mikrofonerna för att försöka avbryta uttåget.
"Jag vädjar, kom tillbaka till era platser," utbrast han på engelska och slog ut med armarna. "Jag har något på hjärtat som ni nog vill höra," fyllde han i och några i demonstrationståget bromsade upp och vände sig tveksamt om. Det skapades en viss trafikstockning och nu hindrades hela skaran från att fortsätta sina kliv eftersom det bildades hinder i dörröppningarna.
"Jag vädjar," upprepade talaren och delegaterna vände sakta tillbaka till sina stolar.
När lugnet återställts väntade alla på vad som skulle hända härnäst. Premiärministern verkade för en gångs skull ha svårt att komma igång med sitt tal, han som annars var så impulsiv och lättpratad. Han svalde hårt två gånger och blickade sedan ut över den vackra salens församlade delegater.
"Vänner i denna viktiga församling," började han. Rösten svajade något men efter att ha svalt ytterligare en gång stabiliserades hans stämma.
"Israels regering, men också dess politiska opposition och hennes folk har gemensamt kommit fram till en mycket drastisk slutsats. Efter långa och svåra förhandlingar har vi tagit ett svårt beslut."
"Vi israeler är inte mer än människor, vi har vänt och vridit på den starka kritik vi mötts av sedan den senaste allvarliga konflikten. Det judiska folket är vana att lida. Vi har också blivit vana att strida för vår sak. Vi är dessutom vana att vara "de utvalda". Men vi orkar inte mer och har sagt till vår Gud; vi är trötta."
Han gjorde en kort konstpaus och det gick ett svagt sus över lokalen. Små viskningar mellan bänkgrannar, blickar som spänt byttes mellan fränder. Premiärministern tog till orda igen.
"Vi är trötta på att lida, vi är trötta på att kriga och vi är trötta på att vara de utvalda. Och vi är trötta på att vänta på nästa krig som skulle kunna förinta oss." Han svalde igen och tog ett djupt andetag.
"Vi har beslutat oss för att upplösa staten Israel och flytta från det land vår Gud en gång lovade oss. Den tidsepok, då det fanns en modern judisk stat, är över. Vi lämnar mellanöstern för alltid. Staten Israel kommer att använda hela sin bruttonationalprodukt till att hjälpa sina judiska invånare att hitta nya hem på andra ställen på jorden. Där vi är mer välkomna", lade han till med en uppgiven min.
"Vi kommer att nedmontera samtliga judiska myndigheterna och institutioner. Universitet och forskningsanläggningar kommer att flyttas till USA. IDF, flottan och flygvapnet kommer att läggas ner och all militär utrustning säljas eller skrotas. Det finns kanske några hugade spekulanter här i lokalen?" försökte han med ett skevt leende, för att lätta på atmosfären. Minen blev strax allvarlig igen.
"Israels underrättelsetjänst; Mossad, vår sjukvård, Magen David Adom, vår symfoniorkester och vårt statliga flygbolag; El Al, behövs inte mer. Vill ni se eller höra från oss i framtiden, får ni vända er åt andra håll. Vår infrastruktur, våra hem och vårt land står till förfogande."
Nu började det höra en ökad ljudnivå runt omkring i lokalen, de paffa människorna kunde helt enkelt inte hålla tyst längre.
"Mer information kommer naturligtvis från våra tjänstemän i alla olika sektorer. Men själv lämnar jag denna talarstol för sista gången från och med nu."
Han tittade runt för att se reaktionerna och ansiktsuttrycken. De var självklart blandade men det som dominerade var glädjeyttringar och omfamningar från jublande, överraskade män i sina mörka kostymer och slipsar och välklädda kvinnor i knälånga kjolar eller byxdräkter i vågade kulörer. Några delegater från oljenationerna i mellanöstern var naturligtvis klädda i sina traditionella fotsida, vita Thobe med den lika traditionella Keffiyehn på huvudet.
Så många olika typer av kulturer och utseenden, men alla glada i ett förlösande sorl och samspråk.
Generalförsamlingens ledare rådde inte på den oordning som uppstått och gav snart upp försöken att samla alla tillbaka till sina platser. Han reste sig istället och gick till den israeliske, före detta premiärministern, skakade hans hand och sade några ohörbara ord i dennes öra. De tog sig båda ut genom en sidoutgång och lämnade den lyriska folksamlingen där ljudnivån hade stigit till en fullständig kakafoni.
*
Sex månader efter den där oförglömliga dagen i FN-skrapan hade de sista flygplanet lämnat Israels internationella flygplats, David Ben Gurion, belägen på slätten mellan Tel Aviv och Jerusalem. Många judar hade också lämnat landet med hjälp av italienska och spanska kryssningsfartyg från hamnen i Haifa för att återigen spridas ut över jorden. Det bodde fortfarande några ultraordodoxa judiska familjer i Jerusalem och i Safed i norra delen av landet, de hade fått tillåtelse, som en gest, att få bo kvar i sina gamla hus. Mea Shearim, det slitna kvarteret i västra Jerusalem ville ändå ingen muslim bosätta sig i då man menade att det bodde allt för mycket judiskt i väggarna. Så länge de inte gjorde något väsen av sig annat än vid Västra Muren nedanför Tempelplatsen gav man dessa judar den möjligheten. Judar blev dock absolut förbjudna att sätta sin fot uppe på Tempelplatsen!
Judarna var borta. Nu var det fred i mellanöstern för första gången på 80 år.
PLO, Fatah, Hamas, PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse), DFLP (Demokratiska fronten för Palestinas befrielse), Palestinska islamiska jihad (PIJ), Hizbolla från Libanon, Hutierna i Jemen och den islamistledda rebellalliansen HTS (Hay'at Tahrir al-Sham) från Syrien, alla samlades de i en gemensam arbetsgrupp för att äntligen skapa sitt
älskade Palestina. Även Irans mullor fick stort inflytande över händelseutvecklingen.
älskade Palestina. Även Irans mullor fick stort inflytande över händelseutvecklingen.
De olika grupperna lade ner sina vapen då deras gemensamma fiende nu var borta ur bilden, och de kunde lägga sina tillgångar på annat; infrastruktur, sjukvård och liknande .
 |
| Matmarknad i arabiska kvarteret i Jerusalem Old City Foto: Bertil 2013 |
För att stadfästa denna nya utveckling och grundmura sin gemensamma målsättning att skapa den muslimska staten Palestina, samlades den arabiska ledarkadern ur de olika organisationerna på en stor scen och omfamnade varandra, de dansade runt med armarna runt varandras halsar, som en gest till den stora publiken att det nu äntligen var fred och alla var vänner. Festligheterna avslutades med ett ofattbart stort fyrverkeri, en presentation av Palestinas första folkvalda regering och flagghissning av Palestinas fana.
Äntligen var Israel borta och det rådde fred och samförstånd.
Tror du att denna händelseutveckling skulle bli resultatet om Israel plötsligt upphörde att existera? Skulle det bli fred i mellanöstern om judarna försvann?
