Små observationer

Solnedgång över Jaffa
Foto: Bertil

En resa till Israel innebär flera ovanliga upplevelser och iakttagelser om man - som jag - är från Sverige. Den första inträffar redan under mellanlandning i någon europeisk stad. 

Jag har upplevt det i Amsterdam, Köpenhamn, Helsingfors, Frankfurt, Wien och Istanbul; medpassagerare samlas inför boardingen och plötsligt hör jag det hebreiska språket när somliga talar med varandra. 
Det språket hörs sällan hemma i Sverige och känns väldigt exotiskt. 

Det är israeler på väg hem från semester, från en arbetsresa eller kanske efter att ha besökt släktingar någonstans i världen. 
Några män har de typiskt judiska attributen, t ex en kippa eller svart hatt på huvudet, någon med lockar vid öronen, och några kvinnor bär huvudsharf, sk "tichel" . 

Jag upplever en ökad förväntan, vi närmar oss Israel. 

Mezuza på hotel Orith, Netanya
Foto: Bertil

En sak som genast fångar ens blick är alla mezuzor som möter alla resenärer redan på Ben Gurion-flygplatsen öster om Tel Aviv. På dörrkarmen i gången från flygplanet sitter den första; en snedställda mezuza med en bönelapp i, ett handskrivet pergament med texter från 5 Mosebok 6:4-9 och 11:13-20. Orden talar om vår tro G-d, (judiskt skrivsätt, man skriver aldrig ut hela namnet) och vår tillit till hans bud.
Mezuzan visar att huset och människorna i det står under G-ds beskydd.
Alla mezuzor innehåller inte någon lapp, men fyller i vardagslivet samma funktion; en troende jude visar sin vördnad genom att vidröra den med fingertopparna och sedan kyssa fingrarna när han passerar dörren.

Det finns en företeelse i Israel som faktiskt påminner om det Sverige jag minns från min tidiga barndom i slutet på 1950-talet och början på 60-talet: stillheten i staden under sabbaten - vilodagen. Fast dagens Israel går längre än det svenska samhället gjorde för 60 år sedan. Förutom att judiska affärer, museer och liknande är stängda går inte heller bussar eller spårvagnen i Jerusalem. Judiska taxichaufförer är lediga vilket innebär att i stort sett alla taxibilar körs av araber under sabbat. I brist på konkurrens drar gärna priset iväg en aning. 

Sabbat i Jerusalem   Foto: Bertil

I de delar av Jerusalem där den övervägande befolkningen är religiöst ultraortodoxa stängs vissa gator av under sabbats-dygnet. 
Naturligtvis hamnade vi där med vår hyrbil under vår senaste resa, på väg till vårt hotell. På de tomma gatorna promenerade familjer omkring, och mitt i vägkorsningarna stod grupper av människor inbegripna i samtal och diskussioner. 
Lite demonstrativt; här förväntades inga fordon komma, det var ju Sabbat!

*

Att besöka Israel och inte bada i Medelhavet skulle kännas lite fattigt om man ändå befinner sig i närheten av kusten under badsäsongen - en period som är mycket lång. 
Det är ingen skillnad på Israels badorter och andra runt Medelhavet. Parasoller, solstolar, caféer och framför allt: fantastiska sandstränder och härligt vatten. Vågorna kan bli höga, och ett kraftigt sug med underströmmar gör vissa strandpartier direkt livsfarliga. Sådana platser är märkta med varningsskyltar.
Jag och Gunilla har själva upplevt hur benen drogs ut och det kändes hopplöst att nå stranden.  Ångesten växte hastigt i bröstet, ska det sluta så här? Badvakterna uppfattade vår belägenhet och ropade åt oss att simma in till stranden - inte försöka gå på botten. Vi följde rådet och fick, efter en stunds kämpande, fast mark under fötterna. Under en kort stund trodde jag att vi var förlorade. 
Israelerna känner av erfarenhet till risken, och på alla större badplatser finns bevakning av livräddare, uppflugna i torn för bättre överblick. Ibland skrålar högtalare en varning för extra stora vågor, eller en uppmaning till badande att inte simma för långt ut. 

Medelhavets östra strand
Foto: Bertil

På stranden blandas alla sorters människor, och som i övrigt i Israel hör man alla jordens språk. Det som sticker ut kan vara de muslimska kvinnorna som badar i heltäckande kläder; det ser tungt och krångligt ut, men alla är glada och njuter av vattnets svalka i det heta klimatet.

Till skillnad från i Sverige har väldigt många hundägare med sig sina älsklingar på stranden. Jag, som själv har en labrador/golden retriever, får inte ta med henne till en allmän badplats i Sverige. I Israel springer däremot stundtals mängder av hundar i alla storlekar runt bland de badande på stranden. Jag tycker det ser härligt ut och får lite hemlängtan till vår svarta Moa. 

På torget i Netanya
Foto: Bertil

En annan skillnad jämfört med Sverige talar vi ofta om när vi bor i Netanya och går till stadens centrum på kvällarna; det stora inslaget av äldre människor. Många i rullstol och med hjälp från en yngre assistent. Det finns sjukhem för äldre i staden vilket självklart spelar roll. Den stora positiva skillnaden gentemot Sverige är att de gamla kommer ut oftare. Inte någon enstaka gång utan ofta, och många på en gång; de utgör en stor grupp i folkvimlet.
De ser nöjda ut, talar med än den ene, än den andre och rör sig på gågatan med alla caféer och restauranger. De ljumma kvällarna och folklivet är inbjudande, här skulle jag vilja tillbringa min ålderdom istället för att sitta ensam i ett vintrigt, kallt Sverige. (Fast med vänner och en mysig brasa kan det förstås vara en bra tillvaro, det också.)

Slutligen; en sak som utmärker sig är hur vissa judiska immigranter har en förmåga att hamna på ett ställe, något som är helt naturligt. I Netanya, några mil norr om Tel Aviv vid kusten, är inslaget av franska och ryska judar extra påtagligt, och naturligtvis upprepas fenomenet på andra orter. Många affärer skyltar på ryska och man kan få intrycket att vissa expediter varken förstår hebreiska eller engelska, särskilt bland dem som är lite äldre. Hebreiska är ett svårt språk, och det måste vara en stor utmaning att som äldre invandra till ett nytt land, oavsett vilket. 
Och naturligtvis pratar fransmännen med sina egna och ryssarna med sina på de språk de behärskar bäst.
Visste du förresten att minst en miljon ryska judar lämnat sitt gamla hemland och gjort aliya till sitt ny-gamla hemland; Eretz Israel - Hemlandet Israel. Detta sedan 1989, då det diktatoriska Sovjetunionen rasade ihop och judarna fick möjlighet att lämna landet.
Även de franska judarna flyttar allt oftare till jordens enda judiska stat efter att antisemitismen ökat starkt i Europa. Samma tendenser växer för övrigt både i Sverige och runt om övriga världen.
Det kan tyckas märkligt att trots våld, hat och till och med en överhängande krigsrisk, så upplever fler och fler judar runt om i världen att den tryggaste platsen för dem heter; Israel.