Min målsättning med mitt bloggande är att sprida kunskap och glädje utan att fastna i ett försvar av Israel i alla lägen eller att svärta ner dess motståndare på ett orättvist sätt. Detta inlägg hade jag tänkt skulle beskriva hur ett trevligt besök någonstans i Israel, inte politik och polemik. Men jag känner att jag måste ta upp lite politik trots allt. Nästa inlägg får bli lite mjukare.
Vad kommer det sig då att jag hela tiden låter så positiv till Israel och inte tar intryck av den massiva negativa störtvåg som sköljer över Israel från alla håll? Ett skäl är att jag instämmer i en dams svar i en enkät jag läste i någon dagstidning:
Jag har svårt att förstå hur politiska företrädare - märkligt nog ofta från den politiska vänstern - så lättvindigt kan liera sig med Israels fiender i Mellanöstern.
Vänsterrörelsen i Sverige talar ju sig varm för viktiga frågor, t.ex kvinnors rättigheter, rätt till utbildning för de unga, en utjämning av de ekonomiska tillgångarna, satsningar på miljöområdet och en ökad acceptans i HBTQ-frågan.
Men hur går det då ihop med kvinnornas ställning i arabvärlden?
Hur går det ihop med den låga läskunnigheten i muslimska länder i allmänhet kontra arabstaternas politiska elits utlandsutbildningar i väst?
Hur går det ihop med de stenrika oljeshejkernas barnsliga lyxkonsumtion av prylar, bilar och byggande, med hjälp av billig arbetskraft från Asien som arbetar och lever under usla villkor?
Hur går det ihop med miljardsatsningar i fotbollsklubbar i Europa istället för att bygga upp infrastruktur, sjukvård och utbildningsväsende i Mellanöstern?
Hur går det ihop med att det närmast är dödsstraff för HBTQ-personer i den muslimska världen, medan Tel Aviv är utnämnd till hela världens regnbågshuvudstad!
Jag driver inte någon tes att vänsterfrågorna är oviktiga, tvärtom!
Men ingen av Israels grannländer (och potentiella fiender) lever upp till ens grundkravet på det samhälle som de svenska vänsterpartisterna själva kräver att få leva i.
Ekvationen som berör Mellanöstern går helt enkelt inte ihop!
Det enda som knyter denna oheliga allians samman verkar vara hatet mot Israel, men vad bottnar det i?
.JPG) |
| Bougainville på Karmel |
"Eftersom Israel är Mellanösterns enda demokrati är mitt val lätt."
Israelintresset är inte partipolitiskt bundet. Det finns Israelvänner och Israelkritiker i alla läger.
Det lustiga är att så många har bestämda åsikter, långt fler än de som verkligen är insatta i frågan.
Jag har svårt att förstå hur politiska företrädare - märkligt nog ofta från den politiska vänstern - så lättvindigt kan liera sig med Israels fiender i Mellanöstern.
Vänsterrörelsen i Sverige talar ju sig varm för viktiga frågor, t.ex kvinnors rättigheter, rätt till utbildning för de unga, en utjämning av de ekonomiska tillgångarna, satsningar på miljöområdet och en ökad acceptans i HBTQ-frågan.
Men hur går det då ihop med kvinnornas ställning i arabvärlden?
Hur går det ihop med den låga läskunnigheten i muslimska länder i allmänhet kontra arabstaternas politiska elits utlandsutbildningar i väst?
Hur går det ihop med de stenrika oljeshejkernas barnsliga lyxkonsumtion av prylar, bilar och byggande, med hjälp av billig arbetskraft från Asien som arbetar och lever under usla villkor?
Hur går det ihop med miljardsatsningar i fotbollsklubbar i Europa istället för att bygga upp infrastruktur, sjukvård och utbildningsväsende i Mellanöstern?
Hur går det ihop med att det närmast är dödsstraff för HBTQ-personer i den muslimska världen, medan Tel Aviv är utnämnd till hela världens regnbågshuvudstad!
Jag driver inte någon tes att vänsterfrågorna är oviktiga, tvärtom!
Men ingen av Israels grannländer (och potentiella fiender) lever upp till ens grundkravet på det samhälle som de svenska vänsterpartisterna själva kräver att få leva i.
Ekvationen som berör Mellanöstern går helt enkelt inte ihop!
Det enda som knyter denna oheliga allians samman verkar vara hatet mot Israel, men vad bottnar det i?
.JPG) |
| Nationaldagen i Netanya |
Jag har tagit del av mycket men ändå bara gått några millimeter på en mångmila färd.
Mitt bidrag till debatten skulle kunna vara att t.ex föreslå böcker som på ett djupare sätt låter oss förstå bakgrunden, eller att varna för andra böcker, filmer och hemsidor som presenterar en uppenbart lögnaktig och antisemitisk historiebeskrivning. För hat och förakt mot judar är inbäddat i diskussionen hela tiden, vad folk än säger.
Vi, som är vuxna, har ett stort ansvar att upprätthålla kunskapen om antisemitismen hos den unga generationen.
Det finns några grundpelare på vilka min egen grundinställning om Israel vilar. På dem bygger jag min hållning till staten Israel och det judiska folket.
Jag har inga problem med att många Bibeltroende är fokuserade på vad Bibeln säger i frågan. Jag bekänner mig till den hållningen men därutöver finns det massor av skäl att bejaka den judiska staten Israels rätt att finnas, och att stå upp tillsammans med det judiska folket.
Till detta återkommer jag, gång efter gång.
Jag hajade till när jag för ett par år sedan lyssnade på vår förre socialdemokratiske statsminister Göran Persson i tv, då han talade i Stockholms synagoga i samband med någon högtid. Han berättade hur han som ung grabb hemma i Vingåker bläddrade i historiska böcker på biblioteket. Där dök det upp groteska foton på likhögarna efter nazisternas massmord i Europas koncentrationsläger på 40-talet. Vad var nu detta?
Hans empati för nazisternas offer väcktes och intresset för judarnas öde - och senare staten Israel - var väckt. För detta har han fått utstå mycket intern kritik, men förtjänar all heder.
Göran Perssons beskrivning av sig som barn var en kopia av beskrivningen av mig själv. Jag stod vid ungefär samma tid, i mitten av 1960-talet, men på stadsbiblioteket i Mölndal, och bläddrade i samma böcker som han gjorde. Jag gick ofta till "bibban" och drogs gärna till hyllorna för krigshistoria.
Mysteriet över hur detta oförklarliga, Förintelsen, kunde genomföras upptar fortfarande mina, och många andras, tankar.
Tage Erlander (länk), min barndoms store svenske politiker, var ju under många år socialdemokratisk statsminister. Han besökte Israel tidigt och berättade entusiastiskt hur det kändes att besöka landet och bada i Genesaret, som han med road min benämnde som sin "söndagsskolesjö". Jag minns hur min pappa Albert, som var byggnadsmålare liksom jag själv och djupt rotad i arbetarsamhället, men också mycket Bibelbeläst och själv söndagsskolelärare, gladdes över Erlanders positiva beskrivning.
Israel var då en nyfödd nation som beundrades av många, och som betraktades som ett bra exempel på drömmar, uppoffringar och ungdomlig framåtanda. Förmodligen inte så lite romantiserat, men ändå en positiv utveckling efter de hemska krigsåren.
Men tiderna förändrades.
I och med Sexdagarskriget 1967, som startades men förlorades av Israels grannar, började en ny era. Efter några år utan fredsuppgörelse som avslut på konflikten började judisk inflyttning till Judèen, Samarien och Gaza märkas, den företeelse som idag går under namnet "judiska bosättningar". Judar och araber bytte valör med varandra, de palestinska araberna utmålades i massmedia allt tydligare som offer och Israel som förövare.
Men före 1967 fanns inga judiska bosättningar i Judéen eller Samarien och ändå skapades Palestinska befrielseorganisationen (PLO). Redan 1964!
Judar som byggde hus och byar i det som idag kallas Västbanken kom igång i blygsam skala först i början på 1970-talet, nästan 10 år efter att PLO bildades. Dessutom i trakter som judarna själva blivit fördrivna ifrån i samband med den första stora konflikten i samband med Israels bildande 1948, något som dagens debattörer oftast aldrig tycks ha hört talas om.
Så vilket Palestina skulle befrias 1964? Jo, man ville göra hela Mellanöstern judefritt!
Detta mål är fortfarande konflikthärdens verkliga bränsle!
1960-talets ungdomsrevolution.
Det var inte bara musikstilen som förnyades i västvärlden under det omvälvande 60-talet. Det föddes ett helt nytt sätt att förhålla sig till omvärlden.
Vi kan ju fortsätta på det socialdemokratiska temat eftersom de satt vid makten i Sverige oavbrutet under hela min barndom, ända fram till 1970-talets mitt, och därför hade en unik möjlighet att långsiktigt påverka svenskarna.
Efter sexdagarskriget i juni 1967 förändrades regeringens utrikespolitik och nya ledares personliga insatser präglade svenskarnas syn på Israel-Palestinakonflikten.
Ledare som Olof Palme och Sten Andersson.
Utrikesminister Andersson bjöd in PLO-ledaren Yasser Arafat till Sverige och kärleksförklaringarna till den gamle terroristledaren visste inga gränser. Sten Anderssons minnesord efter sin väns död 2004 ter sig i mina ögon som ett dåligt skämt om man känner till det minsta om Arafats historia. Läs Aftonbladets artikel (länk)
En av dagens socialdemokratiska politiker, Kent Härstedt (länk), som gått som lärling hos en av Sveriges absoluta toppnamn inom Israel-hatarrörelsen, Pierre Schori (länk), sade något häpnadsväckande i TV för ett par år sedan.
Kent har många goda egenskaper, men han har frivilligt ställt sig i rampljuset - liksom många andra kändisar - för att driva en tydlig kampanj mot Israel och tål säkert hårdare tag än de jag erbjuder här.
Internet flödar över av kommentarer, artiklar och filmklipp av och med Kent Härstedt i Palestinafrågan. Jag tror det var i samband med PLOs ansökan till FN och UNESCO som Kent motiverade vikten av att Sverige röstade för araberna i frågan.
Skälet var, sade han, att "det är viktigt för Sverige att vara på den vinnande sidan."
Vad är det för typ av resonemang?
Jag trodde att det viktigaste är att Sverige, eller du och jag för den delen, röstar och agerar moraliskt och rättvist efter vår övertygelse i vilket sammanhang det än må vara, även om vi troligtvis inte vinner. (Till och med Gudrun Schyman skulle hålla med mig, hon argumenterade med samma argument i Sveriges radios P1 onsdagen 16 april i frågan om det var en bortkastad röst att rösta på hennes parti, Feministiskt Initiativ.)
Att rösta på ett förslag som troligen vinner - bara för det stora nöjet att vara med i vinnarlaget - kan aldrig vara rätt.
Inte heller för att vi vill dra ekonomiska vinstlotter och undvika oljestaternas hot om att strypa oljan till oss om vi röster fel.
Eller för att vi är rädda för terrordåd om vi röstar fel.
Eller vad det nu var som Kent Härstedt tyckte var viktigt för Sverige.
Israel har inte råd att förlora ett enda "vanligt" krig, men i propagandakriget som pågår parallellt är Israel rejält i brygga. Det är inte politiskt korrekt att, som jag, tala väl om Israel, jag är fullt medveten om det.
Om du vill rösta på att araberna har rätt att gå förbi fredsförhandlingar med Israel, strunta i att erkänna Israels rätt att existera och istället bli erkänd som en Palestinsk nation utan fredsavtal med Israel så har du din fulla rätt. Men gör det för att du tror att det är moraliskt rätt, inte för att du ska vara på den vinnande sidan.
Det var den taktiken som den Svenska regeringen använde under det andra världskriget, då Sverige sålde järnmalm och Bohusgranit till nazi-Tyskland, och lät de tyska tågen med soldater färdas genom landet på väg till och från Norge. Kanske bidrog det till att hålla Sverige utanför kriget, ja. Men moraliskt rätt? Nej! Men politikerna vågade ingenting annat just då, man ville bara hålla sig väl med dem som såg ut att segra i kriget. Som tur var för oss alla vände krigslyckan för nazisterna.
Exempel på personer som tog mod till sig och verkligen stod upp för det de trodde var rätt, oavsett följderna, är Raul Wallenberg, Torgny Segerstedt (länk), Sophie Scholl (länk) och Oskar Schindler.
Deras motiv och drivkraft var knappast att de tyckte det viktigaste var att befinna sig på den vinnande sidan...
Jag har inga problem med att många Bibeltroende är fokuserade på vad Bibeln säger i frågan. Jag bekänner mig till den hållningen men därutöver finns det massor av skäl att bejaka den judiska staten Israels rätt att finnas, och att stå upp tillsammans med det judiska folket.
Till detta återkommer jag, gång efter gång.
Jag hajade till när jag för ett par år sedan lyssnade på vår förre socialdemokratiske statsminister Göran Persson i tv, då han talade i Stockholms synagoga i samband med någon högtid. Han berättade hur han som ung grabb hemma i Vingåker bläddrade i historiska böcker på biblioteket. Där dök det upp groteska foton på likhögarna efter nazisternas massmord i Europas koncentrationsläger på 40-talet. Vad var nu detta?
Hans empati för nazisternas offer väcktes och intresset för judarnas öde - och senare staten Israel - var väckt. För detta har han fått utstå mycket intern kritik, men förtjänar all heder.
Göran Perssons beskrivning av sig som barn var en kopia av beskrivningen av mig själv. Jag stod vid ungefär samma tid, i mitten av 1960-talet, men på stadsbiblioteket i Mölndal, och bläddrade i samma böcker som han gjorde. Jag gick ofta till "bibban" och drogs gärna till hyllorna för krigshistoria.
Mysteriet över hur detta oförklarliga, Förintelsen, kunde genomföras upptar fortfarande mina, och många andras, tankar.
Tage Erlander (länk), min barndoms store svenske politiker, var ju under många år socialdemokratisk statsminister. Han besökte Israel tidigt och berättade entusiastiskt hur det kändes att besöka landet och bada i Genesaret, som han med road min benämnde som sin "söndagsskolesjö". Jag minns hur min pappa Albert, som var byggnadsmålare liksom jag själv och djupt rotad i arbetarsamhället, men också mycket Bibelbeläst och själv söndagsskolelärare, gladdes över Erlanders positiva beskrivning.
.JPG) |
| Genesaret, söndagsskolesjön |
Israel var då en nyfödd nation som beundrades av många, och som betraktades som ett bra exempel på drömmar, uppoffringar och ungdomlig framåtanda. Förmodligen inte så lite romantiserat, men ändå en positiv utveckling efter de hemska krigsåren.
Men tiderna förändrades.
I och med Sexdagarskriget 1967, som startades men förlorades av Israels grannar, började en ny era. Efter några år utan fredsuppgörelse som avslut på konflikten började judisk inflyttning till Judèen, Samarien och Gaza märkas, den företeelse som idag går under namnet "judiska bosättningar". Judar och araber bytte valör med varandra, de palestinska araberna utmålades i massmedia allt tydligare som offer och Israel som förövare.
Men före 1967 fanns inga judiska bosättningar i Judéen eller Samarien och ändå skapades Palestinska befrielseorganisationen (PLO). Redan 1964!
Judar som byggde hus och byar i det som idag kallas Västbanken kom igång i blygsam skala först i början på 1970-talet, nästan 10 år efter att PLO bildades. Dessutom i trakter som judarna själva blivit fördrivna ifrån i samband med den första stora konflikten i samband med Israels bildande 1948, något som dagens debattörer oftast aldrig tycks ha hört talas om.
Så vilket Palestina skulle befrias 1964? Jo, man ville göra hela Mellanöstern judefritt!
Detta mål är fortfarande konflikthärdens verkliga bränsle!
.jpg) |
| Arafat och Sten Andersson - hand i hand Foto: Sven-Erik Sjöberg |
Det var inte bara musikstilen som förnyades i västvärlden under det omvälvande 60-talet. Det föddes ett helt nytt sätt att förhålla sig till omvärlden.
Vi kan ju fortsätta på det socialdemokratiska temat eftersom de satt vid makten i Sverige oavbrutet under hela min barndom, ända fram till 1970-talets mitt, och därför hade en unik möjlighet att långsiktigt påverka svenskarna.
Efter sexdagarskriget i juni 1967 förändrades regeringens utrikespolitik och nya ledares personliga insatser präglade svenskarnas syn på Israel-Palestinakonflikten.
Ledare som Olof Palme och Sten Andersson.
Utrikesminister Andersson bjöd in PLO-ledaren Yasser Arafat till Sverige och kärleksförklaringarna till den gamle terroristledaren visste inga gränser. Sten Anderssons minnesord efter sin väns död 2004 ter sig i mina ögon som ett dåligt skämt om man känner till det minsta om Arafats historia. Läs Aftonbladets artikel (länk)
En av dagens socialdemokratiska politiker, Kent Härstedt (länk), som gått som lärling hos en av Sveriges absoluta toppnamn inom Israel-hatarrörelsen, Pierre Schori (länk), sade något häpnadsväckande i TV för ett par år sedan.
Kent har många goda egenskaper, men han har frivilligt ställt sig i rampljuset - liksom många andra kändisar - för att driva en tydlig kampanj mot Israel och tål säkert hårdare tag än de jag erbjuder här.
Internet flödar över av kommentarer, artiklar och filmklipp av och med Kent Härstedt i Palestinafrågan. Jag tror det var i samband med PLOs ansökan till FN och UNESCO som Kent motiverade vikten av att Sverige röstade för araberna i frågan.
Skälet var, sade han, att "det är viktigt för Sverige att vara på den vinnande sidan."
Vad är det för typ av resonemang?
Jag trodde att det viktigaste är att Sverige, eller du och jag för den delen, röstar och agerar moraliskt och rättvist efter vår övertygelse i vilket sammanhang det än må vara, även om vi troligtvis inte vinner. (Till och med Gudrun Schyman skulle hålla med mig, hon argumenterade med samma argument i Sveriges radios P1 onsdagen 16 april i frågan om det var en bortkastad röst att rösta på hennes parti, Feministiskt Initiativ.)
Att rösta på ett förslag som troligen vinner - bara för det stora nöjet att vara med i vinnarlaget - kan aldrig vara rätt.
Inte heller för att vi vill dra ekonomiska vinstlotter och undvika oljestaternas hot om att strypa oljan till oss om vi röster fel.
Eller för att vi är rädda för terrordåd om vi röstar fel.
Eller vad det nu var som Kent Härstedt tyckte var viktigt för Sverige.
Israel har inte råd att förlora ett enda "vanligt" krig, men i propagandakriget som pågår parallellt är Israel rejält i brygga. Det är inte politiskt korrekt att, som jag, tala väl om Israel, jag är fullt medveten om det.
Om du vill rösta på att araberna har rätt att gå förbi fredsförhandlingar med Israel, strunta i att erkänna Israels rätt att existera och istället bli erkänd som en Palestinsk nation utan fredsavtal med Israel så har du din fulla rätt. Men gör det för att du tror att det är moraliskt rätt, inte för att du ska vara på den vinnande sidan.
Det var den taktiken som den Svenska regeringen använde under det andra världskriget, då Sverige sålde järnmalm och Bohusgranit till nazi-Tyskland, och lät de tyska tågen med soldater färdas genom landet på väg till och från Norge. Kanske bidrog det till att hålla Sverige utanför kriget, ja. Men moraliskt rätt? Nej! Men politikerna vågade ingenting annat just då, man ville bara hålla sig väl med dem som såg ut att segra i kriget. Som tur var för oss alla vände krigslyckan för nazisterna.
Exempel på personer som tog mod till sig och verkligen stod upp för det de trodde var rätt, oavsett följderna, är Raul Wallenberg, Torgny Segerstedt (länk), Sophie Scholl (länk) och Oskar Schindler.
Deras motiv och drivkraft var knappast att de tyckte det viktigaste var att befinna sig på den vinnande sidan...
